Fanny provar kläder

Fanny hade en bra dag i går. Den började med att både husse och matte gav upp. Vedkorgen är numera tillåten lekplats.  

Någon gång vid lunchtid sa husse: jag går ut och hämtar mera ved.  Varför då, sa matte. Det ligger ju tio vedträn i badrummet.

Det är alltså tillåtet att bära runt vedträn och lägga dem var man vill. Nu slipper Fanny höra åtminstone 75 Nej om dagen! 

Sedan kom grannarna på en snabbvisit bara för att titta på henne. Kan det bli bättre. Allt ljus på mig! Sånt gillar Fanny. Efter det gick vi ut och provade kläder. Det visade sig att Fanny kanske måste växa i sin uppgift som sökhund, men när hon väl kommer ut i skogen, så sitter apporteringen bergfast. Hon ägnade halva eftermiddagen åt att bära fram grejer och släppa på våra fötter. Kommer man med en pryl, så får man en godis. Den polletten har trillat ner med buller och bång.

Andra halvan av eftermiddagen sov Fanny och hon tog sig en kvällslur i soffan också med huvudet i husses knä - utan att tugga på varken kläder eller händer. Hon hade väl lust att leka gullig valp en stund.

Den enda lilla konflikten i dag var en stulen disktrasa. Rosa Wettexduk med gröna hjärtan på och svår att svälja så där i ett nafs. Så matte kunde hämta lämpligt mutgodis och därigenom få tillbaka disktrasan.

En ganska stor, lila mus dök upp från leksaksförrådet och förgyllde kvällen. Den bar Fanny runt i svansen och kastade med som katter brukar göra. Får se om jag kan lyckas fånga detta på bild i morgon.

Fast då kanske inte musen är ett dugg rolig längre. Fanny kräver omväxling har vi förstått.

"Fannys - i nödfall!"

Fanny är alltså väldigt förtjust i att sno våra strumpor. Roligast är att försöka dra dem av fötterna på oss, men vi kontrar med att stoppa fötterna i skor eller tofflor. I går gjorde Fanny mig sällskap i duschen. D v s hon väntar utanför tills jag är klar och då vill hon hjälpa till att torka sin matte. När det var klart - alltså när matte var slemmig istället för bara våt på benen, snodde Fanny en strumpa från bänken. Hon har fått så långa ben nu, så hon når upp till alla ställen som var "säkra" förut.

Strumpan var en liten socka modell ganska tunn.

Den ville jag ha tillbaka, så jag tänkte ta den från henne. Då slank hon in under bänken och jag såg till min fasa hur hon började tugga i sig strumpan. Hon gör så med saker som hon vet att hon inte får behålla. Gud vet hur många småstenar av tumnagelstorlek hon redan har svalt. På veterinärhögskolan i Ultuna finns en skåp i entrén. Där ligger på display olika prylar som alla är plockade ur magarna på hundar. Det står ingenting om ifall hundarna har överlevt eller inte.

Jag såg skåpet på näthinnan. Snabb livräddande aktion var nödvändig. Naken matte har inga fickor med bytesgodis...

Så jag högg tag i min valp och körde in högerhanden i munnen på henne. Sockan fick jag tag i någonstans vid tungroten och sedan fick jag lirka upp den ur en vilt morrande Fanny. När jag fått ut hela, tackade hon mig för att jag räddat henne från ett omfattande kirurgiskt ingrepp med att hugga mig i vänster tumme. Gårdagens blodvite alltså.

Tja, vad gör man då?

1. Tar fram ett plåster

2. Sätter på sig kläderna

3. Hämtar hundpsykologernas bästa böcker och börjar läsa?

Plåster och kläder, ja! Men böckerna har dåligt med lösningar på själva problemet, så jag gick ut i köket och skar upp sex små, men jättegoda ostkuber. Gick sedan tillbaka till brottsplatsen (badrummet) och rullade ihop den aktuella strumpan med sin partnerstrumpa till en svårsvald boll och så gav jag den till Fanny. Gissa om hon blev upphetsad!

