En norsk flaggtetra mindre

- Det var länge sedan vi fick läsa något om Fanny, sa Sonja i telefon. Vad är det som har hänt?

Ingenting annat än att hon har blivit snäll.

Jag kan inte rapportera om mer blod eller märken efter huggtänder. De håller förresten på att trilla ut en efter en. Nya huggtänder är på väg upp, men än så länge inte mycket att bitas med. Den sista vassa ser ni på bilden här ovan. Men bilden är inte heller vad ni tror att ni ser. Det är bara ett försök av Fanny att få matte att leka en stund. Hon kommer och slänger alla sina grejer i knät på mig om jag ser ut att koncentrera mig på ett TV-program. I går var det Skavlan jag ville se och höra.

Fanny skäller. Synd att jag inte kan förmedla ljud i datorn. Varken Garp eller Alice skällde - annat än på kommando förstås. Fanny skäller ofta. Hon tigger mat av husse vid köksbordet. Då är det ett ganska ynkligt, väldigt ljust skall. Hon ser spöken och då är ljudet dovt och kraftigt men med glesa skall. Hon ser saker som rör sig på håll och då stormskäller hon. Men ser hon något otäckt på nära håll, springer hon fortfarande och gömmer sig.

I dag har Fanny ätit en norsk flaggtetra och en halv pelargon.

På lördagarna städar jag en massa saker, bland annat akvariet. Då tar jag bort täckglaset och när man gör något med akvariet så tror fiskarna att det är mat på gång. Glupskare fiskar än norsk flaggtetra finns inte och de kör runt med en faslig fart och jagar varandra. Jag hörde plasket från badrummet och jag kunde ha räddat fisken som låg och sprattlade på golvet. Det har jag gjort många gånger förut.

Men det var innan vi hade Fanny.

Vi tog in ett par pelargoner från vinterförvaringen. Det är dags att väcka dem ur vintersömnen nu. En blev stående på golvet i hallen. Det gjorde inte så mycket. Dom ska ju ändå klippas ner...

Pelargoner är inte giftiga.  Inte norska flaggtetror heller.

Slutpussat Fanny!

Vi bor på landet. Vi har ingen katt. Vi har ett väldigt gammalt hus. Detta sammantaget gör att vi för en ständig kamp med eller är det mot... mössen. Fällorna gillras varje kväll och vittjas varje morgon. Det sitter nästan alltid ett par halshuggna möss eller råttor i dem. De döda mössen får återgå till kretsloppet. Vi lägger ut dem på en snöhög på morgonen och har vi tur så får vi se när en skata eller kråka hämtar dem. Kattugglan har också varit här och ätit möss.

Men nu är det slut med gratisätandet här.

Ja, det är synd om fåglarna, men vad ska vi göra? Det är Fanny... Hon har upptäckt att vi lägger mössen ute.

Hon kommer sällan på inkallning, men i kväll var hon segare än vanligt. Hon satt i grindhålet och såg dum ut. Jag försökte med lock och pock och pepparkaka. Nä, inget hjälpte och vad gör man då? Jo, man stänger dörren och säger: men sitt kvar då dumma hund!

Och sedan går man och kikar i köksfönstret.

Då får man se att den "dumma" hunden spottar ut något som hon har i munnen. Det är den stora feta råttan som vi la ut på snöhögen hos fåglarna. Den har hon suttit och sugit på en lång stund. Kanske hela halvtimmen som hon var ute medan jag bar in ved och gjorde lite annat.

Jag öppnade köksdörren och vips så plockade hon åt sig råttan igen och försvann runt husknuten.

Tricket med att få in henne i kväll var att stoppa godis en en leksak som hon gillar väldigt mycket och skramla med den. Då kom hon. Och hon spottade ut den slemmiga råttan i hallen. Den kunde hon lika gärna fått svälja för min del.

Det blir ingen godnattpuss i kväll Fanny!

Fanny som pipleksak

Från Roslagen rapporteras tio centimeter ny snö som föll i går. Men det är väl knappast en nyhet att toppa bloggen med. Jag säger det bara för att det är den enda bilden jag har just i dag.

I går glömde jag nämligen att ta fram kameran.

Fanny hade besök av en hund, som jag trodde skulle kunna sätta den kaxiga lilla damen på plats. Det kunde han. Han heter Tack och kallas ibland för Tacken och idag har Fanny döpt om honom till Attacken.

Attacken är den största schäfer jag nånsin har sett. Han väger en bit över 40 kilo och är välmusklad för att vara så ung - bara ett år. Följaktligen är hans hjärna fortfarande på valpstadiet och han blev stormförtjust när han fick syn på Fanny. Schäferpojkar av hans kaliber gillar stora leksaker. Nu fick han låna en sådan. Och dessutom upptäckte han till sin förtjusning att det var en pipleksak.

