Att få tyst på Fanny

Var det så här lätt? Jag håller fortfarande på och samlar ihop mina hakor som jag tappade när jag satte på Fanny ett anti-skällhalsband och hon blev tyst. Fullständigt knäpptyst.

Fanny har ju skärpt sig på många punkter det senaste halvåret, men i bilen har hon bara blivit värre och värre. Hon sitter i sin bur där bak och skäller som en galning på nästan allt hon ser där utanför. Jag behöver kanske inte räkna upp hennes hatobjekt, men stavgångare, cyklister och folk med huvtröjor (med huvan på huvet) är bland det värsta hon vet. Och bilar förstås. Mötande med bilar xenonljus och omkörande vita bilar kan få henne att välta buren.

Det här är inte roligt. Jag har ju tidigare berättat att hon skäller på hästar från bilen. Hon skäller på hästar när hon går kopplad. Men lös i en hästhage är hon väldigt försiktig. Hon vågar sig knappast fram till en häst. Det där är ett typiskt beteende för en hund som egentligen inte är jättetuff. Det är bara det, att jag inte har några hästar att släppa henne hos. Men det har hundpensionatet, så därför vet jag.

Att Fanny skäller i bilen är jobbigt. Ja, ibland så enerverande att jag väljer att inte ta henne med. Jag har funderat mycket och provat att täcka buren, men det är ingen bra lösning. Visserligen ser hon inte cyklisterna, men hon ser billyktorna och hör motorljud av stora bilar och bussar. Att gräla på en hund som skäller är fullkomligt meningslöst. Det bara uppmuntrar hunden att låta ännu mer eftersom den tror att matte hjälper till att skälla.

Fannys föregångare Alice var en hund som rullade ihop sig och sov som en baby när hon åkte bil. Och nu har jag ett vrålade monster.

Eller rättare sagt hade.

Ända till i går när jag provade anti-skallhalsbandet på Fanny. Det är en dosa som ger ifrån sig en liten vattendusch när hunden skäller. Finns med citrusdoft också, men det här är en luktfri variant. Det kommer ett vasst, pysande ljud också - typ det pfsscht som Cesar Millan säger till hundar som han korrigerar.

Fanny fick halsbandet på sig i går och vi tog en biltur runt kvarteret. Hon brukar börja med att vråla på grannens parkerade bil. Pfsscht sa halsbandet och gav henne en vattenstråle på hakan.

Nästa vrålande är alltid 50 meter senare när vi passerar ett fält. Jag vet inte vad hon skäller på, men där ger hon hals varje gång. Pfsscht sa halsbandet och Fanny tystnade mitt i skällandet. Ungefär 100 meter längre fram står en annan parkerad bil som brukar bli så utskälld att man som hundens ägare helst skulle vilja gömma sig under ratten.

Jag var beredd på det vanliga vrålet. Men det kom inget. Inte ett enda huff ens.

Sedan tog vi en sväng på byn. Hästarna var inte på plats, men det händer att Fanny skäller på deras tomma hage också… Hon satt helt tyst där bak.

I dag fick hon följa med på en två timmar lång utflykt. Hon harklade sig för att skälla på grannbilen när vi körde ut. Pfsscht sa dosan under hakan.

Sedan var Fanny knäpptyst under hela bilturen - med ett undantag. Vi mötte en vanlig röd buss. En sån som hon verkligen hatar. Då glömde hon för en sekund bort det obehagliga som händer om man skäller. Och det hände förstås. Pfsscht. 

Det blev en härligt avkopplande biltur för matte och husse för något mer sa inte Fanny på hela tiden.

Jag tror dock inte att den var lika avkopplande för henne för när hon kom hem, var hon så trött att hon sov som en stock i flera timmar. Detta med att inte få gorma i bilen var alldeles nytt för henne. Nu ska jag bara försöka lägga upp en vettig behandlingsplan för Fanny och anti-skällhalsbandet. Hon ska bara ha det i bilen. För övrig får hon skälla om hon har lust.

Det är klart att jag har funderat på om det här är en metod som man kan acceptera, men just nu kändes det som rena himmelriket att ha en tyst hund där bak. Alla som har egna erfarenheter är välkomna att höra av sig.

Fanny ger upp

Titta noga på den här bilden för den är unik. Ja, ni tycker förstås att det inte alls är märkvärdigt att en hund fläker ut sig på rygg i en soffa, för det gör väl varenda jycke om dom får tillfälle.

Nej! Det gör dom inte alls! Att lägga sig på rygg betyder i hundvärlden att man är undergiven, att man ger upp eller att man har stort förtroende för den, som man lånar ut sin mage till. För de allra flesta hundar är det naturligt att göra det redan från valpstadiet och då lär de sig att det kan vara riktigt njutningsfullt att bli smekt på magen av någon man redan gillar väldigt mycket.

Somliga rottweiler sover med magen i vädret, blottade för alla fienden men dom sover ändå tryggt.

Fanny har aldrig nånsin lagt upp magen för någon tidigare. Inte ens när hon var en pytteliten valp. Som alla andra nyblivna valpägare försökte även jag pussa på den mjuka, gulliga magen. Skulle jag inte ha gjort… Fanny trodde nog att hennes sista stund var kommen och försvarade sig rakt i min överläpp. Sedan fortsatte det likadant. Fanny är en hund som inte ens låter någon titta på hennes underrede. Ni kan ju bara gå tillbaka en bit i bloggen och läsa om hur det var när hon skulle höftledsröntgas och läggas på rygg på röntgenbordet. Hon var i det närmaste medvetslös av alla lugnande sprutor, men lyckades ändå hugga vilt efter röntgensköterskan.

Och nu tittar du på en bild av en helt avslappnad Fanny som har ålat sig upp i Lenas knä och lagt magen i vädret. Lena fick smeka den hur mycket som helst. Länge.

Fanny är två och ett halvt år nu. Så lång tid har det tagit att komma hit. Det är absolut inte så, att hon inte har haft förtroende för oss eller för andra människor. Hon älskar folk så länge allt sker på hennes villkor. Ligga på rygg och släppa kontrollen har inte varit hennes grej. Det har vi fått arbeta hårt på. Det har tagit två och ett halvt år, men nu kan jag vända henne på rygg, jag kan hålla fast ett ben i taget en riktigt lång stund, jag kan borsta hennes tänder, klippa hennes klor och få henne att ligga plats riktigt länge om jag vill.