Jag höll fortfarande hårt i strumpbollen och sa "släpp!!" och så höll jag en ostbit framför nosborrarna på henne. Risken var förstås att hon skulle föredra strumpan, men det hade varit extremt ovanligt. Hon ville ha ostbiten och släppte strumpan - sex gånger. Sista gången tyckte jag mig märka att hon spottade ut strumpan.

Badrummet utrustas nu med en skål Frolic märkt "Fannys - i nödfall"

Lite blodvite får man räkna med

Tyckte ni att föregående inlägg om äganderätt var roligt? Det har jag också tyckt - i flera år. I varje fall när jag hade hundar som till och med skulle släppa ifrån sig sina tonsiller om jag ville ha dem.

Fanny släpper ingenting frivilligt.

Nu ska hon börja i byta-grejer-skolans andra klass. Lekskolan och första klass har hon klarat med godkänt betyg. Den går ut på att jag ger henne en av hennes leksaker. Dom är inte så spännande längre, så hon tar saken mest bara för att hon faktiskt tar allt som är löst omkring henne. Jag har en godis i fickan eller handen och när Fanny kommer tillbaka med grejen, får hon godis. Jag kan kasta leksaken en bit och hon kommer tillbaka. Hon får bara godis om hon håller kvar den i munnen så att jag får ta den. Kalla det apportering om du vill. Men det är i alla fall grunderna till apportering. Och det går jättebra. Hon är hur duktig som helst.

Fanny har stort föremålsintresse skulle man säga på brukshundspråk.

När det gäller andra saker än hennes egna leksaker, blir situationen en helt annan. Sådana saker stjäl hon och hon vet så väl när hon tagit något som är förbjudet. Stöldgods tänker hon inte släppa ifrån sig. Om man får tag i henne när hon har snott något, så är det ingen idé att man försöker ta det ifrån henne. Hon håller fast med ett grepp som jag inte trodde var möjligt hos en 13 veckor gammal rottweiler.

Fanny har mycket stor kamplust skulle det heta på brukshundspråk.

Men tummen då? Hur förklarar jag tummen? Den är ju blodig och sargad. Ja, och det är Fanny som har gjort det!

För det första: det var mitt fel. För det andra: det är tur att jag vet hur man ska tackla sånt här.  Fanny skulle kanske bli problem för en, som aldrig haft hund förut.  Jag kommer att utnyttja hennes föremålsintresse och kamplust i framtiden.  Det är möjligt att det kan bli en del blodförluster på vägen. Men det får man ta.

I morgon ska jag berätta varför tummen blöder och hur jag har tacklat detta. För det gjorde jag bums. Fast först satte jag på ett stort plåster.

Det var jag som hittade kotten!

Lagen om äganderätt enligt Fanny, 12,5 veckor

Om jag tycker om det, så är det mitt

Om jag har det i munnen, så är det mitt

Om jag har lyckats sno det från dig, så är det mitt

Om jag hade det förut, så är det fortfarande mitt

Om det är mitt, kan det inte på något vis bli ditt

Om jag har bitit sönder det, så är alla bitarna mina

Om du leker med något och lägger det ifrån dig, så blir det mitt

Om det har en prislapp på mer än 500 kronor, är det mitt

Om du säger loss, tror jag att du pratar engelska - för grejen är redan förlorad för dig

Om det smakar illa eller om jag inte vill ha det, så är det DITT 

Fanny trappar upp ...

Fanny har lärt sig att gå i trappor. På tre veckor har hon gått från att vara en ganska hjälplös valp till stadiet "kan själv" och i likhet med de flesta människobarn är de nya färdigheterna de som hon tränar allra mest. Så nu klättrar hon i trappan. Upp och ner... och upp igen. Ibland sätter hon sig på ett trappsteg och kollar läget.

Hon har också provat att bära upp saker. Men ner vågar hon inte bära stora grejer. Då tar hon två steg och så släpper hon prylen. Är den stor och tung så dunsar det rejält och då kommer både husse och matte rusande för vi tror att det är Fanny som har tappat balansen och ramlat ner.

