Välkommen!

En blogg om valpen Fannys liv och leverne, äventyr och upptåg.

tisdag 28 december 2010

Finns det några snälla valpar här?


Fanny har genomgått sitt första MH - hon har träffat tomten. Han kom in och satte sig på en stol och började prata med de små barnen, som hade precis så där stora och tindrande ögon som barn ska ha på julen. De två äldsta är sex år, så nu är det väl ändå dags att sluta tro på en rödklädd välgörare från finska Rovaniemi.

Jag var bombsäker på att Fanny skulle hoppa upp och sno både skägg och mössa från tomten och därmed avslöja att han heter Stig och är välkänd farfar till åtminstone ett av barnen.

Fanny viftade lite försiktigt på svansen och gick fram och nosade i tomtens säck.

"Jag har varit en snäll valp" sa hon med hela kroppen.

Fullkomligt osannolikt. Fanny demaskerade inte tomten och inte heller bet hon honom i byxbenen.

Tomten delade ut paket till höger och vänster, men Fanny fick inget. Tomten lämnade oss utan att ge Fanny en enda julklapp. Sådant kan sätta spår hos en liten rottweiler som förhoppningsvis är en stor rottweiler nästa år.

Då du tomten... Då är det bäst att du börjar med paketen till Fanny.

söndag 26 december 2010

Fanny får applåder



Fanny har firat jul. Sett ur hennes synvinkel har det varit en utomordentligt rolig helg. Sett ur mattes har det inte varit fullt lika roligt. Det kunde ha slutat illa, men nu är vi lyckligen hemma och Fanny sover gott i sin egen hundsäng.

Hemma hos barnbarnen i Småland fick vi börja med att ta bort alla leksaker, lägga undan alla kläder och hänga upp alla skor i taket. Precis som vi har det hemma hos oss nuförtiden. Och då var det liksom bara själva barnbarnen kvar att bita i...

De lärde sig snabbt att ta sig fram utan att nudda golvet. Det är visst en gammal populär barnlek. Jag minns den från min egen barndom. Då gjorde vi det utan att ha ett vasst rottweilergap nedanför. Nu blev det på riktigt. 

Dagen före julafton var det ett barn som inte kunde hålla sig utan tog fram en leksak. Det var en 20 cm lång tusenfoting av silikongummi. Ja, det är rätt. Det är den ni ser på bilden! Fanny hoppade och försökte ta den och barnet kastade ifrån sig tusenfotingen. Matte kom snabbt på fötter och tänkte rädda leksaken innan den blev biten mitt itu. Jag fick tag i Fannys nackskinn och på precis två sekunder hade hon svalt hela tusenfotingen. Hon gör så med saker hon vill behålla för sig själv.

Nell kastade sig på telefonen och ringde alla jourveterinärer i hela Småland och de gav samma besked. "Det är bara att komma in med hunden!"

Jag ringde väninnan Ulla som också är veterinär. Hon gav två handfasta råd och ett mer lugnande besked. "Mata Fanny med sparris och ge henne hundmaten också. Sedan ska ni promenera henne så mycket ni kan. Sparrisen kapslar in leksaken och maten kommer att skjuta på. Promenaderna sätter igång tarmsystemet ordentligt. Sedan avvaktar ni. Med största säkerhet kommer grejen ut den naturliga vägen."

Sparris fanns inte i dotterns hus, ej heller i grannarnas eller närmaste släktens. Det var bara julmat överallt. Natten blev lång... Dessutom var det 17 minusgrader. Jag släpade ut den stackars valpen på tre långpromenader på tre kilometer vardera. Klockan fyra på morgonen ville hon inte ens följa med ut.

På julaftonen var vi bjudna på släktkalas. Fanny var pigg och inte alls påverkad av att ha en jättestor silikonorm i tarmsystemet, så vi bestämde oss för att gå på festen. Där fick hon leka och härja med två dandie dinmont terrier. Vi berättade naturligtvis för alla vad som hänt och hur förfärligt oroliga vi var för henne. En gång i timmen blev hon rastad och hon hatade verkligen att gå ut i den då 19-gradiga kylan.

Klockan 20.12 passerade jag genom värdfolkets TV-salong och såg en konstig sak på husets dyraste matta. En brun och grön klump... Yes!! Yes!!!

Jag ropade till alla gäster att komma och titta. Alla hurrade och applåderade och kramade om oss. Säkert första gången i världshistorien som så många blivit glada för hundskit på finaste mattan. 

Lypsylen var inte med i magen. Den ligger där bara för att ni ska få begrepp om storleken på tusenfotingen. På bilden är den dubbelvikt och det var den nog när hon svalde den.  

Och för den som undrar... nej, barnbarnet ville inte ha tillbaka sin leksak.

tisdag 21 december 2010

Tänderna ryker!