Nu förstår du varför jag var tvungen att rusa efter kameran när jag såg Fanny ligga på rygg i Lenas knä och bli gullad med. Lena har känt Fanny från dag ett och hon har träffat henne ofta, så hon vet hur vi har haft det och hur vi har jobbat. Men jag tror ändå att hon blev lika förvånad som jag när Fanny bara kastade sig på rygg och bad om att bli kliad på magen.

För det kan väl inte vara så att hon fått loppor och behövde hjälp med kliandet. Jag måste nog titta efter...

Fanny som badvakt

Fanny älskar alla årstider och just nu älskar hon att det är sommar. Då är det många som kommer och hälsar på oss. Ju fler, desto skojigare tycker Fanny och hon uppför sig väl. Annat var det förra sommaren när man mestadels fick hålla henne bakom galler för att hon välte småbarn, snodde mat ur händerna på folk och hängde i kjolar och byxben och nästan alla kände sig väldigt obekväma i hennes närhet.

När det gäller att hälsa på folk är Fanny helt olik sin föregångare Alice, som hoppade på alla och det fick vi aldrig bort. Hon var helt enkelt den undergivna sortens hund som ville nå upp och slicka alla i ansiktet. Fanny har aldrig haft behovet att slicka några mungipor… Följaktligen hoppar hon inte heller när hon vill hälsa. Hon slingrar sig i stället runt benen och stryker sig som en katt mot alla besökare. Det kan vara lite knepigt att parera 40 kilo rottweiler och vi har lärt våra vänner att inte bry sig om henne. Då slutar hon när hon anser att gästen är välkomnad. Helt normalt för rasen.

Ja, Fanny visar mer och mer att hon är normal. Hon lyssnar till och med på femåringarna när de säger ifrån att de inte har lust att leka med henne eller när de vill ha sin glass i fred. Häromkvällen satt vi på hundklubbens altan och i Fannys fan-club (jodå, hon har en sån) ingår 6-åriga Olivia som brukar bjuda henne på hundgodis och prata med henne.  Olivia kom och ställde sig tätt intill Fanny och klappade henne på huvudet med ena handen samtidigt som hon hade en stor chokladbit i den andra.

Fanny tittade längtansfullt på chokladen, men gjorde inte det minsta försök att sno den från Olivia.

Lilla fina Fanny. Detta är något som hon begripit alldeles själv att man inte ska göra. Man ska inte ta barnens godis. Då gråter dom och barngråt tycker inte Fanny om. Hon vet inte riktigt vad man ska göra då. Alltså tar man bara godis som barnen räcker fram. 

Och alldeles själv tog hon på sig rollen av badvakt när baren var i poolen. Hon ronderade den med stor iver. När husse och matte badar, bryr hon sig inte bara hon först får dricka lite poolvatten och få tuttarna och magen blötta. Sedan går hon och intar sig utsiktsplats så att hon kan skälla ut alla skator och björktrastar i trädgården. När det gäller fåglar, bilar och cyklister visar hon ännu inte ett normalt beteende. Vi får väl glädjas åt hennes övriga framsteg.

Varma servetter

Att ta emot någon med varma servetter betyder faktiskt att man bjuder motstånd eller rent av är elak mot någon. Ordet servett är franskt och från 1500-talet. Uttrycket "ta emot med varma servetter" är från 1800-talet men då var det snällt att möta sina gäster i hallen med varma servetter i de utkylda husen. När uttrycket gick från att vara en bussig handling till att bli en elak handling vet jag inte, men det går säkert att ta reda på för den riktigt nyfikne.

På flyget får man ofta varma servetter innan man landar. Och visst är det skönt att få torka ansiktet med en varm frottéservett.

Fanny har blivit en diva. Hon ska tas emot med varm servett varje morgon. Hon kräver det numera. Och hon får det också bara för att det är så härligt att se hur hon njuter av sin ansiktsbehandling. Det är inte ofta Fanny visar att hon njuter av beröring, så det är bäst att passa på.

Det började med att hon fick en riktigt äcklig ögoninfektion - i båda ögonen. Ja, ni vet säkert hur det blir då. Gult klegg som i värsta fall smetar ihop ögonlocken så att hunden knappt kan se. 

Jag köpte ögonsalva på apoteket, men borde ha begripit hur lönlöst det var att försöka närma sig ett Fannyöga med pipen på en tub ögonsalva. För att inte göra henne helt blind, gav jag upp och beslöt att hålla klegget borta och lite koll på att infektionen inte blev värre.

Klegget torkade jag bort med en frottéservett som jag blötte i hett vatten. Precis en sådan man får på flyget. Fanny fattade redan efter första torkningen att det var en procedur som var behaglig eftersom hon blev av med den irriterande geggan i ögonen. Efter några dagar var ansiktstvätten inlärd. Hon såg när jag blötte hennes servett under vattenkranen och satte sig tillrätta för ögontvätt.

Då utökade jag tvättandet till hela ansiktet och huvudet och Fanny bara suckade av välbehag.

Nu är ögoninfektionen utläkt sedan flera veckor, men Fanny kräver en ansiktstvätt varje morgon. Jag passar på att lyfta hennes läppar och gnugga lite på tänderna också. Det är en bra förberedelse för den kommande tandborsten. Tänk om jag kan få henne att njuta av tandborstning också... Jag tror att hon så småningom kommer att släppa till mer och mer av sin kropp. Ni ska veta att hon är en hund som aldrig har legat på rygg och njutit av att bli smekt och masserad på magen. Nej, försöker man välta omkull henne, blir hon spänd som en fiolsträng och blänger med den där blicken som betyder "bort med tassarna - annars tar jag bort dem".

För övrigt kan jag rapportera att jag har framgång som ensam kloklippare nuförtiden. Jag radar upp godisbitarna på soffbordet och lägger fram en och en på kanten. Fanny fixerar den med blicken och märker knappt att jag klipper en klo. Ljudet av klippet påminner nästan om klickerljud och godisen kommer bums. För ett år sedan var jag beredd att boka tid hos veterinären för att få hennes klor klippta under narkos. Men under det gångna året har jag förstått att Fanny inte är galen och inte heller elak. Hon är bara en rottweilertik med mycket energi och stor (egen?) vilja. Vi börjar komma överens hon och jag. I augusti blir hon två år.

