Fanny river röntgenrummet

Fanny är 15 månader. Dags för höftleds- och armbågsledsröntgen. Det är liksom obligatoriskt. Uppfödaren vill veta. Det hela skulle ske en tisdag och veterinärens order var att Fanny bara skulle ha en lätt frukost på morgonen och så skulle vi vara där klockan ett. 

Röntgen av lederna sker efter att hunden fått en lugnande spruta av något slag. Då blir den slapp och medgörlig och man kan lägga den på rygg på röntgenbordet.

Cirkusen började med att veterinären lyssnade på hennes hjärta. Fanny hoppar glatt upp på ett undersökningsbord. Hon hoppar glatt upp på vad som helst. Även på veterinärer som sticker fram något som ska nudda Fanny. Jag tog det vanliga brottargreppet på henne och förmodligen fick veterinären med några hjärtslag i stetoskopet för han var nöjd. Röntgenrummet nästa...

Dit kom det en sköterska med en spruta. Då var Fanny redan grymt misstänksam. Hon hälsade artigt svansviftande på sköterskan, men nån spruta i nackskinnet ville hon inte ha. Ett nytt brottargrepp fick henne att stå still så många sekunder som sköterskan behövde för att hugga sprutan i rumpan på henne. Fanny har en väldigt fin liten rumpa med präktiga lårmuskler. Hon tränar mycket drag. Är det inte i spårlinan så är det i kopplet...

- Det tar en kvart, sa sköterskan. Då bör hon vara trött nog att ligga på bordet.

Efter en kvart hade Fanny undersökt hela röntgenrummet, men inte ens satt sig ner. Hon fick en spruta till..

Hennes uppfödare Helena var bussig och kom till mottagningen ifall jag skulle behöva hjälp. Fanny blev jätteglad att träffa henne. Det var nog därför spruta nummer två inte hade någon som helst verkan.

Efter 30 minuter och den tredje sprutan blev Fanny lite groggy och satte sig ner en stund. Men när hon hörde en annan hund reste hon sig och vinglade fram till dörren. Sköterskan och Helena tyckte att det var dags att få upp henne på röntgenbordet. Då gick jag ut. Jag tyckte att jag behövde något lugnande... I varje fall en mer stillsam miljö, så jag satte mig i väntrummet.

Plötsligt fick jag höra ett våldsamt brak från röntgenrummet. Så låter inte röntgenapparater...

Ögonblicket efter kom sköterskan ut.

- Det kommer nog att dröja lite, sa hon. Vi ger Fanny en spruta till - i fall du undrar.

Jag var inte det minsta förvånad. Fanny hör till den sort som man inte får omkull med en lugnande spruta... Inte heller med två. Eller med tre.

Hon låg visserligen på rygg i plastvaggan på röntgenbordet efter den tredje sprutan, men när hon blev fasthållen fram och bak blev hon galen och ruskigt arg. Hon kastade sig ner från bordet och rev med sig hela utrustningen.

En munkorg och ännu en spruta senare var hon tillräckligt spak för att alla röntgenbilder skulle kunna tas. Någon uppvakningsspruta (antidot) behövde hon inte. Tio minuter senare vacklade hon på egna ben ut till bilen. Hon klarade till och med av att anfalla en förbipasserande bil på parkeringen. Jag hjälpte henne upp i bilen och faktiskt....  för första gången någonsin åkte Fanny bil utan att sitta upp hela tiden. 

Röntgenresultatet har kommit: höfter A, armbågar 1.

Fanny tuggar tuggummi

Grunkan som ni ser på bilden är en hundleksak i gummi. Det är en stor och rejäl grej. Gummit är hårt, men tänjbart. Den här grejen vann Garp och Husse i en lydnadstävling på ett rottweilerläger år 1996. Jag minns inte deras placering. Det är möjligt att detta var ett tröstpris...

Grunkan blev i alla fall mycket uppskattad av Garp som lekte med den i sju år. Han blev ju tio och ett halvt. När vi fick Alice, använde dom den båda två till dragkamp och sedan fick hon ärva den och hade väldigt roligt med den i sju år.

Grunkan var hel under alla dessa år.

Sedan kom Fanny. Hon fick förstås också ärva den och jag vågar påstå att den är en favorit. Hon kan slita och dra och slänga med den timmar i sträck. Men det bästa hon vet är att tugga.

Garp och Alice tuggade aldrig. Dom bet inte ens i saker och vad jag minns så hade åtminstone Alice en etta och en trea på gripande i sitt MH. Det betyder "griper inte alls" och "griper med tveksamhet eller med framtänderna". Inte undra på att alla leksaker (och husets möbler) var hela efter dom två hundarna.