"Valpar ska inte gå i trappor" sa man förr. Det är då de får fel på alla leder. Ja, det finns faktiskt hunduppfödare än i dag som säger åt valpköparna att bära valpen i trapporna. Inga trappor före ett års ålder...

Vad är det för skräphundar dom föder upp?

Det är klart att en valp ska gå i trappor när den är mentalt mogen att prova om den klarar av det. Har man bara en valp hemma, behöver man inte vara orolig. Valpen utforskar trappan i sin egen takt. Det är när valpar springande följer andra hundar eller barn nedför trappor som det kan hända att det går för fort.

Fanny klättrar själv. På en vecka har hon blivit säker på tassen och bra på att hålla balansen och bedöma avståndet. För min del får hon hållas med sin trappträning. Den kan inte skada henne ett dugg. Däremot tror jag att både hon och jag skulle kunna ådra oss betydliga skador om jag skulle bära henne upp- och nedför trappan i ett år.

Hur är det ute i naturen? Inte så många trappor kanske, men vargvalparna får nog klättra i oländig terräng väldigt tidigt.

Nu trappar vi upp träningen.

Skarpt läge!

Skarpt läge. Därför blev det ingen vidare skärpa på bilden som husse tog när matte höll ihop krokodilkäftarna. Det var dags för 12-veckorsvaccinationen. Och som om det inte skulle räcka med ett hemskt stick i nacken, hade vi beställt första rabiessprutan också. Man måste vara ute i tid om man ska få alla vaccinationer klara till våren. Vi bor ju granne med härliga Åland och dit vill vi så gärna ta med Fanny.

Kolla mattes grepp om nosen och i hela valpen förresten. Veterinären behöver sina två händer för att få dit sprutan. Jag undrar hur det hade gått om jag bara lämnat in Fanny och sagt att jag inte tål se sprutor för då svimmar jag. Förmodligen har veterinärer som arbetar ensamma lärt sig någon slags skruvstädsteknik med knäna och armbågarna.

Jag kände att jag kunde släppa taget inför spruta nummer två. Fanny bara pep till lite grann, men för övrigt var hon mest nyfiken på gubben och på utsikten hon fick när hon hamnade högt upp på ett bord. Han fick titta i hennes öron också. Bara fint där nere... Och Fanny bestämde sig för att det var ganska kul och spännande hos veterinären.

Om en månad ska hon ha spruta nummer två med rabiesvaccin. När jag skulle skriva in det i almanackan upptäckte jag att det är julafton då!! 

Jag såg i en tidning att väldigt många människor ger sina hundar julklappar. Och vad kan väl passa bättre än en dos vaccin under nackskinnet? 

Rottweilern förvandlades till tax

Lilla Fanny, 11 veckor, har hittat en lagom stor lekkompis på hundklubben. Han är av rasen petit basset griffon vendéen skulle jag gissa. Jag har inte frågat. Han är i alla fall två månader äldre än Fanny och full av lust att leka. De två brukar få rumla runt lite i klubbstugan när den är nästan folktom. Fanny är ständigt på hugget och kastar sig över allt som rör sig och hon biter hårt.

Hennes lurviga kompis startar alltid lite försiktigare, men det går tydligen att tända honom också, för det låter som värsta hundkampen efter en stund. Vilopauserna blir inte långa.  Vi tillåter förstås inte att de blir övertrötta. Vi är ju på en seriös hundklubb. En valp känner inte var gränsen går. Det får vi göra åt dem.

Lurvets husse var nog lite skraj i början innan han insåg att hans hund kunde bita ifrån sig väl så bra. Men han grep in och räddade sin hund när Fanny tänkte utdela det sista, dödande hugget.

Då kom det in tre vuxna hundar i klubbstugan.

Fanny slog igen käften med en smäll och visade inte en enda mjölktand. Hon sjönk ihop så att hon såg ut som en taxvalp och med svansen struken längs hasorna, men ivrigt viftande, mötte hon de vuxna hundarna. Hon prövade att slicka lite försiktigt i den enas mungipa. Hon kröp omkring och fjäskade och den tidigare lekkamraten tittade hon inte ens åt. Han å sin sida duckade under ett bord.