Fanny och spökena

Husse har varit säker hela tiden. För honom var det otänkbart att Fanny inte skulle klara mentalbeskrivningen (ett slags test på den psykiska styrkan) efter att ha vuxit upp i vårt hem.

- Varenda gång man öppnar kastrullskåpet ramlar alla locken ut på golvet, sa han.

- Och varje morron när Matte kliver ur sängen ser hon ut som ett spöke.

Husses ärlighet har inte alltid gjort honom till en populär person och kastrullskåpet är det faktiskt han som har ansvar för. Man kan inte bara knöla in kastruller och lock och hålla igen det hela med dörren.

Nu är det alltså gjort. Fanny har gått igenom sitt MH. Det finns ju några nålsögon man måste passera om man är rottweiler. Det första är röntgen av diverse kroppsdelar så att man är säker på att hunden hänger ihop på korrekt sätt. Det andra är MH och sedan kommer det kanske några fler saker i den unga hundens liv - en utställning och några tävlingar.

MH betyder "mentalbeskrivning hund". I praktiken går det ut på att man utsätter hunden för en massa obehagliga saker och så ser man hur mycket den tål innan den helst vill gå hem. Det finns hundar som fallerar redan i första momentet och biter testledaren eller någon i publiken. Dom får åka hem bums…

Jag var faktiskt inte det minsta orolig för att inte Fanny skulle klara sig igenom ett helt MH. Nu, efter ett och ett halvt år, vet jag hyfsat bra vad hon går för. Men hon överraskade mig i en del moment. Att få hälsa på publiken och leka med testledaren tyckte hon var en bra början på dagen. Och sedan fick hon jaga en "hare" som for iväg längs en bana. Jakt är verkligen hennes grej, så hon satte efter den i full karriär.  Efter att ha gjort det två gånger och fått hetsa upp sig rejält, skulle hon hålla sig passiv intill matte i tre minuter…

Har ni sett Fanny passiv? Nä, kunde tänka mig det. Men det har jag gjort och nu fick alla på MHt också se hur hon lugnt stod eller satt bredvid matte utom allra sista stunden då hon tog ett par steg ner i diket och krafsade fram lite vatten. Fanny vet att om matte går ut och ställer sig i skogen och tittar i himlen, så betyder det att man ska stå still och vänta. Det har hon fått träna sedan hon var pytteliten.

Nästa moment är en gubbe som kommer ut från skogen helt övertäckt med en regncape och går konstigt. Han gör några underliga hopp och gömmer sig sedan bakom ett skynke. När han kommer fram har han en lektrasa med sig. Det är meningen att hunden ska springa fram till honom och leka. Om inte hunden vågar, så får man följa med och prata med gubben. Många hundar tycker att det är skrämmande och går ändå inte fram.

Vad tyckte Fanny? Jo, att han såg lockande och rolig ut redan när han hoppade runt i regnrocken. Där överraskade hon mig faktiskt. Hon blev glad i stället för misstänksam.

Nästa moment är ännu mer skrämmande. Man går på en stig i skogen och plötsligt far det upp en overall från ingenstans. Det är klart att hundarna blir överraskade och hoppar åt sidan. Det gjorde Fanny också. Men hennes nyfikenhet tog snabbt över och då gick hon fram till overallen och fann att den var helt tom. Jag tror att hon blev väldigt besviken. Ingen att leka med. Så hon bevärdigade inte overallen med en enda blick när vi fick passera den två gånger efteråt.

Sedan ska man passera en lång låda som har en botten av korrugerad plåt. När hunden går förbi, dras några grytlock på en kedja över plåten.  Ha, ha… Det kunde omöjligt skrämma Fanny med de erfarenheter hon har av vårt grytskåp. Hon gick fram och tittade vad det var som låg på botten av den lådan.

Efter detta trappas hoten upp ännu ett snäpp. Det kommer två spöken i skogen. Växelvis går de mot hunden och de står så att vinden ligger bort från hunden. Fanny blev rasande arg på spökena, som inte lät sig skrämmas. De gick närmare…. och närmare och Fanny skällde med sin djupaste basröst på dem. När de kom otäckt nära tog hon ett par steg bakåt, men bara för att hämta nytt mod och ny kraft att skälla ut dem. Ungefär samtidigt som spökena beordrades att vända sig om, spred sig nog deras människodoft fram till Fanny, som fick väldigt lång hals och slutade skälla.

Var det kanske bara någon i nattlinne? Vi har ofta nattgäster hos oss och de tassar omkring i huset för att gå på toa eller besöka köket. En del har nattlinnen… andra inte. Fanny brukar inte bry sig ett dugg om vad som rör sig i huset före klockan sju på morgonen. Hon blev i alla fall väldigt glad när hon upptäckte att skogsspökena var människor och att man kanske fick hjälpa till att dra av dem spökdräkterna.

Det sista momentet på ett MH är skottprovet. Då ska man leka med hunden och under tiden avlossas två skott från en startpistol alldeles i närheten. Jag var faktiskt lite orolig att hon skulle reagera på detta. Vi bor ju vid östra Svealands största skjutbana, så jag vet vad hon gör när det smäller. LV3 - det gamla luftvärnsregementets övningsbana ligger inte så långt från oss och den används fortfarande. Fast där skjuter man med kanoner och Fanny blir så arg och skäller mot skjutbanan när det smäller. Samma sak gör hon när det åskar. Hon skäller rakt upp i luften för att få tyst på mullret. Ibland lyckas hon med det…

När Fanny lekte och det small från startpistolen, reagerade hon inte det minsta. Inte heller när hon slutat leka och det small en gång till. Men så har ju en av hennes favoritlekar hemma varit att jaga ballonger och bita ihjäl dem. Det kan smälla rejält och då får man genast en ny ballong av matte. Det är viktigt att skotträna valpar redan när de är små och det kan man göra på många sätt - men det måste vara individanpassat. Det passar inte alla hundar att smälla ballonger. Men det har passat Fanny.