Fanny har tappat en tand. Ser ni gluggen? Men var är tanden? Jag hade tänkt att spara den i en liten silverask. Det gjorde min mamma med min första fällda mjölktand. Den finns kvar än i dag tillsammans med en hårlock. Ibland funderar jag på vad som kommer att hända med silverasken, tanden och locken. Jag kanske borde berätta för barnen vems de är.  Vad kommer arkeologerna att säga om asken om tusen år?

Ska man spara valparnas mjölktänder får man vara påpasslig och nypa dem när de sitter som lösast. För det mesta försvinner de omärkligt. Valpen sväljer tanden och bajsar ut den i skogen. Molarerna är lättast att komma över för egen del.

Tanden bredvid gluggen är lite lös. Jag vickade på den i dag. Det gillades inte av Fanny. Man kanske borde låta bli, så att man inte skapar visa-tänderna-skräck i framtiden. Men vem kan låta bli att vicka på en lös tand?

I dag har vi vägt Fanny och kan rapportera att hon på 16 veckor har mångdubblat sin födelsevikt. Helena kanske kan räkna ut hur många gånger... Hon väger 18,4 kilo i dag.

Vi har haft besök av boxrarna James och BeLee. Det var nyttigt för Fanny, som tror att hon är störst, bäst och farligast. Under två ivrigt sniffande boxernäsor blev hon till en liten våt fläck bara. Hennes svans åkte så långt in under magen att den nästan stack ut mellan frambenen. Hon kröp och gömde sig under en bil. Och då var boxrarna ändå väldigt snälla mot henne.

När de gästande hundarna hade åkt och vi kom in, sa husse: Blä... Fanny luktar illa. Vad har hon rullat sig i?

Det är en halv meter snö ute och det finns inte något annat än sådan att rulla sig i. Jag sniffade på henne och förnam den omisskännliga lukten av analkörtelsekret. Så liten hade hon alltså varit under mötet med boxrarna. Det är bra Fanny. Tro inte att du är nå't.

lördag 18 december 2010

Fannys fredagsmys


Fanny gillar fredagar. Dom brukar börja med att husse stiger upp riktigt tidigt för att gå ut med henne, hämta ved och göra eld i spisen så att det är varmt i köket när matte vaknar. Sedan hämtar husse och Fanny tidningarna, så att matte ska ha något att läsa när hon masat sig ner i köket. Det är en halv kilometer till brevlådan.

Efter frukost jobbar matte en stund på kontoret. Då hjälper Fanny till att torka husse efter duschen och sedan röjer båda upp i köket. Och efter det är det dags för dem att gå ut och mata fåglarna. Fanny gillar inte fåglar, så hon jobbar hårt på att hålla dem på avstånd.

Matte försvinner till simhallen på förmiddagen. Husse är utmattad av morgonstöket och tar en lur på soffan.

Fanny har huset för sig själv. Yippee!

Husse vaknar och plockar ihop alla vedträn, kläder, trasmattor, stövlar och hundleksaker som ligger överallt i huset. Fanny till och med gömmer små saker i våra skor och stövlar.

Matte kommer hem och då blir det lek utomhus medan husse planerar middagen.

Husse lagar mat och Fanny jobbar som smakråd och grovdisk.

Sedan brukar matte känna för lite frisk luft och Fanny är inte sen att hänga på. Ingen av dem går in förrän maten står på bordet.

Just i kväll var det en lång och bra TV-kväll som till fullo uppskattades av matte som satt uppkrupen i sitt soffhörn.

Husse och Fanny har haft en jobbig dag och deras ögonlock var stundom tunga i TV-soffan. Därför är dagens bild något beskuren.

måndag 13 december 2010

Att göra en Fanny

Fanny har redan, efter att bara varit vår hund i knappa sex veckor, lämnat outplånliga spår i våra liv. Och nu talar jag inte om bitmärkena i soffbordet, hallbyrån och femton andra ställen. Nej, vi höjer oss ett snäpp.

I går skulle vi iväg och fixa några saker. När vi nästan var klara för avfärd försvann maken in på toaletten med orden: "Vänta, jag ska bara göra en Fanny."

Jag förstod precis. 

Jag har lärt mina hundar att bajsa på kommando. Det är så enkelt och så praktiskt. När den lilla valpen bajsar så säger man "bajja" och när det är klart belönar man med en godbit. Efter en vecka kan man vänta med ordet "bajja" tills valpen börjar snurra och leta en plats. Och efter ytterligare ett par veckor är det bara att kommendera "bajja" så kröker hunden rygg direkt. Samma effekt som Pavlovs hundar. Tro mig - jag har 17 års erfarenhet av kommandobajjande.

Fanny lärde sig blixtsnabbt. Jag ska aldrig mer beskylla henne för att vara dum. Må så vara att hjärnan är liten i förhållande till resten av kroppen, men hon utnyttjar hela dess kapacitet. På kommandot "bajja" springer hon i väg och klämmer ut en liten klutt. Sedan kommer hon i fyrsprång för att inhösta sitt godis och berömmet. Men hon har förstås inte bajsat färdigt, så hon springer tillbaka till den första högen, nosar på den och avlevererar resten av tarminnehållet i en hög bredvid. När det är klart ska hon förstås ha mer godis och mer beröm. Jag tror att hon är smart den lilla. 