Fanny griper!! Oh, yes! Med hela käften och alla tänderna och med full kraft.

Grunkan är demolerad. Men nu kommer det roliga. Fanny tuggar av en bit på sisådär två, tre centimeter. När jag såg det första gången blev jag lite betänksam. Jag vet ju vart alla saker tar vägen. Därför vågade jag inte försöka ta den lilla biten ifrån henne. Den hade hon svalt direkt.

Sedan såg jag att hon inte hade ätit upp den. Biten låg i soffan och jag kastade bort den.

Andra biten satt Fanny och tuggade på. Länge, länge. Med lite fjärrskådande blick och käkarna malande satt hon på altanen och tuggade tuggummi.

Jag tog med mig en köttbulle och tänkte idka lite byteshandel. Fanny spottade inte ut gummibiten, men slafsade i sig köttbullen. Jäklar! tänkte jag. Där svalde hon en bit blått, gummi....

Men nej då. Hon fortsatte att tugga. Hon hade bara gömt undan sitt tuggummi någonstans i munnen medan hon åt upp köttbullen. Fanny är verkligen en speciell hund - på alla sätt. Det som är riktigt kusligt är att se hur snabbt hon kan lära sig saker. Hon får behålla sitt "tuggummi". Hon gillar tydligen att sitta och mala runt dom där gummibitarna i munnen. Varför inte? Det kanske är avstressande för en hund som Fanny.

Grattis på födelsedagen Fanny

                                               Foto: Ulla Huhta

Det är Fannys födelsedag i dag. Hon blir ett år och kommer inte att fira detta eftersom hundar bara blir förvirrade och upphetsade när man ägnar dem sådan uppmärksamhet. Men jag kommer att fira att jag stått ut med henne så länge...

Nu kan jag bättre beskriva hennes personlighet och i den finns det faktiskt ingenting som är dåligt. Allt som inte funkat får jag tillskriva mig själv och det är jag pinsamt medveten om.

Fanny har en helt otrolig energi och envishet och det gör henne till den perfekta brukshunden. Hon vill verkligen jobba och hon blir så lycklig när hon får lära sig något nytt - även om det bara är en sån enkel och löjlig grej som att räcka "vacker tass". Hon har mycket bra föremålsintresse. Hon är social och gillar alla människor. Hon testar fortfarande om hon kan klättra i rang.

Hon är lekfull och kan sysselsätta sig med favoritprylarna långa stunder. Men är vi inte upptagna med annat så fordrar hon att vi deltar i leken. Det ska man inte göra vet jag. Så just då känns det hemskt att vända henne ryggen.

Fanny kan vara ensam hemma. Hon hatar det säkert, men vi vet att hon kopplar av och sover, för när vi kommer hem brukar hon sträcka på sig och se helt nyvaken ut.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om Fanny, men just i dag är vi ensamma hemma hon och jag och då vill jag inte sitta här framför datorn. Fanny ska få en födelsedagspresent av mig. Jag ska lägga ett spår åt henne. Ett med vinklar och apporter. Roligare kan en födelsedag knappast bli för en rottweilerdam med vältrimmad näsa och skarp hjärna. Grattis Fanny! Först ska du i alla fall få en puss.

Svårsmälta vegetabilier

Voffor gör hon på detta viset? Fanny fortsätter på den påbörjade banan som jakthund. Hon jagar precis allt som rör sig inom en radie på 300 meter. Fast oftast behöver hon inte titta så långt bort. Jaktbytena blåser förbi framför nosen på henne. Nu är de i form av de första gula bladen som lämnar björken för att bli till löv på marken.

Fanny upptäcker dem redan när de singlar ner. Fast roligast är det att få jaga dem när det blåser. Hon har en fenomenal taktik och kan göra så tvära kast att frambenen fastnar mellan bakbenen. Men löven får hon alltid tag i.

Vad gör hon med dem då?

Jo, precis som alla andra vilddjur som har lagt ner ett byte så äter hon upp dem. Det går också fort. Gulp... hon sväljer dem hela. Och det är väl det som är problemet. Jag tror inte att våra rasavlade rottweilerhundar är tänkta för en vegetarisk diet på vissna björklöv. De kan rent av vara giftiga när jag tänker efter. Xylitol, som finns i björk är ju farligt för hundar. Det där måste jag ta reda på.

Men för Fannys del kanske jag inte behöver oroa mig.  Björklöven stannar inte så länge. De hinner samlas 15-20 stycken i magsäcken. Sedan kommer de upp.

Vi har lövspyor överallt. Man får kanske vara glad att det mestadels hamnar på golvet. Men voffor gör hon på detta viset?