Jag trodde att Fanny skulle springa och kolla var skottet kom ifrån, men det gjorde hon ju inte alls. Det var väl en alldeles för liten smäll för en som vuxit upp med kanoner på bakgården.

Efteråt blev vi gratulerade från höger och vänster av alla till ett jättebra MH. Men jag säger bara en sak:

Tur att inte beskrivaren Monica Söderström är hemma hos oss när vi tar fram dammsugaren.

Plockepinn

När Fanny var mindre ville hon ogärna släppa saker som hon ansåg att hon hade rätt till. Det kunde lika gärna vara hennes leksaker som stulna strumpor och annat förbjudet. När hon var kvar i valpstadiet var detta beteende rent livsfarligt - både för henne och för dem, som tänkte ta sakerna ifrån henne. Hon försökte svälja grejerna och hon lyckades ju en gång med att få ner en 20 cm lång leksak av silikongummi.

Det var farligt för oss också. Blev det strid om prylar, så högg Fanny. Och hon högg hårt. Mycket blod har runnit från mattes händer efter akuta insatser då det gällde att få tag i saker innan hon började svälja dem.

Nu tror du kanske att vi var väldigt olyckliga över hennes beteende. Det var vi inte.

Sån't här brukar man benämna att hunden har ett "stort föremålsintresse" och det ska man vara väldigt glad för när man tänker träna någon av bruksgrenarna lite längre fram. Så det var bara att köpa plåster i metervara och sedan försöka klura ut hur problemet (för då var det ett sådant) skulle lösas.

Det gick med köttbullar. Det är förunderligt hur mycket man faktiskt kan åstadkomma med en köttbulle.

Jag tog fram en tennisboll (stor nog att inte kunna sväljas!) och en köttbulle och visade dem för Fanny. Eftersom hon ville ha båda sakerna, blev det lite kortslutning i hjärnan, men det löste jag genom att snabbt stoppa in bollen i munnen på henne. Två sekunder senare, medan hon fortfarande stirrade på köttbullen, tog jag tag i bollen och sa "släpp!". Samtidigt förde jag köttbullen så nära munnen på henne att hon gapade för att ta den. Då lossnade bollen och blev min.

Fanny blev snopen. Hon hade ju aldrig släppt någonting frivilligt.

Så fort hon tuggat i sig köttbullen (och det gick också på två röda sekunder) fick hon tillbaka bollen. Det här upprepade jag några gånger om dagen - alltid på samma ställe i köket. Efter ett par dagar visade jag Fanny att jag hade bollen i ena handen och att jag lade köttbullen på köksbordet. Så rullade jag iväg bollen på golvet. Fanny sprang efter den så klart. I ungefär fem sekunder snurrade hon runt och tuggade på den innan hon kopplade ihop den med köttbullen. Då kom hon fram till mig och lät mig ta bollen när jag sa "släpp".

Så där började jag med träningen för att fortsätta likadant och lära in apportering. Man behöver ha en bergfast befäst apportering redan när man börjar träna sök. Annars blir det för mycket störande tjafs ute i skogen. Fast det var inte söket jag tänkte berätta om. Rubriken är plockepinn och bilden föreställer alla små pinnar som Fanny kommer med varje morgon när vi äter frukost. Det är resultatet av att lära henne lämna ifrån sig saker. Hon letar i vedkorgen, nedanför öppna spisen, i hallen och överallt faktiskt. Hon hittar lite skräp här och där. Ibland bara ett löv…

Och så kommer hon till Husse med sitt lilla fynd under läppen. Det spottar hon ut i knät på honom och förväntar sig en godis i utbyte. Vissa morgnar är pinnhögen gigantisk och Fanny studsar av lycka. Fanny-Panny vår egen lilla städerska. Ett tag tänkte jag lära henne att spotta ut skräpet i sopkorgen, men det kanske inte är så lyckat. Då vet man ju aldrig vad som hamnar där. Bäst att kolla sån't först. 

Nu släpper Fanny allting på kommando. Det är bra. Men ännu bättre är att hon inte släpper några apporter utan att hon får ett kommando tack vare några köttbullar och rätt tajming.

Det kom ett brev

Det kom ett brev för ett par veckor sedan. Det kommer brev till oss varenda dag - ibland en hel bunt och ibland några stycken bara. Med två företag hemma och mycket annat på gång, så blir det många brev. Fanny är van att vi kastar en bunt brev på soffbordet och går loss på dem med brevsprätten. Hon struntar fullkomligt i detta eftersom det aldrig är några brev till henne.

Men plötsligt händer det.

Det kom ett brev från Svenska Kennelklubben. Inte heller det hade Fannys namn på kuvertet, men när Husse kom innanför dörren med brevbunten i handen, glimrade det till i Fannys ögon. Halsen blev såååå lång och näsborrarna fladdrade som fjärilsvingar.

Husse slängde som vanligt hela posthögen på soffbordet. Breven sprider ut sig naturligt och Fanny är så stor att hon kan nå över bordet från alla håll när hon går runt. Hon formligen kastade sig över brevet från Kennelklubben. Hon nosade och nosade... och gjorde sedan något som är väldigt förbjudet. Hon satte upp en tass på bordet och försökte riva åt sig det stora, bruna kuvertet.

Brevet innehöll bara en bunt papper. Det var tidningsklipp från ett år tillbaka som jag skulle få låna och läsa. 

På Svenska Kennelklubbens kontor arbetar många som har hundar även som egen hobby och många anställda har sin hund med på jobbet.

Tidningsklippen hade kanske legat på ett rum i ett år - men det är garanterat att ingen hund hade legat på klippen... Och jag tror inte att det bor en hund i rummet där klipparkivet är.  Fanny blev i alla fall oerhört upphetsad av doften på det där brevet. Hon ville ha det till varje pris. Jag satt bara och gapade... Nog för att jag vet att hundar har ett fantastiskt luktsinne. Och jag vet att Fanny är extremt intresserad av spårning, men att hon skulle gå i taket för ett brev med så lite (?) doft som det där kunde ha, det hade jag aldrig trott.

Hon fick beröm förstås för att hon markerade något som var annorlunda.

