Fanny lurar Matte

Nu är det tredje lördagen i rad som jag blir grundlurad av en sju månader gammal hundvalp. Vad är det som är fel? Är den här hunden alltför intelligent för mig? Eller har jag allvarliga minnesstörningar?

Det handlar om kloklippningen, som alltid utförs klockan tio på lördagsförmiddagen och alltid på samma plats med samma verktyg och med samma sätt att distrahera Fanny. Hon får ett stenhårt, snordyrt "ben" att gnaga på. Detta ben ska vara bra för tänderna enligt reklamen, fast det struntar jag högaktningsfullt i. Huvudsaken är att det har varit bra för kloklippningen. Fanny gnager intensivt på benet och bryr sig inte om att jag ger mig på klorna.

När jag har klippt klart, rycker jag åt mig benet och lägger det tillsammans med klotången i en låda i badrummet. Fanny vet var.

Min smarta valp har alltså redan kopplat samman benet med kloklippningen och vet att när alla klor är klippta, så knycker matte benet.

Lördagen för två veckor sedan var första vårdagen då vi hade alla dörrar öppna.

Kloklippningen började som den alltid gjort. Fanny tuggade ben och jag klippte. Men när jag klippt en klo på sista tassen, ryckte hon åt sig foten, hoppade ner från soffan och stack ut genom dörren och försvann med benet. Det gömde hon någonstans ute i snön.

Förra lördagen gjorde hon precis likadant. Två klor kvar på sista tassen och Fanny drog som en avlöning ut genom dörren med nästa dyra ben.

Borde jag ha kommit ihåg de två föregående episoderna? Eller är det så att man förtränger vissa saker? Upp med dörren i dag. Strålande sol. Fanny i soffan med ännu ett svindyrt ben. Klipp, klipp, klipp.... klospetsarna yr i luften. Jag putsar på kanterna. Klipp, klipp... nästa tass färdig. Tredje tassen också.

Och så klippte jag två klor på sista tassen. Jag skulle just sätta tången i den tredje när min smarta rottweiler kastar sig ur soffan och kutar ut genom dörren med sitt tuggben i munnen. 

Lurad igen...  Känner man sig dum eller?

Mycket blandade känslor här. Lite kul är det i alla fall att valpen är så smart att hon vet när hon ska sticka med benet för att få behålla det. Nu kunde hon inte komma ut i trädgården för grinden på altanen var stängd, så hon stannade där och efter en stund kom hon in och lade sig under bordet. Hon fick behålla hela benet som belöning för sin smarthet.

Men nu har vi två oklippta klor på höger bak och inga tuggben kvar. Det är möjligt att det funkar med falukorv i toarulle också.

Störst gap vinner

                                               Foto: Lena Heimlén

Den här bilden, som Lena H. har tagit, kan jag bara inte undanhålla er. Ja, hon med alla tänder är Fanny. Men det var mest bara en "show off". Det var i hundrastgården i Sumpan och Fanny fick roa sig med en en jämnårig valp av någon sort som jag redan glömt vad det var. Och inte syns det på bilden heller.

Det enda man ser är Fanny, som trängd mot en stolpe, försöker skrämma den andra valpen. 

Grand danoishanen är nästan två år och två meter. Vill man göra en bildtext från människoperspektiv, så kan man ju alltid ge honom en pratbubbla och skriva "Sluta bråka nu ungar!"

Men verkligheten är en annan. Han ville vara med och leka och det fick han. Rastgårdsbesöket slutade med att Fanny blev lite trött faktiskt. Hon kom och satte sig vid mina fötter.

Nu är det bara en och en halv vecka kvar till hon ska börja lydnadskurs. Hon som knappt gått i koppel. Hur ska det gå?

Kampen om koltrasten

Det började med att en koltrast körde ihjäl sig mot fönstret. Med bruten nacke låg den hel och fin och död på snön ute på altanen. Fanny hittade den först.

Då stängde jag altandörren. Jag har nämligen fågelfobi. Eller fjäderfobi eller vad det nu kallas. Döda fåglar är värst. Halvdöda näst värst. Levande är okej så länge de inte kommer in i huset. Det händer då och då av misstag (fåglarnas).

Fanny ville komma in med sitt fynd. Jag tror att hon ville lägga sig på mattan under bordet och plocka pippin fjäder för fjäder och sedan mumsa i sig resten av koltrasten.

Jag öppnade en springa i dörren och sa åt henne att släppa. Hon tog ett kraftigare tag om fågeln.