Det var en mycket intressant lektion i hundspråk på hundklubben den kvällen. Går inte att beskriva med ord. Det ska ses. Jag måste köpa en ny laddare till videokameran.  Den andra har kommit i vägen för mjölktänderna.

Hur blir jag roligare än min anka?

Jag tränar inkallning med Fanny och nu har jag hört om så många metoder att jag varken vet ut eller in. Jag har gått kurser med alla mina hundar sedan 1960 och sätten att lära ut inkallning har förändrats radikalt varje årtionde. Min första hund var en boxer och det var nog tur. Inkallning lärdes ut enligt metoden "springer du inte till matte så får du en konservburk i baken".

Konservburken hade några skramlande småstenar inuti sig och han som kastade var instruktör, militär och auktoritär. Vi som gick kurs var tonårsflickor och vi trodde förstås att det skulle vara så. Det var rätt auktoritärt hemma också, så varför skulle vi ifrågasätta brukshundklubben. Lärde sig boxern att komma på inkallning? Nej, nej.. men hon kopplade genast ihop ordet "hit" med att hon måste göra ett snabbt krumsprång åt något håll för att inte få en burk i rumpan. Hon blev oerhört skicklig på att undvika den där instruktören (och mig).

Sedan lärde jag mig att en konservburk med köttbullar är bra mycket effektivare.

Men nu får man visst inte muta sin hund heller. Inkallning ska läras in genom att ägaren är mycket roligare än allting annat runt omkring. Valpen ska släppa vad den håller på med när du ropar och när den kommer fram till dig, ska du vara så rolig att den väljer att stanna hos dig.

Det där låter jättebra. Vi jobbar på saken. Särskilt jag.

Ännu har jag inte lyckats bli skojigare än min badanka eller en lagom halvrutten grankotte eller en gräsbevuxen jordkoka. Jag hoppar runt och joddlar och Fanny fortsätter att tugga mossa och jord.

Det som smärtar mig mest är att jag inte ens är roligare än en hundbajs. Fanny älskar sina egenproducerade bajskorvar när dom har blivit djupfrysta. Då bär hon omkring dem med huvudet högt och svansen i vädret. 

Inte ens om jag slår en dubbel kullerbytta smäller jag högre än en hundlort. Och då har jag ändå en köttbulle i bakfickan. Nästa steg blir att ta fram hela köttbulleburken. Oöppnad!

Matte lägger fingrarna emellan

Man ska lägga fingrarna emellan. Jag gjorde inte det första dagen, inte andra heller och inte den tredje dagen. Men på den fjärde tyckte jag att det var dags. Fanny kände sig hemmastadd och hade utökat sitt revir från hallen och köket till vardagsrummet och badrummet. Hon fick utforska huset i sin egen takt. Första två dagarna lämnade hon inte hallen fast vi satt i TV-rummet.

Hon åt med god aptit. På den fjärde dagen testade jag om hon ville dela med sig av maten. 

Det tänkte hon inte göra!

I en kull valpar är det alltid några som kan ta för sig och när man är valp är det kanske okej att mota bort syskonen vid matskålen. Det är en överlevnadsinstinkt. Men den är inte så rolig när man är en vuxen rottweiler.

Hundar ska få äta i fred. Jag har aldrig konkurrerat med mina hundar om maten, men jag vill veta att de litar på att jag inte tänker stjäla deras mat om jag kör ner fingrarna i matskålen. Nästa gång är det ett litet barn som provar.

Så på den fjärde dagen stoppade jag ner några fingrar i hundmaten när Fanny åt. Det är tur att det var mjölktänder och att hunden bara var åtta veckor gammal. Hon försvarade sin mat med både ljud och handling. Och det var tur att jag var beredd på det. Visserligen kan en valp hugga ganska hårt, men den blir också väldigt förvånad när hugget inte har någon effekt.