Nu är frågan hur jag ska kunna gå vidare med detta och utnyttja att hon har en fenomenal näsa. Dessutom lär hon sig saker på fem sekunder. Och hon tröttnar aldrig på att arbeta. Hon skulle kunna bli en suverän knarkhund. 

Nu har brevet och dess innehåll legat på mitt rum ett par veckor. I dag tog jag kuvertet och la det på soffbordet bland dagens övriga post. Vad tror ni hände?

Men det är klart! Fanny hittade rätt kuvert igen. Visserligen kastade hon sig inte över det, men hon markerade det och sedan tittade hon på mig. Matte, belöning kanske? Hjälp, vad ska jag göra med den förmågan. 

Fanny har fått prickar

Hur går det för Fanny frågar flera vänner i The Fanny Fan Club. Vi har inte hört något om henne på länge.

Det är sant. Det har varit tyst på bloggen. Men det betyder inte att det är lika lugnt hemma hos oss. Men Fanny har fått två prickar. Hon har gått från monsterhund till mönsterhund.

Nja, kanske ändå inte hela vägen, men det är en avsevärd skillnad på hur hon uppför sig nu och hur det var för bara några månader sedan. Nu tänker hon efter innan hon hugger. Och medan hon tänker, kan man faktiskt stoppa henne och få henne på andra tankar. Hon börjar förstå det olämpliga i att bita sin matte.

Fanny har löpt andra gången och det har jag inte hört ska betyda något. Men faktum är, att det var just efter det löpet som hon blev betydligt mer mogen. Från att bara ha farit omkring som en galning, har hon nu börjat lyssna på vad jag säger och vad jag vill. Och... hon kommunicerar med oss. Om vi sitter i köket kan hon komma dit och ställa sig och stirra på Husse.

- Vad vill du? säger han. Då tittar hon på bänken där hennes matskål står. Och hon gör det bara om inte skålen står tom på golvet. Det är just det som gör henne smartare än genomsnittet. Hon kommer alltså och frågar om det är någon mat i skålen till henne. Är det matdags, så får hon förstås maten. Men är det inte matdags så säger Husse:

- Nä, det är inte matdags ännu. Du får gå och göra något annat.

Och då gör hon det. I stället för att fånigt stå och upprepa sitt tiggeri, lommar hon iväg. Ibland kommer hon tillbaka med en leksak.

Hon har alltså börjat lyssna, men så länge sträcker sig öronen inte längre än inomhus. Är hon ute, så struntar hon fortfarande i vad vi vill att hon ska göra. Förhoppningsvis mognar hon lite till. Hon är ju bara ett och ett halvt år. Det som är jobbigt utomhus är att hon jagar allt som rör sig. Jag har svårt att få ihop det med bra bruksegenskaper. Jaktlust är positivt. Om hunden har det, kan man få den att arbeta bättre. Jaktlusten är en drivkraft.

Okej, jag vet att det är så. Jag förstår hela sambandet - men just när det gäller Fanny hade jag önskat lite mindre av den egenskapen. Jag tror inte att jag kan kanalisera hela hennes lust in i rätt fack. Den som kan lägga ner fem timmars jobb varje dag på att göra det, skulle få en sjuhelsikes bra brukshund inom vilken gren som helst. Jag kan se henne som en perfekt narkotikasökhund. Hennes energi tar aldrig slut.

Just nu är jag bara glad över att hon har börjat fungera inomhus. Man kan göra väldigt många roliga övningar inne och det behövs inte ens stora ytor. Det tog tre minuter för henne att förstå ordet KORGEN och en minut till att förstå att detta var ett kommando som betydde att hon skulle gå och sätta sig i korgen. Det här är nämligen början till att hon ska rusa till korgen och ligga där varje gång det knackar på dörren.

Redan efter bara tio minuters träning kunde jag skicka henne från köket in till korgen i sovrummet. Där sitter hon och väntar tills jag kommer med belöningen. Jag säger tio minuter... Hon lärde sig det på tio minuter. Man ska inte gå för fort fram säger dom som kan. Fanny kräver att det händer något och att uppgifterna blir svårare, så nu kan jag skicka henne till korgen från vilken plats i huset som helst. Hon gör allt för en godis eller en boll.

Nu har vi börjat koppla ihop knackning på dörren med korgen. Det fungerar om vi samtidigt säger KORGEN! Det händer ju något spännande vid dörren och då har ett visst mått av tvång inträtt i momentet som tidigare bara var roligt och belönande. Ännu är det bara dörrknackningar. Ingen kommer in... Skynda långsamt var det. Vi släpper inte in någon förrän Fanny helt säkert rusar till korgen när det knackar på dörren.

Under träningstiden ska jag klura på hur jag ska få henne att stanna där när vi öppnar dörren och släpper in den som knackar. Vi stänger fortfarande in henne när vi släpper in gäster. Och Fanny kan aldrig vara säker på om dörren till sovrummet stängs eller inte efter att hon fått kommandot KORGEN. Ibland stänger vi en halv minut och belöningen kommer sedan i form av en fin köttbulle och extra många "duktig flicka".

För några månader sedan fick vi vara två som brottades med henne för att stänga in henne i samma rum. Jag kunde lika mycket (eller lite) om hundträning då som nu. Fanny var bara inte kontaktbar... Kanske kan det trösta några därute som har unga hundar med stor kropp, kraftiga muskler och liten hjärna. Jag har fått stå ut i ett och ett halvt år. Nu först börjar det bli roligt.

Fanny river röntgenrummet

Fanny är 15 månader. Dags för höftleds- och armbågsledsröntgen. Det är liksom obligatoriskt. Uppfödaren vill veta. Det hela skulle ske en tisdag och veterinärens order var att Fanny bara skulle ha en lätt frukost på morgonen och så skulle vi vara där klockan ett. 

Röntgen av lederna sker efter att hunden fått en lugnande spruta av något slag. Då blir den slapp och medgörlig och man kan lägga den på rygg på röntgenbordet.

Cirkusen började med att veterinären lyssnade på hennes hjärta. Fanny hoppar glatt upp på ett undersökningsbord. Hon hoppar glatt upp på vad som helst. Även på veterinärer som sticker fram något som ska nudda Fanny. Jag tog det vanliga brottargreppet på henne och förmodligen fick veterinären med några hjärtslag i stetoskopet för han var nöjd. Röntgenrummet nästa...