Att "göra en Fanny" betyder alltså att man inte gör färdigt det man ska vid första toalettbesöket utan måste återvända för att klämma lite till.

lördag 11 december 2010

Fanny pryar i tvättstugan


Fanny söker jobb. Just nu pryar hon i tvättstugan. Hon jobbade flitigt hela morgonen medan ingen av oss hade direkt koll på vad hon sysselsatte sig med. Man kan inte ha hundra procent övervakning på hundvalpar. Man kan bara göra hemmet så valpsäkert som möjligt.

Fanny bestämde sig för att hjälpa till i tvättstugan. Ett stort lakan måste ha varit riktigt roligt. Strumpor fanns det inga, för det var vittvätt på gång. Kalsonger och trosor - massor! Och så några handdukar.

Problemet var bara att hon gjorde allting bakvänt.

Tvätten låg i maskinen, men den var inte tvättad. Hon borde ha stängt luckan, ställt in temperaturen, tvättprogrammet och tryckt på startknappen. I stället drog hon ut alla sakerna på golvet och spred dem i huset och avslutade med att tugga sönder plastkulan där tvättmedlet låg. Vart det har tagit vägen har jag ingen aning om, men Fanny mår bra och är inte löddrig om munnen.

Vaddå... är tvättmedel låglöddrande nuförtiden.

Pedagogisk hundmatte som jag är, försökte jag få henne att lägga tillbaka alla saker i maskinen. Men då var den plötsligt jättefarlig och hon vågade inte stoppa in huvudet i den. Hur ska det då gå med jobbet som servicehund?

Bilden? Jo, den är fejkad. Jag tog fram kameran, stoppade in hennes favoritkanin i tvättmaskinen och väntade. Ingenting hände. Kanske tyckte hon att den borde få en åktur bland kalsingarna.

Men än så länge är jag smartare än min hund. Jag tog fram ett par svarta strumpor, viftade med dem framför nosen på Fanny och hon blev som vanligt galet upphetsad. In med strumporna i maskinen... Fanny körde in hela huvudet och jag fick min bild. Sedan blev det lite knepigt att ta tillbaka strumpan, men det gick.

Tyvärr glömde jag att jag hade stoppat in TVÅ svarta strumpor i vittvätten. Men det är en helt annan historia.

fredag 10 december 2010

Snopet Fanny...



Här är vi laglydiga. Man får nämligen inte sätta en hund i bur hemma - aldrig någonsin. Det står uttryckligen i lagen.  

Fanny äter på allting som sticker ut, ligger löst eller som bara ser frestande ut. Det tar fem sekunder så är det söndertuggat. Nu kan vi börja göra en sån där prislista som jag har sett andra hundägare göra och som jag har skrattat åt eftersom mina två tidigare rottweilerhundar inte har bitit på en enda grej. Dom sitter nu uppe i hundhimlen och applåderar Fanny. "Ta soffhörnen också! Och handtagen på köklådorna. Hästensängen vågade vi oss aldrig i närheten av. Bit sönder den! Det ger maxpoäng."

Jag kan meddela att sängen är skyddad av ett kompostgaller i dörrhålet. Fastspikat! Eventuella gäster får klättra in och ut i det rummet.

Men handtagen på kökslådorna är flisade. Soffan likaså och den ärvda äkta mattan. Vad mamma säger i sin himmel vågar jag inte tänka på, men hon gillade hundar så hon skulle aldrig gräla på Fanny.

Buren? Vad har vi den till? Jo, den har vi lånat för att frakta Fanny i när hon måste åka bil. Men innan vi ens har provat detta, har hon vuxit ur den. Plopp - så blev hon två nummer större över natten. Benen är jättelånga, svansen likaså. Men huvudet är fortfarande litet (hjärnan också!!) och baktassarna är bara hälften så stora som framtassarna.

Bilen har hon för övrigt redan satt tänderna i. Känns som om ett baksäte kommer att kosta mer att byta ut än fem kökslådehandtag.

Fast husses stövlar är fortfarande hela. Snopet va' Fanny?

tisdag 7 december 2010

Fannys spa och relaxavdelning



Fanny har lagt beslag på husets relaxavdelning. Badrummet har golvvärme och Fanny verkar vara den där värmeälskande sorten som troligen kommer att kräva egen solstol på altanen i sommar.

Just nu är badrummet favoritplatsen. Det är inte hon som har släpat dit hundsängen. Det gjorde jag. Den stod väldigt mycket i vägen i TV-rummet. Nu står den i stället väldigt mycket i vägen i badrummet. Fanny ligger i den då och då, men mest ligger hon på precis det här stället på badrumsgolvet. Det gjorde våra katter också på den tiden vi hade sådana. Måste vara nåt speciellt just där. Man kanske borde prova...

Fanny har hållit sig i skinnet i flera dagar, men hon har övergått från små leksaker till dom stora. Just nu är det husses stövlar som är allra roligast att släpa över golvet. Stövlar är numera ok att leka med. 