Så där stod vi, Fanny och jag, i en mycket speciell situation. Fanny hungrig och med hela tallriken full av mat, men det hon för tillfället hade i munnen var min hand. Och handen stod kvar med alla fingrar i maten.

Inte för att jag vet om hundar kan tänka i två steg i ett sådant skede, men hon släppte i alla fall taget om handen och började äta. Jag stod kvar med näven i käket tills hon hade ätit klart. Då fick hon slicka fingrarna också.

Det räckte med den enda gången.

Nu får Fanny äta ett mål om dagen med mig stående över sig och med mina fingrar i maten. När det är klart, kan det ibland ramla ner en minimal skinkbit på tallriken som en liten överraskning. En hund ska nämligen aldrig veta vad som händer när matte lägger fingrarna emellan.

Husse fick trösta en lång stund

Spegel, spegel på väggen där.

Säg mig vem som farligast i landet är.

När Fanny kom till sitt nya hem, fick vi hjälpa henne upp för de två trappstegen till ytterdörren. Någon nivåskillnad på underlaget hade hon nog aldrig sett. Det tio centimeter höga trappsteget var som en mur för henne. Hemskt farligt och lilla svansen åkte in mellan benen på henne. Dessutom har översta planet av de två ett skrapgaller. Man kan gå på sidan om det om man vill.

Fanny ville inte gå alls.

Vi lyfte in henne i hallen och där finns en vägg med spegeldörrar (världens äldsta trick att få en hall att se större ut).

Fanny fick syn på sig själv i spegeln. Svansen ändrade position från mellan-benen till rätt upp i luften. Voff sa hon inte... men bjäbb, bjäbb sa hon och kastade sig med full kraft mot spegeln för att ta kål på den andra valpen. Hon hade nog lyckats skrämma ett och annat syskon i valplådan. 

Men spegelvalpen gick också till anfall. Kollisionen blev våldsam. Aj, det måste ha gjort ont i lilla nosen. Husse fick trösta en lång stund.

När det onda gått över, satt Fanny nästan hela första kvällen och tittade fascinerad på sin spegelbild. Vi ställde en hundsäng där. Ingen av oss behövde sova på golvet med valpen första natten. Hon sov så gott i hundsängen intill spegeln där hon fick sällskap av sig själv när hon behövde.

"Hon klär bäst i rött"

Välkommen till ditt nya hem Fanny. Det finns en del kul leksaker och minst två härliga hundsängar som du får ärva. Mat- och vattenskålar finns det också. Och en massa kul spårlinor och selar och andra bruksgrejer som du ska få nosa på när du blir lite äldre.

Men det finns en sak som du inte få överta. Det är Alice halsband.

Det finns hundägare som tycker att det är viktigt att ge sin hund en grav. Alla har sitt sätt att minnas. Jag har sex krokar i hallen och där hänger halsbanden - Bonnies, Sims, Cillas, Jackies, Garps och Alices.

Fanny måste alltså ha ett eget halsband.

Klockan 15.45 onsdagen den 27 oktober hämtade vi Fanny hos Helena, men först beordrade vi Helena att ta av sig sin t-shirt. Den skulle kanske behövas första natten i det nya hemmet - något som luktade välkänt och tryggt. Helena förstår sådant och krängde av t-shirten. 

Fanny tyckte inte om att åka bil. Jag trodde att hon skulle rulla ihop sig i mitt knä på Helenas tröja och sova gott hela vägen hem.

Istället klättrade hon på mig i en timme och när hon inte tuggade frenetiskt på säkerhetsbältet hängde hon i hörntänderna i mina örsnibbar. Bilåkning var uppenbarligen inte hennes grej.

Vi stannade vid "hundaffären" i Norrtälje. Husse förstår vikten av att en hund ska ha ett eget halsband från allra första dagen.

Han valde ut det allra finaste åt henne. Insidan är av mjukaste läder och utsidan är klätt med briljanter. Och så är det riktigt tomterött.

- Jag tycker att hon klär bäst i rött, sa husse .

När han kom till kassan fick han ta fram betalkortet. Det såg inte ens ut att svida i pekfingret när han slog in koden.