Fin fågel... får jag köttbulle?

Nu har hon gjort det igen! Fanny blir fullständigt galen när hon ser fåglar. Det har jag redan berättat. Måhända har jag också berättat om min fågelfobi. Jag klarar inte fåglar av något slag på närmare håll än fem meter. Döda är nästan värre än levande och halvdöda är värst. Särskilt när de hänger i mungipan på Fanny.

I morse lyckades hon igen.

Det händer att det flyger in förvirrade fågelungar i vårt uterum. Oftast hittar de ut själva. Ibland kan man få gå in och öppna alla fönster så flyger pippin ut. Men inte om Fanny får syn på fågeln först.

I morse såg jag aldrig att det var en fågel därinne, så Fanny hade säkert haft flera minuters härlig jakt på den lilla kraken innan hon fick tag i den. Och då kom hon till mig förstås. Fågelns vingar stack ut på var sida om Fannys gap och flaxade frenetiskt. Åh, vad jag förbannar att jag lärt Fanny lämna ifrån sig saker i utbyte mot en köttbulle.

"Fin fågel... får jag köttbulle? sa Fanny och försökte köra upp fågeln i skrevet på mig. Jag flydde. Fanny galopperade efter. Jag skrek på hjälp så att B skulle höra det borta i potatislandet. Grannarna hörde det med största säkerhet också.

B kom sättande över gräsmattan. Han hörde nog paniken i min röst.

- Hon har en fågel i munnen sa jag.

- Släpp, röt B och spände ögonen i Fanny.

Men det tänkte hon alls inte göra. Hon bara knep ihop käftarna ännu hårdare och i det ögonblicket flaxade det inte längre i hennes mungipor. Jag har ingen aning om hur B slutligen fick henne att släppa fågeln för jag sprang in och stängde dörren. Om jag inte hade lidit av fågelfobi, så hade jag kanske varit så sansad att jag kunnat ta en bild på Fanny med fågeln i munnen. Men det kommer jag aldrig att klara. Därför får ni nöja er med en bild av det som låg kvar på mattan där jakten ägt rum. 

Jag har inte längre någon katt för jag klarar inte av att dom kommer in med fåglar då och då. Fanny har redan fångat fler fåglar än vad våra tre katter gjorde under sin livstid. Det finns bara ett sätt att få bukt med det här problemet. Jag måste gå i någon slags terapi och bli av med fågelfobin.

Korta klor på vänster tass

Fanny har varit med matte och husse i Småland och hälsat på barnbarnen. Allihop skötte sig riktigt hyfsat. Katterna höll sig undan och Fanny hann bara med att döda två fotbollar. Hon snodde väl åt sig tio par strumpor också, men kommer artigt och lämnar dem till närmaste människa. Om det ska jag berätta nästa gång. Nu ska ni få höra hur det gick när hon fick klorna klippta på vänster framtass.

Det kom en besökare till det småländska hemmet. Jag visste att han är hundägare. Han har en rottweiler, en amstaff och en rhodesian ridgeback. Alltihop i en och samma förpackning - en ljuvlig och snäll liten tik. Han är alltså van att klippa klor.

Han gjorde entré med bar överkropp. Det var tryckande åskvädersvärme i Värnamo. Fascinerad beskådade jag hans tatueringar på armar och ben och hela ryggen och en grön Wunderbaum i armhålan. Dessutom hade han ringar lite överallt på kroppen.

- Wow... sa jag och stirrade lite till på tatueringarna.

Fast jag sa inte rakt ut vad jag tänkte. 

- Du ser ut som en som skulle kunna klara av att klippa klorna på Fanny sa jag medan jag tänkte "för du är säkert rejält smärttålig med alla dom där tatueringarna och ringarna".

Han erbjöd sig att klippa klorna, men man måste ju vara ärlig, så jag berättade att Fanny bits.

- Vi får väl prova, sa han och välte omkull Fanny och började klippa. Hon blev så paff att han hann klippa flera klor innan hon klippte tillbaka. Det blev bara ett litet jack i tummen.

När klipparen blivit omplåstrad tog han ett nytt brottargepp om Fanny och klippte lite till. Fanny var både förbannad och förvånad på en gång. Någon som klipper hennes klor och som hon samtidigt skulle kunna bita näsan av om hon ville. Hon gjorde ett halvhjärtat försök.

Resten av klorna på tassen blev klippta. Sedan tyckte klipparen att det räckte så bra.... För Fanny alltså. Han ville inte stressa henne mer och avslutade det hela med en kelstund och lite lek på gräsmattan. Det är synd att det är så långt till Värnamo.