Dit kom det en sköterska med en spruta. Då var Fanny redan grymt misstänksam. Hon hälsade artigt svansviftande på sköterskan, men nån spruta i nackskinnet ville hon inte ha. Ett nytt brottargrepp fick henne att stå still så många sekunder som sköterskan behövde för att hugga sprutan i rumpan på henne. Fanny har en väldigt fin liten rumpa med präktiga lårmuskler. Hon tränar mycket drag. Är det inte i spårlinan så är det i kopplet...

- Det tar en kvart, sa sköterskan. Då bör hon vara trött nog att ligga på bordet.

Efter en kvart hade Fanny undersökt hela röntgenrummet, men inte ens satt sig ner. Hon fick en spruta till..

Hennes uppfödare Helena var bussig och kom till mottagningen ifall jag skulle behöva hjälp. Fanny blev jätteglad att träffa henne. Det var nog därför spruta nummer två inte hade någon som helst verkan.

Efter 30 minuter och den tredje sprutan blev Fanny lite groggy och satte sig ner en stund. Men när hon hörde en annan hund reste hon sig och vinglade fram till dörren. Sköterskan och Helena tyckte att det var dags att få upp henne på röntgenbordet. Då gick jag ut. Jag tyckte att jag behövde något lugnande... I varje fall en mer stillsam miljö, så jag satte mig i väntrummet.

Plötsligt fick jag höra ett våldsamt brak från röntgenrummet. Så låter inte röntgenapparater...

Ögonblicket efter kom sköterskan ut.

- Det kommer nog att dröja lite, sa hon. Vi ger Fanny en spruta till - i fall du undrar.

Jag var inte det minsta förvånad. Fanny hör till den sort som man inte får omkull med en lugnande spruta... Inte heller med två. Eller med tre.

Hon låg visserligen på rygg i plastvaggan på röntgenbordet efter den tredje sprutan, men när hon blev fasthållen fram och bak blev hon galen och ruskigt arg. Hon kastade sig ner från bordet och rev med sig hela utrustningen.

En munkorg och ännu en spruta senare var hon tillräckligt spak för att alla röntgenbilder skulle kunna tas. Någon uppvakningsspruta (antidot) behövde hon inte. Tio minuter senare vacklade hon på egna ben ut till bilen. Hon klarade till och med av att anfalla en förbipasserande bil på parkeringen. Jag hjälpte henne upp i bilen och faktiskt....  för första gången någonsin åkte Fanny bil utan att sitta upp hela tiden. 

Röntgenresultatet har kommit: höfter A, armbågar 1.

Fanny tuggar tuggummi

Grunkan som ni ser på bilden är en hundleksak i gummi. Det är en stor och rejäl grej. Gummit är hårt, men tänjbart. Den här grejen vann Garp och Husse i en lydnadstävling på ett rottweilerläger år 1996. Jag minns inte deras placering. Det är möjligt att detta var ett tröstpris...

Grunkan blev i alla fall mycket uppskattad av Garp som lekte med den i sju år. Han blev ju tio och ett halvt. När vi fick Alice, använde dom den båda två till dragkamp och sedan fick hon ärva den och hade väldigt roligt med den i sju år.

Grunkan var hel under alla dessa år.

Sedan kom Fanny. Hon fick förstås också ärva den och jag vågar påstå att den är en favorit. Hon kan slita och dra och slänga med den timmar i sträck. Men det bästa hon vet är att tugga.

Garp och Alice tuggade aldrig. Dom bet inte ens i saker och vad jag minns så hade åtminstone Alice en etta och en trea på gripande i sitt MH. Det betyder "griper inte alls" och "griper med tveksamhet eller med framtänderna". Inte undra på att alla leksaker (och husets möbler) var hela efter dom två hundarna.

Fanny griper!! Oh, yes! Med hela käften och alla tänderna och med full kraft.

Grunkan är demolerad. Men nu kommer det roliga. Fanny tuggar av en bit på sisådär två, tre centimeter. När jag såg det första gången blev jag lite betänksam. Jag vet ju vart alla saker tar vägen. Därför vågade jag inte försöka ta den lilla biten ifrån henne. Den hade hon svalt direkt.

Sedan såg jag att hon inte hade ätit upp den. Biten låg i soffan och jag kastade bort den.

Andra biten satt Fanny och tuggade på. Länge, länge. Med lite fjärrskådande blick och käkarna malande satt hon på altanen och tuggade tuggummi.

Jag tog med mig en köttbulle och tänkte idka lite byteshandel. Fanny spottade inte ut gummibiten, men slafsade i sig köttbullen. Jäklar! tänkte jag. Där svalde hon en bit blått, gummi....

Men nej då. Hon fortsatte att tugga. Hon hade bara gömt undan sitt tuggummi någonstans i munnen medan hon åt upp köttbullen. Fanny är verkligen en speciell hund - på alla sätt. Det som är riktigt kusligt är att se hur snabbt hon kan lära sig saker. Hon får behålla sitt "tuggummi". Hon gillar tydligen att sitta och mala runt dom där gummibitarna i munnen. Varför inte? Det kanske är avstressande för en hund som Fanny.

Grattis på födelsedagen Fanny

                                               Foto: Ulla Huhta

Det är Fannys födelsedag i dag. Hon blir ett år och kommer inte att fira detta eftersom hundar bara blir förvirrade och upphetsade när man ägnar dem sådan uppmärksamhet. Men jag kommer att fira att jag stått ut med henne så länge...

Nu kan jag bättre beskriva hennes personlighet och i den finns det faktiskt ingenting som är dåligt. Allt som inte funkat får jag tillskriva mig själv och det är jag pinsamt medveten om.

Fanny har en helt otrolig energi och envishet och det gör henne till den perfekta brukshunden. Hon vill verkligen jobba och hon blir så lycklig när hon får lära sig något nytt - även om det bara är en sån enkel och löjlig grej som att räcka "vacker tass". Hon har mycket bra föremålsintresse. Hon är social och gillar alla människor. Hon testar fortfarande om hon kan klättra i rang.