- Hon ska behålla det på, sa han.

Och resten av vägen hem låg Fanny avslappnad i mitt knä och sov så gott.

Semestervecka eller ångervecka?

Leveransklar den 24 oktober. Ja, valpen skulle vara det. Men jag då? Var jag klar för att få någon "leverans" den dagen. Nej, inte ens fysiskt för då skulle jag vara på en planerad resa i Turkiet. Och ännu mindre psykiskt.

Vistelsen i Turkiet var en slags semester för oss. Allt vi behövde göra var att sitta på en solstol (i skuggan) och hålla koll på barnbarnen i simbassängen. Då och då kunde vi själva doppa oss i densamma. Jag hade massor av tid att fundera över hur det skulle bli när vi kom hem. En stor omställning väntade oss. Man behöver vara mentalt förberedd. Vi skulle gå från att vara husse och matte till en hund som kunde allt och som man kunde lämna ensam för att gå på bio eller till och med ta båten fram och tillbaks till Åland. En hund som kunde hopp-apport, platsliggning hur länge som helst och som kom när man ropade på henne. En hund som plättlätt fixade en svår sökbana i knepig terräng och svåra vindförhållanden.

Det krävs mental förberedelse att plötsligt bli med hund som inte kan någonting annat än att tugga i sig skor, mattor och möbler samt kräva att bli utburen på gräsmattan en gång i kvarten för att inte kissa inne. Och som inte skulle kunna lämnas ensam hemma under överskådlig tid. Nej, det kändes verkligen inte bra.

Jag ringde till alla mina uppdragsgivare och sa att jag inte kunde ta mera jobb förrän efter midsommar. Ingen förstod vad jag menade... Ja, nästa år! sa jag. Midsommar år  2011. Jag ska ha ledigt åtta månader - minst.

Sedan åkte vi till Turkiet för att vila upp oss inför vad som väntade. Jag tog med mig en bild på valpen. 

Vi pratade om valpen förstås och jag slutade att kalla henne valpen.  Hon hade ju fått ett namn. Jag var nog den enda på den där femstjärniga semesteranläggningen som satt och längtade hem. Natten innan vi skulle hämta henne sov jag inte så bra. Hade veckan i Turkiet varit en semestervecka eller en ångervecka?

Hello, I am Odd and this is Funny.

Innan vi lämnade Helena sa hon att vi gärna fick hitta på ett namn till valpen. Enda kraven var att det skulle börja på Q och vara på spanska. Det senare som en hommage till valparnas pappas ägare som härstammar från ett spansktalande land. Jäkla tur att han inte är från Kina!

Querida, sa jag bums. Det vimlar inte av ord på Q i den spanska ordboken och querida var nog det enda jag kom på just då. Turligt nog betyder det "älskling"  - eller älskarinna i speciella sammanhang. Men jag tänker inte låta maken stå på trappan och hojta "querida" när han vill ha hem hunden från trädgården, så hon måste ha ett annat namn hemma.

Min egen hjärna gick lite på tomgång, så jag vädjade till Lena H som har ett rörligt intellekt och känsla för feelings. "Funny", sa hon. Hon tyckte att det skulle vara kul att höra vår son Odd presentera sig och vovven för mina engelsktalande vänner: "Hello, I am Odd and this is Funny".

Fanny.

Så fint namn. Och jag känner ingen, varken människa eller hund som heter det. Hon kommer att bli alldeles ensam om att heta Fanny.  För säkerhets skull slog jag upp namnet i några av mina böcker och såg att det är en kortform av Franciska som i sin tur betyder "fransk flicka".

Så nu undrar jag vad en fransk flicka är för något. Är det vad jag tror? Eller är det helt enkelt bara en flicka från Frankrike?

Ångest bränner under ögonlocken.

- Jag förstod att du skulle ringa, sa Helena. Inget mer...

Det tvingade mig att fråga om vi kunde få komma och titta på valparna som hon hade just då.