Hörde jag ett mummel från bakre ledet? Ja, det var synd att vi kastade de gamla, trasiga stövlarna. Vi får hoppas att det är bra kvalité i husses nya. Fanny önskar sig ett bildäck i julklapp. Hon gillar utmaningar. Hennes senaste är koppel. Det är inte så kul att gå i koppel. Fast ibland måste hon träna på det. Då har hon lärt sig hur man snabbast biter sig fri. Det gör man med de bakersta, eggvassa tänderna och med full kraft i käkarna. Behövs bara två tugg, så är även det tjockaste läderkoppel i två delar.

Fannys nya, fina koppel består av ett läderhandtag för matte att hålla i. Resten är en kedja!!

torsdag 2 december 2010

Fanny får panik


Fotomodell... blir hon inte. Fanny gillar inte när man siktar på henne med en kamera eller ens pekar på henne. Då morrar hon och är den en kamera, så försöker hon bita objektivet av den. Jag får kanske ta fram 300 mm objektivet och smygplåta henne istället för att försöka få fina närbilder.

I dag fick Fanny panik. Och närapå jag också - fast jag är nog lite coolare. Hon hade hittat sin favoritboll och den låg mitt under dubbelsängen, som har ca 20 cm frigång från golvet. Jag såg inte när hon ålade sig in under sängen.

Men jag hörde när hon inte kunde komma ut.

Hon tjöt och skrek så jag trodde att vartenda ben hade gått av. Hon kunde ju inte resa på sig. Och dessutom hade hon tänkt att få med sig bollen.

Ja, vad gör man? Sängarna lyfter man inte om man inte är fyra man. Och hunden kommer man inte åt. Det finns bara ett alternativ: avvakta...

Hade hon lyckats ta sig in, så måste hon kunna komma ut själv. Men det var hemskt att höra henne gnälla och yla under sängen. Det var så hemskt att jag gick därifrån.

Nä, jag gick bara för att inte stressa henne. Hon lugnade faktiskt ner sig och lyckades på något sätt kravla sig ut helskinnad.

Bollen? Den hade hon med sig förstås och började genast leka med.

tisdag 30 november 2010

Fanny provar kläder



Fanny hade en bra dag i går. Den började med att både husse och matte gav upp. Vedkorgen är numera tillåten lekplats.  

Någon gång vid lunchtid sa husse: jag går ut och hämtar mera ved.  Varför då, sa matte. Det ligger ju tio vedträn i badrummet.

Det är alltså tillåtet att bära runt vedträn och lägga dem var man vill. Nu slipper Fanny höra åtminstone 75 Nej om dagen! 

Sedan kom grannarna på en snabbvisit bara för att titta på henne. Kan det bli bättre. Allt ljus på mig! Sånt gillar Fanny. Efter det gick vi ut och provade kläder. Det visade sig att Fanny kanske måste växa i sin uppgift som sökhund, men när hon väl kommer ut i skogen, så sitter apporteringen bergfast. Hon ägnade halva eftermiddagen åt att bära fram grejer och släppa på våra fötter. Kommer man med en pryl, så får man en godis. Den polletten har trillat ner med buller och bång.

Andra halvan av eftermiddagen sov Fanny och hon tog sig en kvällslur i soffan också med huvudet i husses knä - utan att tugga på varken kläder eller händer. Hon hade väl lust att leka gullig valp en stund.

Den enda lilla konflikten i dag var en stulen disktrasa. Rosa Wettexduk med gröna hjärtan på och svår att svälja så där i ett nafs. Så matte kunde hämta lämpligt mutgodis och därigenom få tillbaka disktrasan.

En ganska stor, lila mus dök upp från leksaksförrådet och förgyllde kvällen. Den bar Fanny runt i svansen och kastade med som katter brukar göra. Får se om jag kan lyckas fånga detta på bild i morgon.

Fast då kanske inte musen är ett dugg rolig längre. Fanny kräver omväxling har vi förstått.

söndag 28 november 2010

"Fannys - i nödfall!"

Fanny är alltså väldigt förtjust i att sno våra strumpor. Roligast är att försöka dra dem av fötterna på oss, men vi kontrar med att stoppa fötterna i skor eller tofflor. I går gjorde Fanny mig sällskap i duschen. D v s hon väntar utanför tills jag är klar och då vill hon hjälpa till att torka sin matte. När det var klart - alltså när matte var slemmig istället för bara våt på benen, snodde Fanny en strumpa från bänken. Hon har fått så långa ben nu, så hon når upp till alla ställen som var "säkra" förut.

Strumpan var en liten socka modell ganska tunn.

Den ville jag ha tillbaka, så jag tänkte ta den från henne. Då slank hon in under bänken och jag såg till min fasa hur hon började tugga i sig strumpan. Hon gör så med saker som hon vet att hon inte får behålla. Gud vet hur många småstenar av tumnagelstorlek hon redan har svalt. På veterinärhögskolan i Ultuna finns en skåp i entrén. Där ligger på display olika prylar som alla är plockade ur magarna på hundar. Det står ingenting om ifall hundarna har överlevt eller inte.