Han kastade sig över Fanny, som sjönk ner i snön och höll ihop munnen. Inte en enda liten huggtand visade hon Tacken. Om hon hade gjort det, så hade han inte märkt det i alla fall. Han var så upptagen med att få lite fart på henne så att han skulle ha något att jaga. Det hade hon kanske varit med på om han inte hade trampat på henne när han kom i fatt. Och kom i fatt gjorde han!! 

När dom hade härjat en stund inne också och Fanny började pipa allt mer ynkligt, skilde vi dem åt och stängde in Fanny i sovrummet. Jag trodde att hon skulle känna sig räddad och lägga sig att vila på sängen. Men icke...  Hon försökte förstås krafsa sig ut genom dörren. Hundar har liten hjärna och kan inte tänka i två steg. Det kan apor göra. Och de flesta människor kan till och med tänka i mer än två steg.

Hur slutade kvällens schäferterapi? Efter att hundarna fått härja en timme med varandra, fick de var och en en stund tillsammans med oss andra. Fanny låg i min säng när jag skulle lägga mig. Jag vecklade ner mig vid sidan om henne och när klockan var åtta i morse sov hon fortfarande djupt med huvudet mot min hals. Jag kunde ligga och lukta på henne en lång stund och gnugga hennes öronlappar och säga snälla saker till henne. Hon var bara mjuk och varm och riktigt mycket valp. Mattelycka!

Jag tror att vi får abonnera på Attacken en stund varje kväll.

Tandvisning på Fannys vis

När Fanny var 8 veckor gammal var det ganska näpet att hon visade lite humör och lite egen vilja. Man kunde ana ett bra bruksämne i den valpen - en hund som är målinriktad, har föremålsintresse och dessutom hur mycket energi som helst.

Hon har aldrig sovit på dagarna. Valpar sover normalt ganska mycket dygnet runt. Mina vänner har börjat jämföra henne med s k bokstavsbarn. DAMP och ADHD är diagnoser hon redan har fått av dem. Jag undrar om de utbildade hundpsykologerna har liknande diagnoser för sina patienter. Ska fråga...

Gullig valp har hon aldrig varit. Och hon vill inte bli gullad med heller. Jag tror att hon helt enkelt är lite för mycket tysk rottweiler.  Fast ännu får man en puss om man sticker ner huvudet först. Men vill man ha tandvisning är det bara att hålla fram handen...

Det är inte lika roligt längre när föremålsintresset är så intensivt att hon inte släpper ifrån sig en enda stulen pryl utan fajt. Byteshandel funkar inte alltid. Köttbullar? Nä, inte så spännande längre. Bollar? Nä, inte det heller. Just nu är det "skramla-med-kopplet-vid-ytterdörren" som kan få henne att släppa ett stulet föremål.

Vi har just haft gnagbensträning Fanny och jag. Husse är på resa, så vi ska klara oss själva några dagar. Fanny fick ett smarrigt gnagben att sysselsätta sig med en stund (efter en halvtimmes hopp-i-snö-lek). När benet var lagom mjukt i ena änden och smakade som allra godast försökte jag ta det från henne.

Numera köper jag plåster på rulle. Det blir billigast så.

Det gick inte. Fanny behöll sitt ben och jag klippte till en ny plåsterbit och satte över hålet.

Sedan gjorde jag om försöket.  Eftersom jag är högerhänt, stack jag fram vänster hand mot hennes huvud. Och medan hon ägnade sig åt att hugga mig i vänsterhanden, måste hon ju släppa benet. Då var jag där, snabb som en iller,  och ryckte åt mig det smaskiga benet. 

Sedan fick hon gnaga på det medan jag höll i det. Då kom hon på att hon kunde få loss små bitar som hon kan tugga i sig. Det går inte om hon har benet för sig själv. Det är alltså jättebra om matte håller gnagbenet i en gnagvänlig vinkel.

Så fort jag insåg det, släppte jag benet och sa: "Du kan behålla ditt jävla ben" och sedan satte jag mig vid köksbordet med dagens tidning.

Det tog inte ens 30 sekunder förrän Fanny kom med gnagbenet och la det i mitt knä. Hon är så smart och klok att det är skrämmande. Hur ska det här sluta?

Sista fästet har fallit

Det står en tyst dammsugare mitt på köksgolvet hemma hos oss. Den är oftast dekorerad med apelsinklyftor och köttbullar. Ibland när jag går förbi den, så sparkar jag på den, så att den rör på sig lite, lite grann...

Kommer det en främling till oss, så tänker han säkert genast att mentalsjukvården släpper ut alldeles för många som borde få vård på institution. Å andra sidan kanske man inte är farlig varken för sig själv eller andra om man dekorerar en dammsugare med köttbullar samt ger den en liten kick då och då.

Fast ni andra vet vad jag håller på med.

Kan rapportera att dammsugarträningen går framåt. Fanny äter köttbullar från den f d farliga maskinen så länge den är tyst och inte rör sig.

För övrigt har det sista fästet fallit här i huset. Fanny sover nu i husses säng - inte bara när den är tom utan tillsammans med husse. Jag fick väcka dem halv nio i morse.