Fanny Fakir

Fanny äter allt. Men det här är bara fördiskning av gräddskålen. Foto: Lena Heimlén

Fanny fortsätter att jaga flugor, myggor, humlor och getingar. Och fjärilar förstås. Vi bara väntar på att hon ska ramla i bassängen när hon springer i full fart efter en fjäril. Vi hade nästan hoppats på att det skulle hända, så att hon slutar jaga flygfän. Men nu förstår vi att hon inte låter sig stoppas av något så trivialt som ett dopp i poolen.

Fanny är nämligen fakir.

Hon tar tre getingar på raken utan att blinka. Aj, det stack visst till lite i läppen. Åh, titta! Där är en likadan. Hugg, hugg! Aj, nu stack det till i tungan.... men se... en geting till. Den tar jag också!

Fanny kan beta av hela gräsmattan i jakt på humlor och bin som besöker klöverblommorna. 

Dessvärre betar hon också av alla små vita svampar som vuxit upp i gräsmattan. Jag vet inte vad det är för sort, men giftiga är dom nog inte för Fanny verkar inte ha tagit någon skada.

Nånting mer som hon äter kanske?

Ja, myror förstås. Hon kan ligga länge och stirra ut en myra i en springa på altanen och när den vågar sig upp från sitt säkra skrymsle slår hon till. Hon kör ut sin breda tunga och slafs, tjopp ... myran är borta. Det kan inte vara mycket smak eller mat på en myra. Det är bara det, att allt som rör sig inom en radie på 300 meter från Fanny SKA ätas upp. Blad och andra växtdelar som kommer blåsande förbi också.

Med myggor blir det lite jobbigare. Dom är väldigt många när dom kommer. Fanny snappar dom i luften och om jag bara visste hur det går till, så skulle jag lägga ut en videosnutt på bloggen. Man skulle kunna tävla om "funniest home videos" med den. Ingen ser myggorna på filmen - bara en galen hund som hugger i luften.

Vi har tröttnat på att hon äter strumpor. Nåja, halva strumpor i alla fall. Hon brukar lämna skaften. Så nu har jag lärt henne att en strumpa betyder köttbulle eller tjock skiva leverpastej. Det är mest bara för att jag ska få tillgång till strumpan när den väl hamnat i Fannykäften.

Nu apporterar hon strumpor hela tiden. Hon letar verkligen upp dem och släpar dem genom hela huset och kommer och kör upp dem i magen på mig. "Titta en strumpa" Var är min köttbulle?"

Apporteringsträningen har givit resultat. Fanny var på sökträning för fjärde gången i måndags. Nu är det slut med "hitta-övningar" och annat valptrams för hennes del. Hon hämtar rullar hos figgarna och kommer till mig. Det är jättebra. Men det har kostat ganska många par strumpor under den gångna vintern.

Fanny - gripen av polisen

Det gäller att passa på. Damernas egen årliga fest gick av stapeln i helgen och det är av någon underlig anledning just hemma hos mig den hålls. Kan det bero på närheten till naturen?

Bland 25 damer i min bekantskapskrets, finns det förstås många med hundkunskaper och många med andra kunskaper och man måste passa på att utnyttja dem när de ändå är där.

Fanny behövde ha klorna klippta.

Vad behövde jag för att få det gjort? Jo, en veterinär, som har mångårig vana av kloklippning. En polis, som kan koppla förlamande grepp på vem som helst. En 33-kilos rottweiler är en barnlek för henne. En doktor kanske.... om det nu skulle gå snett med kloklippningen. Problemet med doktorn är att hon aldrig har någon akutväska till hands.  

Vi bytte ut doktorn mot en munkorg.

Fast polisen sa att det säkert inte skulle behövas någon munkorg. Hon skulle nog klara det här ändå. Men hon har inte sett när Fanny är riktigt arg och det är till syvende och sist hundägaren som ansvarar för vad hunden gör - även om det är andra som har hand om hunden. Munkorgen plockades fram och Fanny viftade på svansen. För henne betyder munkorg att hon är duktig och vacker och att hon får en stor godis när jag tar av den. Man måste träna hundar att bära munkorg, annars får man nämligen inte på dem en sådan när det verkligen behövs. Har ni tänkt på det?

Veterinären tog den stora, kraftiga klotången. Jag brukar använda den lilla och klippa lite, lite i taget och putsa kanterna och till sist tar jag fram en fil och jämnar till klorna så att de är rundade och mjuka och inte hörs mot golvet.

Men det var på salig Alice... Hon älskade att få pedikyr.