Jag såg skåpet på näthinnan. Snabb livräddande aktion var nödvändig. Naken matte har inga fickor med bytesgodis...

Så jag högg tag i min valp och körde in högerhanden i munnen på henne. Sockan fick jag tag i någonstans vid tungroten och sedan fick jag lirka upp den ur en vilt morrande Fanny. När jag fått ut hela, tackade hon mig för att jag räddat henne från ett omfattande kirurgiskt ingrepp med att hugga mig i vänster tumme. Gårdagens blodvite alltså.

Tja, vad gör man då?

1. Tar fram ett plåster
2. Sätter på sig kläderna
3. Hämtar hundpsykologernas bästa böcker och börjar läsa?

Plåster och kläder, ja! Men böckerna har dåligt med lösningar på själva problemet, så jag gick ut i köket och skar upp sex små, men jättegoda ostkuber. Gick sedan tillbaka till brottsplatsen (badrummet) och rullade ihop den aktuella strumpan med sin partnerstrumpa till en svårsvald boll och så gav jag den till Fanny. Gissa om hon blev upphetsad!

Jag höll fortfarande hårt i strumpbollen och sa "släpp!!" och så höll jag en ostbit framför nosborrarna på henne. Risken var förstås att hon skulle föredra strumpan, men det hade varit extremt ovanligt. Hon ville ha ostbiten och släppte strumpan - sex gånger. Sista gången tyckte jag mig märka att hon spottade ut strumpan.

Badrummet utrustas nu med en skål Frolic märkt "Fannys - i nödfall"

lördag 27 november 2010

Lite blodvite får man räkna med



Tyckte ni att föregående inlägg om äganderätt var roligt? Det har jag också tyckt - i flera år. I varje fall när jag hade hundar som till och med skulle släppa ifrån sig sina tonsiller om jag ville ha dem.

Fanny släpper ingenting frivilligt.

Nu ska hon börja i byta-grejer-skolans andra klass. Lekskolan och första klass har hon klarat med godkänt betyg. Den går ut på att jag ger henne en av hennes leksaker. Dom är inte så spännande längre, så hon tar saken mest bara för att hon faktiskt tar allt som är löst omkring henne. Jag har en godis i fickan eller handen och när Fanny kommer tillbaka med grejen, får hon godis. Jag kan kasta leksaken en bit och hon kommer tillbaka. Hon får bara godis om hon håller kvar den i munnen så att jag får ta den. Kalla det apportering om du vill. Men det är i alla fall grunderna till apportering. Och det går jättebra. Hon är hur duktig som helst.

Fanny har stort föremålsintresse skulle man säga på brukshundspråk.

När det gäller andra saker än hennes egna leksaker, blir situationen en helt annan. Sådana saker stjäl hon och hon vet så väl när hon tagit något som är förbjudet. Stöldgods tänker hon inte släppa ifrån sig. Om man får tag i henne när hon har snott något, så är det ingen idé att man försöker ta det ifrån henne. Hon håller fast med ett grepp som jag inte trodde var möjligt hos en 13 veckor gammal rottweiler.

Fanny har mycket stor kamplust skulle det heta på brukshundspråk.

Men tummen då? Hur förklarar jag tummen? Den är ju blodig och sargad. Ja, och det är Fanny som har gjort det!

För det första: det var mitt fel. För det andra: det är tur att jag vet hur man ska tackla sånt här.  Fanny skulle kanske bli problem för en, som aldrig haft hund förut.  Jag kommer att utnyttja hennes föremålsintresse och kamplust i framtiden.  Det är möjligt att det kan bli en del blodförluster på vägen. Men det får man ta.

I morgon ska jag berätta varför tummen blöder och hur jag har tacklat detta. För det gjorde jag bums. Fast först satte jag på ett stort plåster.

fredag 26 november 2010

Det var jag som hittade kotten!


Lagen om äganderätt enligt Fanny, 12,5 veckor

Om jag tycker om det, så är det mitt
Om jag har det i munnen, så är det mitt
Om jag har lyckats sno det från dig, så är det mitt
Om jag hade det förut, så är det fortfarande mitt
Om det är mitt, kan det inte på något vis bli ditt
Om jag har bitit sönder det, så är alla bitarna mina
Om du leker med något och lägger det ifrån dig, så blir det mitt
Om det har en prislapp på mer än 500 kronor, är det mitt
Om du säger loss, tror jag att du pratar engelska - för grejen är redan förlorad för dig
Om det smakar illa eller om jag inte vill ha det, så är det DITT 


torsdag 25 november 2010

Fanny trappar upp ...


Fanny har lärt sig att gå i trappor. På tre veckor har hon gått från att vara en ganska hjälplös valp till stadiet "kan själv" och i likhet med de flesta människobarn är de nya färdigheterna de som hon tränar allra mest. Så nu klättrar hon i trappan. Upp och ner... och upp igen. Ibland sätter hon sig på ett trappsteg och kollar läget.