Det går väl an så länge hon bara väger 19,4 kilo (i tisdags), men det ser ut som om hon kommer att bli en dam i 35-kilos klassen.

Första ensamhemmaträningen gick alldeles utmärkt. Jag kastade ut några godisbitar i stora rummet och Fanny började leta efter dem förstås. Då smet jag ut genom ytterdörren, låste den och körde iväg med bilen för att hämta husse hos en granne. Vi kom hem 40 minuter senare och hittade Fanny hoprullad och djupt sovande i husses säng. Det var skönt. Det finns hopp om framtiden. Om ett år kanske vi kan gå på bio...

Festen är över Fanny

Det finns en stor fördel med att bo isolerat i en liten by på landet. Nyårsafton är smällarfri. På tolvslaget sov Fanny som en stock i sin hundsäng som vi ställt in i vardagsrummet så att hon ändå fick vara en del av flocken.

Det var lite fest hos oss på nyårsafton. Inga klackar i taket och absolut inga raketer eller smällare. Inte ens ett tomtebloss. Smällar av champagnekorkar betyder bara att det far iväg något som man kan jaga enligt Fanny. Vi satte på henne ett halsband och höll fast henne när korken for iväg... Det vore korkat att låta henne få tag i en sådan. Tarmsystemet tål nog inte vad som helst.

En långpromenad på dagen hade gjort Fanny lagom trött till kvällen. Dessvärre hade den samma effekt på matte.

Fest för oss betyder att man träffas och äter något lite mer exklusivt än en vanlig torsdag. Fanny har ännu inte varit med på så många fester, men det är helt tydligt att hon har som allra roligast när hon få släpa runt på gästernas skor.

Det känns lite hårt att inte unna sin hundvalp att ha roligt. 

Alla skor rapporteras ha klarat nyårsaftonen hemma hos Fanny. Hurra!! Och Gott Nytt År allihop.

Elakt gjort av matte

Fanny är rädd för några ljud. Hon tycker väldigt illa om dammsugaren och hon lämnar köket när vi skickar in en flaska i kolsyreapparaten.

Hon ska få gå i dammsugarterapi vad det lider. Nu är jag bussig och dammsuger medan hon är ute med husse.

Fast när vi var i Småland var det inga mjuka metoder minsann. Fram med dammsugaren bara och Fanny försvann som en avlöning in under någon säng. Jag undrar så hur kära dottern kan ha utvecklat sin städmani. Den kommer inte hemifrån. Var så säker..  !!

Lite elakt var det kanske att utnyttja Fannys dammsugarskräck under julbesöket i Småland, men vi gjorde faktiskt det. Hon gillar inte tysta dammsugare heller. Så den fick stå framför de båda kattlådorna. Gissa om Fanny gick förbi flera gånger om dagen och blängde på dammsugaren. Hennes skarpa näsa registrerade ibland färska, fina kattbajshögar i lådorna. Det var nästan så att hon satt och dreglade. Men dammsugarspärren var oerhört effektiv. Kattlådorna fick vara ifred.

Dammsugarterapin startar i morgon. Då ska jag gå runt med en helt tyst dammsugare i huset. Sedan parkerar jag den mitt i vardagsrummet och lägger köttbullar ovanpå.  Rapport följer.

Sov gott Fanny!

Vi ligger några dagar efter i rapporterandet, men det ska vi ta igen snart.  Efter tomten och barnens upphetsning över densamme, fick Fanny förstås fnatt och jagade alla (utom katterna). Det går inte att stänga in henne för hon lider nog av ett förstadium till klaustrufobi. Tidigt lärde hon sig att dörrar öppnas om man hoppar på handtaget.

Nu vet hon också att dörrar, som går inåt, öppnas om man hoppar på handtaget och väntar lite. Då är det möjligt att dörren är öppen och att man bara behöver jobba lite med ena tassen för att skjuta upp den...

På julafton, en stund efter första tomten (jo, det finns två... visste ni inte det?) blev det plötsligt så tyst i huset. De tre barnen skrek inte, sprang inte och kastade inga saker. 

- Kom, vi kan bygga Lego sa den äldste till de övriga. Fanny sover. Vi hinner säkert jättemycket innan hon vaknar.

Fanny sover. Är det verkligen sant?

Jodå, jag hittade Fanny och hennes nya sovplats - tronande i husses säng med huvudet på kudden. Vill man inte ha hundar i sängen, så måste man kasta ner dom och säga ifrån på skarpen. Så är det bara.

Vill man ha två timmars lugn och ro i huset, låter man hunden ligga kvar.

Följaktligen har Fanny lärt sig att husses säng är både mjukare och varmare än hennes egen säng samt att det inte är så tokigt med en huvudkudde.

Titta noga på bilden! Vem tar ett stadigt tag i nackskinnet på den här valpen och slänger ner henne på golvet? Inte jag i alla fall. Sov gott Fanny!