Polisen tryckte på Fanny munkorgen och tog något slags nacksvingsgrepp på henne. När Fanny satt i skruvstädet, gick veterinären till verket. Klipp, klipp, klipp... 18 klor på lika många sekunder. Av med munkorgen och Fanny väntade ivrigt svansviftande på sitt godis. 

- Kom hem till mig om du behöver ha hjälp nästa gång, sa polisen.

Jag räknade snabbt ut att jag brukar klippa klorna en gång i veckan och att det är 52 veckor på ett år och att Fanny i bästa fall blir tio år. Det blir 520 gånger - 12 mil tur och retur gör 6 240 mil. Det är jorden runt en och en halv gång. 

Jag har förstått att jag inte är ensam om att ha en hund som är ovillig att släppa till tassarna för klovård. Nu har jag hört om hundar som tjuter bara de ser en klotång i mattes hand. Och det är många hundägare som måste få hjälp med kloklippning hos veterinären, sa veterinären.

Att man måste ha hjälp av polisen är säkert Fanny ensam om.

"Ingen tvångströja på mej"

Nu har Fanny fått pröva på sök för första gången - nästan exakt nio månader gammal. Det är fyra månader för sent, men för fyra månader sedan fanns det inga figuranter att tillgå. Och dessutom var snön halvmeterdjup. Nu är skogen packad med mygg. Man törs knappast dra ett djupt andetag. Men mina träningskompisar är luttrade skogsmullar som i det närmaste är immuna mot mygg.

Fannys första figurant blev Lennart. Ett underligt sammanträffande är att han blev den sista figurant Alice fick hitta - en sommardag för snart ett år sedan. Och nu blev han Fannys första. Det kändes konstigt att vara tillbaka där ute - nästan som om ingen tid hade passerat.

Fanny såg inte när Lennart gick ut. Det var meningen att hon skulle ta honom på vind, men det var ingen bra vind just där. Vittringen låg kvar liksom i en sänka och snurrade runt. Det är i alla fall inga problem att få ut Fanny. Efter ett litet ljud hittade hon sin figurant och fick ha dragkamp till baka till stigen.

Andra figuranten fick hon se försvinna, men inte vart. Där gick hon ut i full fart och sprang förbi så klart, men löste problemet ganska bra.

Tredje figuranten fick hon se hela vägen - lite lätt kurragömma bara och det gick förstås också bra.

Den fjärde var det meningen att vi skulle ha på mycket kort avstånd, men det blev lite längre än tänkt. Det var på vindsidan och vi tänkte oss ett rent vittringssök. Men även här spelade vinden oss ett spratt. Det vet vi efter att alla hundar gått banan och just det där stället är knepigt. Ja, det vet vi förresten efter att ha använt den banan många gånger under sju år...

Fanny gick ut och gick runt även den här figgen. Och när hon väl funnit henne, så orkade hon knappast hänga i sin favoritleksak. Hon var rejält trött i huvudet.

Den här första gången lät jag henne jobba utan tjänstetecken. Hon vill absolut inte ha kläder på sig. Jag har ju provat in sökskynket på henne så att det sitter bra, men hon bara kastar sig omkull och biter och sliter i det. "Ingen tvångströja på mig!"

Men jag tror att det löser sig. Efter ett par gånger med figuranter, kommer hon att glömma att hon är påklädd. Och efter ytterligare några gånger, kommer hon att koppla ihop sitt sökskynke med att det händer skojiga saker i skogen. Jag är inte ett dugg orolig för det.

Under tiden fortsätter vi att träna apportering på köksgolvet.

Kopplad på tomten

Nu råder strikt koppeltvång dygnet runt hemma på tomten. Fanny tycker att det är trist. Hon kan inte ens leka med bollen Mugford. Anledningen ser ni på bilden.

Mamma Bambi, som ser lite luggsliten ut, har just fått sitt kid. Den lilla har jag inte sett, för den ligger platt i gräset i grannens äppelträdgård. Jag vet var, för jag har sett Bambi gå dit och lägga sig också. Konstig plats. Varför går hon inte in i skogen?

Ja, det här rådjuret är konstigt på alla sätt. Hon är orädd och står helt still och glor på mig när jag går ur bilen 20 meter ifrån henne. Hon går ogenerat omkring i vår trädgård och smakar på det mesta. 

Vi har två skogsdungar där det bor väldigt många rådjur just nu. Jag vet inte om de är flockdjur vid den här tiden på året.. Men Bambi har valt att bosätta sig hos oss och jag vill verkligen inte att något ska hända henne. Okej, jag kan äta upp henne. Inga problem. Men Fanny ska inte få nöjet att fixa steken.