Hon har också provat att bära upp saker. Men ner vågar hon inte bära stora grejer. Då tar hon två steg och så släpper hon prylen. Är den stor och tung så dunsar det rejält och då kommer både husse och matte rusande för vi tror att det är Fanny som har tappat balansen och ramlat ner.

"Valpar ska inte gå i trappor" sa man förr. Det är då de får fel på alla leder. Ja, det finns faktiskt hunduppfödare än i dag som säger åt valpköparna att bära valpen i trapporna. Inga trappor före ett års ålder...

Vad är det för skräphundar dom föder upp?

Det är klart att en valp ska gå i trappor när den är mentalt mogen att prova om den klarar av det. Har man bara en valp hemma, behöver man inte vara orolig. Valpen utforskar trappan i sin egen takt. Det är när valpar springande följer andra hundar eller barn nedför trappor som det kan hända att det går för fort.

Fanny klättrar själv. På en vecka har hon blivit säker på tassen och bra på att hålla balansen och bedöma avståndet. För min del får hon hållas med sin trappträning. Den kan inte skada henne ett dugg. Däremot tror jag att både hon och jag skulle kunna ådra oss betydliga skador om jag skulle bära henne upp- och nedför trappan i ett år.

Hur är det ute i naturen? Inte så många trappor kanske, men vargvalparna får nog klättra i oländig terräng väldigt tidigt.

Nu trappar vi upp träningen.

onsdag 24 november 2010

Skarpt läge!


Skarpt läge. Därför blev det ingen vidare skärpa på bilden som husse tog när matte höll ihop krokodilkäftarna. Det var dags för 12-veckorsvaccinationen. Och som om det inte skulle räcka med ett hemskt stick i nacken, hade vi beställt första rabiessprutan också. Man måste vara ute i tid om man ska få alla vaccinationer klara till våren. Vi bor ju granne med härliga Åland och dit vill vi så gärna ta med Fanny.

Kolla mattes grepp om nosen och i hela valpen förresten. Veterinären behöver sina två händer för att få dit sprutan. Jag undrar hur det hade gått om jag bara lämnat in Fanny och sagt att jag inte tål se sprutor för då svimmar jag. Förmodligen har veterinärer som arbetar ensamma lärt sig någon slags skruvstädsteknik med knäna och armbågarna.

Jag kände att jag kunde släppa taget inför spruta nummer två. Fanny bara pep till lite grann, men för övrigt var hon mest nyfiken på gubben och på utsikten hon fick när hon hamnade högt upp på ett bord. Han fick titta i hennes öron också. Bara fint där nere... Och Fanny bestämde sig för att det var ganska kul och spännande hos veterinären.

Om en månad ska hon ha spruta nummer två med rabiesvaccin. När jag skulle skriva in det i almanackan upptäckte jag att det är julafton då!! 

Jag såg i en tidning att väldigt många människor ger sina hundar julklappar. Och vad kan väl passa bättre än en dos vaccin under nackskinnet? 


tisdag 23 november 2010

Rottweilern förvandlades till tax



Lilla Fanny, 11 veckor, har hittat en lagom stor lekkompis på hundklubben. Han är av rasen petit basset griffon vendéen skulle jag gissa. Jag har inte frågat. Han är i alla fall två månader äldre än Fanny och full av lust att leka. De två brukar få rumla runt lite i klubbstugan när den är nästan folktom. Fanny är ständigt på hugget och kastar sig över allt som rör sig och hon biter hårt.

Hennes lurviga kompis startar alltid lite försiktigare, men det går tydligen att tända honom också, för det låter som värsta hundkampen efter en stund. Vilopauserna blir inte långa.  Vi tillåter förstås inte att de blir övertrötta. Vi är ju på en seriös hundklubb. En valp känner inte var gränsen går. Det får vi göra åt dem.

Lurvets husse var nog lite skraj i början innan han insåg att hans hund kunde bita ifrån sig väl så bra. Men han grep in och räddade sin hund när Fanny tänkte utdela det sista, dödande hugget.

Då kom det in tre vuxna hundar i klubbstugan.

Fanny slog igen käften med en smäll och visade inte en enda mjölktand. Hon sjönk ihop så att hon såg ut som en taxvalp och med svansen struken längs hasorna, men ivrigt viftande, mötte hon de vuxna hundarna. Hon prövade att slicka lite försiktigt i den enas mungipa. Hon kröp omkring och fjäskade och den tidigare lekkamraten tittade hon inte ens åt. Han å sin sida duckade under ett bord.

Det var en mycket intressant lektion i hundspråk på hundklubben den kvällen. Går inte att beskriva med ord. Det ska ses. Jag måste köpa en ny laddare till videokameran.  Den andra har kommit i vägen för mjölktänderna.

måndag 22 november 2010

Hur blir jag roligare än min anka?