Husse var inte hemma och kameran var med honom på utflykt, så det blev ingen bild på Fanny med fågel. Men det kommer säkert fler tillfällen....

Nu handlade det bara om vem som var envisast, jag eller Fanny.

Hon fick sitta där ute med munnen full av koltrast och efter en halvtimme blev det kanske lite jobbigt. Då grävde hon en grop i snön och la ner fågeln där. Sedan täckte hon omsorgsfullt över den med snö. Hon är smart.

Efter det gick hon med på att komma in. Fast jag fick locka med en skiva bacon. Hon hade nog tänkt att vakta sin skattkammare. Baconskivan kastade jag in i badrummet och Fanny följde efter. Pang! Jag stängde dörren och skyndade mig ut på altanen. Där grävde jag upp koltrasten och tippade ner den i en hink som jag hängde upp på väggen. Husse får ta hand om eländet sedan.

Kampen om koltrasten är avgjord. Ett - noll till matte.

Fanny fick godkänt i dag

Strandvägen, Stockholm, 10 februari klockan 10.00. Tycker ni att Fanny ser ensam ut?  Väldigt folktomt, inga bilar... Nja, det här är en bild som ljuger riktigt rejält. Det blev så här för att min enda möjlighet att ta en bild av Fanny var just när inga människor passerade och alla bilar, bussar och spårvagnen står för rött ljus en bra bit bakom oss.

Fanny har alltså varit på huvudstadsterapi i dag - en timme på Strandvägen. Hon var mycket exalterad den första kvarten. Alla människor borde stanna och prata med henne tyckte hon. Inte en enda gjorde det.

Cyklister har hon aldrig sett förut. Inte barnvagnar heller och ett tvåspann hästar från Hovstallet gjorde henne fullständigt galen av upphetsning.

Efter 20 minuter brydde hon sig inte om bilarna. Men bussarna ville hon fortfarande hugga i baken. Så även de stora lastbilarna. Spårvagnarna glider ganska tyst förbi. Undrar om dom har gummihjul?

Uppenbarligen rids det en hel del i mittremsan på Strandvägen. Det var gott om gott där. Tyckte Fanny. Hon fick äta några nyvärpta hästkulor. Man får välja sina strider och i dag var det inte en sådan dag då jag bråkar om ett mellanmål på Strandvägen.

Jag hade fel om taxarna på Östermalm. Det måste vara Sveriges mest jack russelltäta område. Plus en mops, några labradorer och en whippet. Men varför går folk med småhundar över på andra sidan när de ser en rottweiler? 

Nästa projekt måste bli hästar. Fanny behöver träffa hästar. Och sitta en förmiddag vid en cykelbana. Men det finns kanske på närmare håll än Strandvägen bara snön försvinner. Cyklar.... jo, jag vet! Vi åker till Uppsala. Många gröna bussar och tusentals cyklister.

När vår timme på Strandvägen var slut, gick Fanny faktiskt riktigt snyggt vid min sida och hängde med på mina tvära vändningar. Jag är ganska nöjd. En timme är väldigt kort tid att ta in så många intryck.

På jakt efter en taxi

                                  Foto: Lena Heimlén

Fanny har börjat visa ett osunt intresse för bilar. Hon vill gärna jaga dem. Jag har aldrig haft någon hund som sprungit efter bilar, men jag förstår att det är ett problem för många. På bilden ser ni vad som hände när en bil just passerat i kurvan i Sundbyberg. Det ser inte alls bra ut - eller hur?

Hoppas du läser det här, du som ska ha mig och Fanny på lydnadskurs om bara ett par veckor. Vi kommer att få en del saker att jobba med.

Men redan i morgon ska jag ta med mig Fanny in till den stora staden Stockholm. Där tänker jag parkera oss i mitten av Strandvägen. Den är trafikerad med två filer på varje sida om en gångväg i mitten. På den brukar Östermalmstaxarna gå fram och tillbaka med sina mattar och hussar.

Fanny ska få stå på Strandvägen och räkna bilar tills hon faller ihop av utmattning.

Om det inte hjälper med Strandvägen, kan hon få bli en äkta rondellhund i en riktigt snurrig sådan. Efter den behandlingen kan hon väl aldrig ha lust att jaga en bil igen.

Tips på hur man får hundar att sluta jaga bilar tas tacksamt emot på privata mejlen.

Fina, feta fåglar Fanny

Nej, den här bilden är inte riktigt rättvis. Kopplet är sträckt, men det var inte för att Fanny tänkte äta upp de fina, feta fåglarna. Däremot ville hon ha brödbitarna som vi kastade för att locka gässen närmare oss. Det blev helt fel.