Så nu är det koppel på och jag önskar mig innerligt ett staket runt delar av tomten i alla fall, så att man slipper ängslas för rådjursjakt. Fanny har full koll på var rådjuren är. Hennes näsa är mycket, mycket bra.

Jag hoppas att Bambis utseende bara beror på att hon fäller vinterpälsen och inte på att hon är sjuk. Hon har i alla fall fullt med mjölk till kidet. Det ser man på bilden.

Fannys första fight

Nej, det var inte med den här snälla boxerpojken som heter Zasco. Fanny och han fick en stund för sig själva när lydnadskursen var slut i dag. På boxrars och rottweilers vis älskar de att brottas. Fanny älskar dessutom att visa tänderna. Man kan tro att hon betalat några tusen för tandblekning och gillar att visa upp resultatet.

Dagens fajt började med att en kursdeltagande airdaleterrier har bestämt sig för att inte gilla just Fanny. Det är en typisk grej. Jag känner så väl igen den. Har man ett gäng på 30 hundar som möter varandra i olika situationer på en hundklubb, så är det alltid några som inte gillar varandra. Och den här, annars så trevliga terriern, bestämde sig från början att Fanny har alldeles för hög svansföring. Dessutom är Fanny mer än ett yngre och såna näbbiga uppstickare ska sättas på plats.

Terriern har morrat några gånger. I dag fick hon chansen.

När det är inkallningsövningar är hundarna lösa så klart. Terriern såg sin chans. Nu tänkte hon slita minst ett öra av Fanny.

Fanny trodde först att hon kom fram för att leka. Det trodde jag också. Och instruktören. Och alla andra kursdeltagare. Den enda som fattade vad som skulle hända var terrierns matte, men hon var inte ens i närheten. Hon stod 50 meter bort och skrek "kom hit" till en fullständigt döv terrier, som bara inväntade en bra blotta på Fannys strupe.

Nu hör det ju till saken att Fanny har riktigt hög svansföring vid möte med en del hundar. Så hon får väl skylla sig själv. Hon är stöddig helt enkelt och då får man räkna med lite spö. 

Oj, då - måste jag försvara mig? Nej, hundar tänker inte - dom bara gör saker och Fanny visade med all tydlighet att hon visst kan försvara sig. 

Vår instruktör märkte vartåt det hela barkade, så hon ingrep. Hon tog ett stadigt tag i terrierns svans och släpade bort henne från Fanny, som också hade tagit fram sitt torra krut och börjat ladda.

Så fick vi en lektion i var man lämpligen stoppar händerna när man ska avstyra ett begynnande hundslagsmål.

Resten av lektionen var inga problem för Fanny i alla fall. Hon skakade snabbt av sig obehaget och tittade inte ens åt terriern. För hennes del avslutades dagen med en trevlig lekstund med boxern. Det är det ni får se på bilden. Dom hade jätteroligt. Tro inget annat!

Vissa saker funkar

Vissa grejer funkar med Fanny och då funkar dom riktigt bra. Som till exempel med matning. Fanny är snuskigt glupsk. Hon gör vad som helst för mat och hon är ständigt hungrig. Vi försöker utnyttja det vid all inlärning...

Hon stjäl mat om vi vänder ryggen till. Hon är värre än måsarna på Skansen om man håller något i handen och äter på det.  Ja, om det är jag som håller i det vill säga.

Men titta på bilderna med Fanny och bebisen Agnes. Båda var lika hungriga och maten var god. Gudskelov är Agnes mamma en riktigt cool mamma. Hon har inga problem med att hundar pussar barn och heller inte med att mata bebis och hund samtidigt.

En tugga till Agnes, en tugga till Fanny.

Och kan ni tänka er... Fanny sitter så fint och väntar på sin tur. Hon har fattat att det är mamman som delar ut maten till valparna. Just detta får mig ibland att tro att hon är en normal hund. Hon visar tecken på det mellan varven.

Och annars då? Ja, det tar vi en annan gång.

Mugford - den blåa bollen

Fanny älskar Mugford. Ja, hon är nästan lite besatt faktiskt. En dag rullade hon omkring på honom i två timmar medan vi stökade i trädgården. Med Mugford på gräsmattan behöver man inte ha något staket. Fanny släpper honom inte en sekund. Blir hon trött, så makar hon in honom under magen och lägger sig och vilar - som en ruvande höna. Nåde den som kommer i närheten...

Jag tror att besattheten kommer att släppa precis som mycket annat har gjort. Rädslan för dammsugaren till exempel. Nu bryr hon sig inte ett skvatt om dammsugaren. Så småningom kommer nog Mugford också att bli en ointressant del i hennes vardag.