Jag tränar inkallning med Fanny och nu har jag hört om så många metoder att jag varken vet ut eller in. Jag har gått kurser med alla mina hundar sedan 1960 och sätten att lära ut inkallning har förändrats radikalt varje årtionde. Min första hund var en boxer och det var nog tur. Inkallning lärdes ut enligt metoden "springer du inte till matte så får du en konservburk i baken".

Konservburken hade några skramlande småstenar inuti sig och han som kastade var instruktör, militär och auktoritär. Vi som gick kurs var tonårsflickor och vi trodde förstås att det skulle vara så. Det var rätt auktoritärt hemma också, så varför skulle vi ifrågasätta brukshundklubben. Lärde sig boxern att komma på inkallning? Nej, nej.. men hon kopplade genast ihop ordet "hit" med att hon måste göra ett snabbt krumsprång åt något håll för att inte få en burk i rumpan. Hon blev oerhört skicklig på att undvika den där instruktören (och mig).

Sedan lärde jag mig att en konservburk med köttbullar är bra mycket effektivare.

Men nu får man visst inte muta sin hund heller. Inkallning ska läras in genom att ägaren är mycket roligare än allting annat runt omkring. Valpen ska släppa vad den håller på med när du ropar och när den kommer fram till dig, ska du vara så rolig att den väljer att stanna hos dig.

Det där låter jättebra. Vi jobbar på saken. Särskilt jag.

Ännu har jag inte lyckats bli skojigare än min badanka eller en lagom halvrutten grankotte eller en gräsbevuxen jordkoka. Jag hoppar runt och joddlar och Fanny fortsätter att tugga mossa och jord.

Det som smärtar mig mest är att jag inte ens är roligare än en hundbajs. Fanny älskar sina egenproducerade bajskorvar när dom har blivit djupfrysta. Då bär hon omkring dem med huvudet högt och svansen i vädret. 

Inte ens om jag slår en dubbel kullerbytta smäller jag högre än en hundlort. Och då har jag ändå en köttbulle i bakfickan. Nästa steg blir att ta fram hela köttbulleburken. Oöppnad!


söndag 21 november 2010

Matte lägger fingrarna emellan


Man ska lägga fingrarna emellan. Jag gjorde inte det första dagen, inte andra heller och inte den tredje dagen. Men på den fjärde tyckte jag att det var dags. Fanny kände sig hemmastadd och hade utökat sitt revir från hallen och köket till vardagsrummet och badrummet. Hon fick utforska huset i sin egen takt. Första två dagarna lämnade hon inte hallen fast vi satt i TV-rummet.

Hon åt med god aptit. På den fjärde dagen testade jag om hon ville dela med sig av maten. 

Det tänkte hon inte göra!

I en kull valpar är det alltid några som kan ta för sig och när man är valp är det kanske okej att mota bort syskonen vid matskålen. Det är en överlevnadsinstinkt. Men den är inte så rolig när man är en vuxen rottweiler.

Hundar ska få äta i fred. Jag har aldrig konkurrerat med mina hundar om maten, men jag vill veta att de litar på att jag inte tänker stjäla deras mat om jag kör ner fingrarna i matskålen. Nästa gång är det ett litet barn som provar.

Så på den fjärde dagen stoppade jag ner några fingrar i hundmaten när Fanny åt. Det är tur att det var mjölktänder och att hunden bara var åtta veckor gammal. Hon försvarade sin mat med både ljud och handling. Och det var tur att jag var beredd på det. Visserligen kan en valp hugga ganska hårt, men den blir också väldigt förvånad när hugget inte har någon effekt.

Så där stod vi, Fanny och jag, i en mycket speciell situation. Fanny hungrig och med hela tallriken full av mat, men det hon för tillfället hade i munnen var min hand. Och handen stod kvar med alla fingrar i maten.

Inte för att jag vet om hundar kan tänka i två steg i ett sådant skede, men hon släppte i alla fall taget om handen och började äta. Jag stod kvar med näven i käket tills hon hade ätit klart. Då fick hon slicka fingrarna också.

Det räckte med den enda gången.

Nu får Fanny äta ett mål om dagen med mig stående över sig och med mina fingrar i maten. När det är klart, kan det ibland ramla ner en minimal skinkbit på tallriken som en liten överraskning. En hund ska nämligen aldrig veta vad som händer när matte lägger fingrarna emellan.

lördag 20 november 2010

Husse fick trösta en lång stund


Spegel, spegel på väggen där.
Säg mig vem som farligast i landet är.

När Fanny kom till sitt nya hem, fick vi hjälpa henne upp för de två trappstegen till ytterdörren. Någon nivåskillnad på underlaget hade hon nog aldrig sett. Det tio centimeter höga trappsteget var som en mur för henne. Hemskt farligt och lilla svansen åkte in mellan benen på henne. Dessutom har översta planet av de två ett skrapgaller. Man kan gå på sidan om det om man vill.

Fanny ville inte gå alls.