Hon är lekfull och kan sysselsätta sig med favoritprylarna långa stunder. Men är vi inte upptagna med annat så fordrar hon att vi deltar i leken. Det ska man inte göra vet jag. Så just då känns det hemskt att vända henne ryggen.

Fanny kan vara ensam hemma. Hon hatar det säkert, men vi vet att hon kopplar av och sover, för när vi kommer hem brukar hon sträcka på sig och se helt nyvaken ut.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om Fanny, men just i dag är vi ensamma hemma hon och jag och då vill jag inte sitta här framför datorn. Fanny ska få en födelsedagspresent av mig. Jag ska lägga ett spår åt henne. Ett med vinklar och apporter. Roligare kan en födelsedag knappast bli för en rottweilerdam med vältrimmad näsa och skarp hjärna. Grattis Fanny! Först ska du i alla fall få en puss.

Svårsmälta vegetabilier

Voffor gör hon på detta viset? Fanny fortsätter på den påbörjade banan som jakthund. Hon jagar precis allt som rör sig inom en radie på 300 meter. Fast oftast behöver hon inte titta så långt bort. Jaktbytena blåser förbi framför nosen på henne. Nu är de i form av de första gula bladen som lämnar björken för att bli till löv på marken.

Fanny upptäcker dem redan när de singlar ner. Fast roligast är det att få jaga dem när det blåser. Hon har en fenomenal taktik och kan göra så tvära kast att frambenen fastnar mellan bakbenen. Men löven får hon alltid tag i.

Vad gör hon med dem då?

Jo, precis som alla andra vilddjur som har lagt ner ett byte så äter hon upp dem. Det går också fort. Gulp... hon sväljer dem hela. Och det är väl det som är problemet. Jag tror inte att våra rasavlade rottweilerhundar är tänkta för en vegetarisk diet på vissna björklöv. De kan rent av vara giftiga när jag tänker efter. Xylitol, som finns i björk är ju farligt för hundar. Det där måste jag ta reda på.

Men för Fannys del kanske jag inte behöver oroa mig.  Björklöven stannar inte så länge. De hinner samlas 15-20 stycken i magsäcken. Sedan kommer de upp.

Vi har lövspyor överallt. Man får kanske vara glad att det mestadels hamnar på golvet. Men voffor gör hon på detta viset?

Fin fågel... får jag köttbulle?

Nu har hon gjort det igen! Fanny blir fullständigt galen när hon ser fåglar. Det har jag redan berättat. Måhända har jag också berättat om min fågelfobi. Jag klarar inte fåglar av något slag på närmare håll än fem meter. Döda är nästan värre än levande och halvdöda är värst. Särskilt när de hänger i mungipan på Fanny.

I morse lyckades hon igen.

Det händer att det flyger in förvirrade fågelungar i vårt uterum. Oftast hittar de ut själva. Ibland kan man få gå in och öppna alla fönster så flyger pippin ut. Men inte om Fanny får syn på fågeln först.

I morse såg jag aldrig att det var en fågel därinne, så Fanny hade säkert haft flera minuters härlig jakt på den lilla kraken innan hon fick tag i den. Och då kom hon till mig förstås. Fågelns vingar stack ut på var sida om Fannys gap och flaxade frenetiskt. Åh, vad jag förbannar att jag lärt Fanny lämna ifrån sig saker i utbyte mot en köttbulle.

"Fin fågel... får jag köttbulle? sa Fanny och försökte köra upp fågeln i skrevet på mig. Jag flydde. Fanny galopperade efter. Jag skrek på hjälp så att B skulle höra det borta i potatislandet. Grannarna hörde det med största säkerhet också.

B kom sättande över gräsmattan. Han hörde nog paniken i min röst.

- Hon har en fågel i munnen sa jag.

- Släpp, röt B och spände ögonen i Fanny.

Men det tänkte hon alls inte göra. Hon bara knep ihop käftarna ännu hårdare och i det ögonblicket flaxade det inte längre i hennes mungipor. Jag har ingen aning om hur B slutligen fick henne att släppa fågeln för jag sprang in och stängde dörren. Om jag inte hade lidit av fågelfobi, så hade jag kanske varit så sansad att jag kunnat ta en bild på Fanny med fågeln i munnen. Men det kommer jag aldrig att klara. Därför får ni nöja er med en bild av det som låg kvar på mattan där jakten ägt rum. 

Jag har inte längre någon katt för jag klarar inte av att dom kommer in med fåglar då och då. Fanny har redan fångat fler fåglar än vad våra tre katter gjorde under sin livstid. Det finns bara ett sätt att få bukt med det här problemet. Jag måste gå i någon slags terapi och bli av med fågelfobin.

Korta klor på vänster tass

Fanny har varit med matte och husse i Småland och hälsat på barnbarnen. Allihop skötte sig riktigt hyfsat. Katterna höll sig undan och Fanny hann bara med att döda två fotbollar. Hon snodde väl åt sig tio par strumpor också, men kommer artigt och lämnar dem till närmaste människa. Om det ska jag berätta nästa gång. Nu ska ni få höra hur det gick när hon fick klorna klippta på vänster framtass.

Det kom en besökare till det småländska hemmet. Jag visste att han är hundägare. Han har en rottweiler, en amstaff och en rhodesian ridgeback. Alltihop i en och samma förpackning - en ljuvlig och snäll liten tik. Han är alltså van att klippa klor.

Han gjorde entré med bar överkropp. Det var tryckande åskvädersvärme i Värnamo. Fascinerad beskådade jag hans tatueringar på armar och ben och hela ryggen och en grön Wunderbaum i armhålan. Dessutom hade han ringar lite överallt på kroppen.

- Wow... sa jag och stirrade lite till på tatueringarna.

Fast jag sa inte rakt ut vad jag tänkte. 

- Du ser ut som en som skulle kunna klara av att klippa klorna på Fanny sa jag medan jag tänkte "för du är säkert rejält smärttålig med alla dom där tatueringarna och ringarna".

Han erbjöd sig att klippa klorna, men man måste ju vara ärlig, så jag berättade att Fanny bits.

- Vi får väl prova, sa han och välte omkull Fanny och började klippa. Hon blev så paff att han hann klippa flera klor innan hon klippte tillbaka. Det blev bara ett litet jack i tummen.