Men just nu är han het!

Den stora, blåa bollen är stenhård. Många har gått härifrån med stukade, lika blåa tår efter att ha tagit sats och sparkat till den utan att först kolla vad dom sparkade på. Aj. aj... Dom kunde lika gärna ha sparkat rakt in i väggen.

Bollen Mugford heter så efter sin "uppfinnare" Roger Mugford som är hundtränare/hundpsykolog i England. Han är en superkändis där och det var han som fick ta hand om drottningens corgihundar när de bet folk i benen. Det är möjligt att han kom underfund med att de var understimulerade och det är möjligt att han konstruerade bollen då. Jag köpte den 1994 och sedan dess har den varit med om tre rottweiler.

Garp tyckte att den var så där lagom rolig. Han ville inte rulla den. Han tyckte att man skulle bära på allting. Det var han som hjälpte husse med veden. Husse bar in ett par kubikmeter ved i vedbon och sedan gick han in och tog en lång kafferast. När han kom ut, hade Garp jobbat alldeles själv med veden. Nä, hade han inte burit in resten... Men han hade burit ut alla vedträn från vedboden och spritt dem över gräsmattan.

Nåväl, han kom på ett sätt att bära Mugford, så bollen är väldigt repig efter hans tänder. Ibland smeker jag reporna och tänker på hur mallig han var när han fick ett bra tag i bollen och bar den med huvudet högt. Han hade enorma nackmuskler den hunden.

Alice gillade också Mugford. Hon rullade honom och hon bar honom. Oftast ville hon göra båda sakerna samtidigt. Det såg mest ut som om hon snubblade omkring med bollen. Men det var inga problem om jag ville ha den. Då stod hon några meter ifrån och viftade på svansen... "kasta den, kasta den!"

Fanny är som sagt helt besatt.

Roger Mugford har säkert en hemsida och kanske kan man fråga honom om det är normalt att en åtta månader gammal rottweiler rusar runt med hans boll flera timmar i sträck. Hur många timmar vet vi inte, för vi tar den ifrån henne när tungan är en halv meter lång och ögonen går i kors. Då kan man sno Mugfordbollen om man lockar Fanny med en skiva leverpastej och kopplar upp henne snabbt som attan.

Äckligt sa räven..

Fanny på fel spår       

Korvspårningen i går gick åt skogen. Ja, spåret gjorde det också.... ledde till skogs alltså, men Fanny hittade inte spåret. Hon var inte alls motiverad trots att jag släpat en hel falukorv efter mig i 150 meter och lagt en stor bit korv i slutet av spåret. Där la jag hennes nya favorit, brandslangen, också.

Spårupptaget var uruselt. Fanny föredrog att leka med spårlinan och försöka kränga av sig selen. Väldigt mycket valp var hon just då.

Lite längre ut fick hon upp ett spår i alla fall. Men det var inte efter mig och korven. Kanske en hare, ett rådjur eller sorkarna som har perforerat hela ön i vinter. Jag fick locka henne med mig till det riktiga (sett ur min synvinkel) spåret.

Hon hittade det till sist och då var det nog bara 15 meter kvar till slutet. När hon kom fram, kastade hon sig över...... brandslangen!! Hon märkte inte ens att det låg en stor, fet bit falukorv där. Hon tog brandslangen och skuttade lycklig iväg över åkern.

Skam den som ger sig. I dag provar vi en ny metod att få Fanny intresserad av spår på marken. Vi kör utan lina och sele. Hon får spåra i koppel och det får bli efter husse i skogen. Hon får se honom försvinna och när hon kommer fram till platsen där husse gick upp i rök, måste hon spåra för att hitta honom. Eller också går hon på luftvittringen och då blir det inte "spår" utan "sök". I dag är kanske inte en bra dag för ett sådant spår. Det är nämligen vindstilla. Ett husse-försvinner-spår kräver att hunden går i medvind. Jag får klura lite till på lösningen.

Korven, som jag lämnade åt räven, låg kvar i morse när jag hämtade tidningen. Undrar om räven också hade valt brandslangen... 

Scanspår i morgon

                                                                 Foto: Lena Heimlén

Om du skulle se en liten tant, klädd i stövlar, lång kappa och stickad mössa nerdragen över öronen, gåendes på en åker... ja, då skulle du kanske titta en gång till och undra vad hon gör där. Hon drar någonting efter sig i ett snöre. Du tar fram kikaren och ser att hon släpar på en falukorv.

Den lilla tanten är på rymmen från någon institution kanske du tänker.

Eller också vet du exakt vad jag håller på med. Det är jag som är den lilla tanten.