Helena och jag har känt varandra i 29 år. Våra döttrar började i samma klass i skolan i Täby Kyrkby. Hade jag sagt att vi inte skulle ha någon mer hund nu, så hade Helena säkert förstått det beslutet.

Det hade bara gått sju veckor efter att Alice blivit en ängel när Helena släppte in oss till Q-kullen.

När människor dör saknar man dem så det gör ont i hela kroppen och i själen och det tar aldrig slut. Man måste leva med saknaden. Det är precis likadant när en hund dör. En människa kan aldrig ersättas och det kan inte en hund heller.

Ångest kryper uppför ryggraden. Den brer ut sig så att armarna bara blir hängande. Den sätter sig innanför ögonlocken så att det bränns. Kan man få ångest över att titta på en kull hundvalpar? Jag fick det. Jag ville inte ha någon ny hund. Men jag vill heller inte vara utan hund för det har jag inte varit en enda dag sedan 10 augusti 1960. 

Åk inte och titta på hundvalpar om du inte är beredd att komma hem med en. Eller om alla redan är tingade. Ingen var tingad när vi kom. Dom var bara fyra veckor gamla och vinglade omkring med tjocka magar, svansarna i vädret beredda att sätta sina nya sylvassa tänder i allt - mest gärna i våra tår och fingrar.

Hundvalpar luktar så gott i munnen. "Precis som kaffesump" säger maken. En något bisarr liknelse, men han är bättre på kaffesump än jag. Det är i alla fall något med valpars andedräkt som gör att man omöjligt kan motstå dem.

Q-kullens mamma Tosca är nära släkt med Alice och hon är lika trevlig och social. Hon hälsade oss hjärtligt välkoma i valphagen och sedan sålde hon hela kullen till oss. 

- Tack, det räcker så bra med en, sa jag och klappade om mamma Tosca.

Svårt att välja valp? Nej, nej, bara ta den som kryper upp i knät på dig brukar jag säga. En av valparna gjorde det. Hon var märkt med rosa nagellack i nacken.

- Den tar vi, sa jag.

Sekunden efter var valpen borta. Hon hade bara tagit genvägen över mina ben för att snabbare komma fram och hugga ett av sina syskon i strupen.

Den ofrivilliga hundägaren

Okej, ni får som ni vill. Bloggen har kommit till på allmän begäran och kanske också för att jag ska minnas hur det är att ha en hundvalp. Om fem år kommer jag nog bara ihåg allt som var gulligt. Resten brukar man förtränga.

Rubriken "den ofrivilliga hundägaren" är sann. Det var inte meningen att vi skulle ha någon mer rottweiler. Vi har haft två, hanhunden Garp som blev tio år och tiken Alice som lämnade oss i augusti bara sju år gammal. Hon fick cancer. Det gick så väldigt fort och vi blev helt förkrossade.

Den här bloggen ska handla om Fanny - den nya lilla rottweilerdamen i våra liv. Men det är Garp och Alice som har präglat våra liv med rasen, så jag misstänker en och annan jämförelse. 

Alice var en önskehund på alla sätt. Hon var en riktig rottweiler men också den allra gladaste och mest sociala hund man kan tänka sig. Hon älskade alla människor och var snäll och försiktig med små barn. Och alla älskade Alice. Det kan omöjligt finnas en rottweiler till på denna jord som är så underbar som vår Alice var. Behöver jag säga mer? 

Vi kanske borde ha väntat med att skaffa en ny...

Jag hade inte tänkt mig någon mer rottweiler. Kanske en mindre, men ändå spänstig och rolig hund. En borderterrier ingick i planerna. Att Alice skulle dö ingick inte i planerna. 

Men vi kände att vi inte är färdiga med rasen rottweiler.  Är det klokt att ta en valp av en så pass krävande ras när man är pensionär plus? Absolut inte, skulle jag säga till alla som frågar. Gör inte det! En rottweilervalp kräver allt för mycket arbete och när den är i sina bästa år, är pluspensionären mogen för rollatorn. Fattar du inte det Ulla, sa jag och tittade mig i spegeln.

Sedan ringde jag Helena på Deminas kennel.