Fågelträningen runt Lötsjön i Sumpan gick annars mycket bra.

Det är så trevligt att komma "hem" ibland. Jag är ju uppvuxen intill Lötsjön och minns hur det såg ut där när det låg en liten tvättstuga med brygga i den västra änden. Dit släpade kvinnorna sina trasmattor och skurade dem på bryggan. Det var skog runt nästan hela sjön när jag var liten, men från slutet av 1950-talet blev det gångväg och på idrottslektionerna i gymnasiet fick vi springa Lötsjön runt på tid.

I ren protest går jag fortfarande väldigt långsamt runt sjön och njuter av att det är så fint ordnat för fåglarna. Det är till och med hastighetsbegränsning 30 km/h på vägen intill sjön.

Nästa fågelträning får bli "varannan fåglarnas". En brödbit till gässen, en hundgodis till Fanny. Eller varför inte en hundgodis till gässen också. Det måste vara nyttigare än allt halvgammalt bröd dom får livnära sig på under vintern.

Don't mess with me kids!

                                          Foto: Lena Heimlén

Fanny har varit ett dygn i Sundbyberg med matte och husse i släptåg. Och då menar jag verkligen släptåg. Det finns sååå mycket som matte och husse måste få se och upptäcka tycker Fanny. Bland annat en mycket trevlig och väl tilltagen hundrastgård i bortre delen av Golfängarna. Fanny har aldrig varit i någon hundrastgård förut, men där det finns sådana, känner de flesta hundar och deras ägare varandra. Det är kul att se vad som händer när man släpper in en helt ny hund i en rastgårdsflock.

Det var två halvårsgamla hundar i rastgården när vi kom. Plus en stor rhodesian ridgebackhane som visade sig vara 12 år gammal och ägde en hel del pondus. Fanny försökte få igång honom. Det var inte så att hon kastade sig över honom, men hon gjorde några mindre puffar och buffar. 

- Grr, sa lejonkungen.

Fanny dröp iväg så slokörad som hennes flaxiga öron kan bli. Hon började leka med de andra unga hundarna och så fort de kom inom en radie av tre meter från kungen, så blängde han bara på dem. Don't mess with me kids!

Och valparna drog till andra änden av rastgården. 

När lejonkungen hade lämnat rastgården, var det som att dra proppen ur en tunna. Valparna satte full fart och uppförde sig lite oförskämt mot varandra. Fanny både morrade och visade tänder åt den som hon ville ha under sig i rang. Det gjorde hon inte när ridgebackhanen var kvar i rastgården. Hans blotta närvaro hade hållit hela gänget i schack.

Mycket intressant. Visst, jag vet att det fungerar så, för det har jag läst och det har jag sett tidigare. Men nu var min egen hund där och det gjorde förstås att jag iakttog allihop ännu mer noggrant. 

Fanny fegar ur

Farliga Fanny      

I dag var det dags för ankträning igen. Fanny blir väldigt upphetsad när hon ser fåglar och förra gången hon träffade ankorna i Norrtälje gick hon på två ben förbi dem - våldsamt skällande. Det enda som stoppade en total massaker på stadens hela fågelbestånd var kopplet.

Det är gott om fåglar i ån. Ännu fler kommer upp på åkanterna och allra flest är de på ett litet område vid hamnen där de får mat. Jag vågar påstå att Norrtäljes ankor är mycket vana vid barn och hundar. De bryr sig faktiskt inte om någon annan än de som har mat i händerna och ser ut att vara villiga att dela med sig.

Fanny blev mycket ivrig när hon fick hoppa ut bilen på parkeringen vid matstället. Svårt att säga vad som gjorde henne mest upphetsad - fåglarna eller dagisbarnen.

Vi tog en promenad längs ån och gav henne tillfälle att hälsa på fåglarna om hon ville. Och nu kommer vi till det intressanta.

Med sträckt koppel intar hon en "farlig" position. Kolla svansen... Nästan ringlad över ryggen. Hela Fanny hotar ankorna. Men när husse släppte på kopplet och hon fritt kunde gå ända fram till fåglarna, blev det en helt annan Fanny. Fega Fanny... Oj, så hemska fåglarna blev helt plötsligt. Fanny började nosa i backen runt omkring och vågade inte ens titta på ankorna.

Det ska bli intressant att se hur nästa möte med fågelgänget börjar. Hur mycket kommer Fanny ihåg av vad hon upplevde i dag. Rapport om några dagar.

Fega Fanny