Nu ska Fanny lära sig att använda näsan. Så fort hon kommer ut, börjar hon spana efter fåglar. Hon har varit sådan i hela sitt liv. Det måste vara något fel på hennes nacke. Den är konstant böjd i fågelskådarvinkel. Och jag som tänker lära henne spåra på marken.

Jag har förstått att jag måste ta till de fulaste knepen redan från början. Det är ingen idé att lägga några halvmesiga personspår och sedan stå och peka i backen och säga till henne:  Fanny, lukta här. Känner du inte? Någon har gått här..

Fanny känner säkert det. Men varför ska hon gå åt det hållet när två tranor just flög förbi åt andra hållet. Vi har alldeles för mycket fåglar av alla sorter här på Väddö.

Det är bara att klippa lagom stora hål i skinnet på en falukorvsring och sätta den på ett snöre. Sedan ska jag dra korven efter mig över hela åkern. Jag är vid mina sinnens fulla bruk. Bara så ni vet...

Det blir korvspårning i morgon. Scan till extrapris.

Fanny löper

Fanny löper. Hon har gjort det i två veckor nu och det är högst påtagligt att det är så. Jag tänker inte visa någon bild på hur hon ser ut bakifrån, men vilken potent hanhund som helst skulle bli helt vindögd om han fick se henne. Alla mattor är hoprullade och jag går efter henne med svabben mest hela dagen. Hon har ingen som helst förmåga att städa sig själv eller golven. Men det kanske hon kan lära sig under nästa löp. Nu är hon ju bara en osäker tonåring som knappt har märkt vad som händer. Det ska bli intressant att se vad hormonerna gör med henne. Häromkvällen var hon i alla fall kelig som en katt. Hon låg med huvudet i mitt knä och jag fick massera öronen och gulla med henne hur mycket jag ville. Jag vågade till och med pussa henne. Man får ju passa näsan...

I dag har Fanny för första gången varit på riktig träning i skogen på hundklubben. Planerna runt klubben var fulla med folk och hundar och det visste Fanny. Men hennes träning i skogen gick ut på att följa matte (bakom) över stock och sten och tvärs över kärren. Hon gillar inte att gå i vatten. 

Sedan tränade vi uppbindning. Då ska hon sitta kopplad, tyst och stilla vid sitt träd medan matte försvinner. Första gången försvinner inte matte utom synhåll förstås. Jag bara rundade närmaste trädstam och gick tillbaka. Men jag gjorde det några gånger på olika platser och Fanny satt så fint och väntade på att jag skulle återvända till henne.

Passivitetsträning kan vara svårt för en så aktiv hund som Fanny. Men även detta klarade hon galant. Hon satt vid min sida tyst och lugn och bara vädrade lite åt olika håll för att ha koll på skogen. Man kunde nästan tro att hon är en fullt utbildad bevakningshund.

Hon upphör inte att förvåna mig.

Nu ska jag gå och gulla lite till med henne.

Matbord - det är sånt man äter på

                                              Foto: Lena Heimlén

Vad menas med ordet matbord?  Ja, det är väl ett bord man äter på. Det gör i alla fall vi.

Tyvärr gör Fanny det också.

För att rädda matbordet sitter vi numera och äter vid soffbordet framför TV:n eller i köket. Varje gång någon sitter vid det stora matbordet, lägger sig Fanny under bordet och äter på det. Det gick väl an när hon hade mjölktänder, men nu karvar hon flera centimeter trä i minuten. Jag har provat att spruta "FY-sprej" på bordet. Men det luktar så illa, så då vill vi inte sitta kvar och äta där.

Det är något konstigt med det där bordet. Vi har haft det så länge att våra tidigare hundar, Garp och Alice, också haft möjlighet att knapra på det. Nu säger jag knapra... Deras framfart har inte lämnat mer än små märken. Fanny lämnar en flishög på mattan.

Jag har fått lite olika tips på hur jag ska tackla Fanny Flistugg. Det sägs att Tabasco är vidrigt. Men är inte det något som säljs i matbutiken? Vem äter Tabasco om det är så hemskt.

Stryk på Wasabi, sa någon. Det är japansk pepparrot som jag älskar. Risk för att Fanny får sällskap under bordet. Dessutom är det dyrt och jag undrar hur länge effekten sitter i. Och tänk om Fanny också gillar Wasabi... Hon äter ju precis allting. 

Det som är konstigast med hela knapra-på-matbordetsituationen är att Fanny inte rör bordet om ingen sitter där. 

Tabasco eller Wasabi? Eller kanske något annat? Och vad säger djurskyddsmyndigheten?