Vi lyfte in henne i hallen och där finns en vägg med spegeldörrar (världens äldsta trick att få en hall att se större ut).

Fanny fick syn på sig själv i spegeln. Svansen ändrade position från mellan-benen till rätt upp i luften. Voff sa hon inte... men bjäbb, bjäbb sa hon och kastade sig med full kraft mot spegeln för att ta kål på den andra valpen. Hon hade nog lyckats skrämma ett och annat syskon i valplådan. 

Men spegelvalpen gick också till anfall. Kollisionen blev våldsam. Aj, det måste ha gjort ont i lilla nosen. Husse fick trösta en lång stund.

När det onda gått över, satt Fanny nästan hela första kvällen och tittade fascinerad på sin spegelbild. Vi ställde en hundsäng där. Ingen av oss behövde sova på golvet med valpen första natten. Hon sov så gott i hundsängen intill spegeln där hon fick sällskap av sig själv när hon behövde.

"Hon klär bäst i rött"

Välkommen till ditt nya hem Fanny. Det finns en del kul leksaker och minst två härliga hundsängar som du får ärva. Mat- och vattenskålar finns det också. Och en massa kul spårlinor och selar och andra bruksgrejer som du ska få nosa på när du blir lite äldre.

Men det finns en sak som du inte få överta. Det är Alice halsband.

Det finns hundägare som tycker att det är viktigt att ge sin hund en grav. Alla har sitt sätt att minnas. Jag har sex krokar i hallen och där hänger halsbanden - Bonnies, Sims, Cillas, Jackies, Garps och Alices.

Fanny måste alltså ha ett eget halsband.

Klockan 15.45 onsdagen den 27 oktober hämtade vi Fanny hos Helena, men först beordrade vi Helena att ta av sig sin t-shirt. Den skulle kanske behövas första natten i det nya hemmet - något som luktade välkänt och tryggt. Helena förstår sådant och krängde av t-shirten. 

Fanny tyckte inte om att åka bil. Jag trodde att hon skulle rulla ihop sig i mitt knä på Helenas tröja och sova gott hela vägen hem.

Istället klättrade hon på mig i en timme och när hon inte tuggade frenetiskt på säkerhetsbältet hängde hon i hörntänderna i mina örsnibbar. Bilåkning var uppenbarligen inte hennes grej.

Vi stannade vid "hundaffären" i Norrtälje. Husse förstår vikten av att en hund ska ha ett eget halsband från allra första dagen.

Han valde ut det allra finaste åt henne. Insidan är av mjukaste läder och utsidan är klätt med briljanter. Och så är det riktigt tomterött.

- Jag tycker att hon klär bäst i rött, sa husse .

När han kom till kassan fick han ta fram betalkortet. Det såg inte ens ut att svida i pekfingret när han slog in koden.

- Hon ska behålla det på, sa han.

Och resten av vägen hem låg Fanny avslappnad i mitt knä och sov så gott.

torsdag 18 november 2010

Semestervecka eller ångervecka?


Leveransklar den 24 oktober. Ja, valpen skulle vara det. Men jag då? Var jag klar för att få någon "leverans" den dagen. Nej, inte ens fysiskt för då skulle jag vara på en planerad resa i Turkiet. Och ännu mindre psykiskt.

Vistelsen i Turkiet var en slags semester för oss. Allt vi behövde göra var att sitta på en solstol (i skuggan) och hålla koll på barnbarnen i simbassängen. Då och då kunde vi själva doppa oss i densamma. Jag hade massor av tid att fundera över hur det skulle bli när vi kom hem. En stor omställning väntade oss. Man behöver vara mentalt förberedd. Vi skulle gå från att vara husse och matte till en hund som kunde allt och som man kunde lämna ensam för att gå på bio eller till och med ta båten fram och tillbaks till Åland. En hund som kunde hopp-apport, platsliggning hur länge som helst och som kom när man ropade på henne. En hund som plättlätt fixade en svår sökbana i knepig terräng och svåra vindförhållanden.

Det krävs mental förberedelse att plötsligt bli med hund som inte kan någonting annat än att tugga i sig skor, mattor och möbler samt kräva att bli utburen på gräsmattan en gång i kvarten för att inte kissa inne. Och som inte skulle kunna lämnas ensam hemma under överskådlig tid. Nej, det kändes verkligen inte bra.

Jag ringde till alla mina uppdragsgivare och sa att jag inte kunde ta mera jobb förrän efter midsommar. Ingen förstod vad jag menade... Ja, nästa år! sa jag. Midsommar år  2011. Jag ska ha ledigt åtta månader - minst.

Sedan åkte vi till Turkiet för att vila upp oss inför vad som väntade. Jag tog med mig en bild på valpen. 

Vi pratade om valpen förstås och jag slutade att kalla henne valpen.  Hon hade ju fått ett namn. Jag var nog den enda på den där femstjärniga semesteranläggningen som satt och längtade hem. Natten innan vi skulle hämta henne sov jag inte så bra. Hade veckan i Turkiet varit en semestervecka eller en ångervecka?