När klipparen blivit omplåstrad tog han ett nytt brottargepp om Fanny och klippte lite till. Fanny var både förbannad och förvånad på en gång. Någon som klipper hennes klor och som hon samtidigt skulle kunna bita näsan av om hon ville. Hon gjorde ett halvhjärtat försök.

Resten av klorna på tassen blev klippta. Sedan tyckte klipparen att det räckte så bra.... För Fanny alltså. Han ville inte stressa henne mer och avslutade det hela med en kelstund och lite lek på gräsmattan. Det är synd att det är så långt till Värnamo.

Fanny Fakir

Fanny äter allt. Men det här är bara fördiskning av gräddskålen. Foto: Lena Heimlén

Fanny fortsätter att jaga flugor, myggor, humlor och getingar. Och fjärilar förstås. Vi bara väntar på att hon ska ramla i bassängen när hon springer i full fart efter en fjäril. Vi hade nästan hoppats på att det skulle hända, så att hon slutar jaga flygfän. Men nu förstår vi att hon inte låter sig stoppas av något så trivialt som ett dopp i poolen.

Fanny är nämligen fakir.

Hon tar tre getingar på raken utan att blinka. Aj, det stack visst till lite i läppen. Åh, titta! Där är en likadan. Hugg, hugg! Aj, nu stack det till i tungan.... men se... en geting till. Den tar jag också!

Fanny kan beta av hela gräsmattan i jakt på humlor och bin som besöker klöverblommorna. 

Dessvärre betar hon också av alla små vita svampar som vuxit upp i gräsmattan. Jag vet inte vad det är för sort, men giftiga är dom nog inte för Fanny verkar inte ha tagit någon skada.

Nånting mer som hon äter kanske?

Ja, myror förstås. Hon kan ligga länge och stirra ut en myra i en springa på altanen och när den vågar sig upp från sitt säkra skrymsle slår hon till. Hon kör ut sin breda tunga och slafs, tjopp ... myran är borta. Det kan inte vara mycket smak eller mat på en myra. Det är bara det, att allt som rör sig inom en radie på 300 meter från Fanny SKA ätas upp. Blad och andra växtdelar som kommer blåsande förbi också.

Med myggor blir det lite jobbigare. Dom är väldigt många när dom kommer. Fanny snappar dom i luften och om jag bara visste hur det går till, så skulle jag lägga ut en videosnutt på bloggen. Man skulle kunna tävla om "funniest home videos" med den. Ingen ser myggorna på filmen - bara en galen hund som hugger i luften.

Vi har tröttnat på att hon äter strumpor. Nåja, halva strumpor i alla fall. Hon brukar lämna skaften. Så nu har jag lärt henne att en strumpa betyder köttbulle eller tjock skiva leverpastej. Det är mest bara för att jag ska få tillgång till strumpan när den väl hamnat i Fannykäften.

Nu apporterar hon strumpor hela tiden. Hon letar verkligen upp dem och släpar dem genom hela huset och kommer och kör upp dem i magen på mig. "Titta en strumpa" Var är min köttbulle?"

Apporteringsträningen har givit resultat. Fanny var på sökträning för fjärde gången i måndags. Nu är det slut med "hitta-övningar" och annat valptrams för hennes del. Hon hämtar rullar hos figgarna och kommer till mig. Det är jättebra. Men det har kostat ganska många par strumpor under den gångna vintern.

Fanny - gripen av polisen

Det gäller att passa på. Damernas egen årliga fest gick av stapeln i helgen och det är av någon underlig anledning just hemma hos mig den hålls. Kan det bero på närheten till naturen?

Bland 25 damer i min bekantskapskrets, finns det förstås många med hundkunskaper och många med andra kunskaper och man måste passa på att utnyttja dem när de ändå är där.

Fanny behövde ha klorna klippta.

Vad behövde jag för att få det gjort? Jo, en veterinär, som har mångårig vana av kloklippning. En polis, som kan koppla förlamande grepp på vem som helst. En 33-kilos rottweiler är en barnlek för henne. En doktor kanske.... om det nu skulle gå snett med kloklippningen. Problemet med doktorn är att hon aldrig har någon akutväska till hands.  

Vi bytte ut doktorn mot en munkorg.

Fast polisen sa att det säkert inte skulle behövas någon munkorg. Hon skulle nog klara det här ändå. Men hon har inte sett när Fanny är riktigt arg och det är till syvende och sist hundägaren som ansvarar för vad hunden gör - även om det är andra som har hand om hunden. Munkorgen plockades fram och Fanny viftade på svansen. För henne betyder munkorg att hon är duktig och vacker och att hon får en stor godis när jag tar av den. Man måste träna hundar att bära munkorg, annars får man nämligen inte på dem en sådan när det verkligen behövs. Har ni tänkt på det?

Veterinären tog den stora, kraftiga klotången. Jag brukar använda den lilla och klippa lite, lite i taget och putsa kanterna och till sist tar jag fram en fil och jämnar till klorna så att de är rundade och mjuka och inte hörs mot golvet.

Men det var på salig Alice... Hon älskade att få pedikyr.

Polisen tryckte på Fanny munkorgen och tog något slags nacksvingsgrepp på henne. När Fanny satt i skruvstädet, gick veterinären till verket. Klipp, klipp, klipp... 18 klor på lika många sekunder. Av med munkorgen och Fanny väntade ivrigt svansviftande på sitt godis. 

- Kom hem till mig om du behöver ha hjälp nästa gång, sa polisen.

Jag räknade snabbt ut att jag brukar klippa klorna en gång i veckan och att det är 52 veckor på ett år och att Fanny i bästa fall blir tio år. Det blir 520 gånger - 12 mil tur och retur gör 6 240 mil. Det är jorden runt en och en halv gång. 

Jag har förstått att jag inte är ensam om att ha en hund som är ovillig att släppa till tassarna för klovård. Nu har jag hört om hundar som tjuter bara de ser en klotång i mattes hand. Och det är många hundägare som måste få hjälp med kloklippning hos veterinären, sa veterinären.

Att man måste ha hjälp av polisen är säkert Fanny ensam om.