Fanny har fått prickar

Hur går det för Fanny frågar flera vänner i The Fanny Fan Club. Vi har inte hört något om henne på länge.

Det är sant. Det har varit tyst på bloggen. Men det betyder inte att det är lika lugnt hemma hos oss. Men Fanny har fått två prickar. Hon har gått från monsterhund till mönsterhund.

Nja, kanske ändå inte hela vägen, men det är en avsevärd skillnad på hur hon uppför sig nu och hur det var för bara några månader sedan. Nu tänker hon efter innan hon hugger. Och medan hon tänker, kan man faktiskt stoppa henne och få henne på andra tankar. Hon börjar förstå det olämpliga i att bita sin matte.

Fanny har löpt andra gången och det har jag inte hört ska betyda något. Men faktum är, att det var just efter det löpet som hon blev betydligt mer mogen. Från att bara ha farit omkring som en galning, har hon nu börjat lyssna på vad jag säger och vad jag vill. Och... hon kommunicerar med oss. Om vi sitter i köket kan hon komma dit och ställa sig och stirra på Husse.

- Vad vill du? säger han. Då tittar hon på bänken där hennes matskål står. Och hon gör det bara om inte skålen står tom på golvet. Det är just det som gör henne smartare än genomsnittet. Hon kommer alltså och frågar om det är någon mat i skålen till henne. Är det matdags, så får hon förstås maten. Men är det inte matdags så säger Husse:

- Nä, det är inte matdags ännu. Du får gå och göra något annat.

Och då gör hon det. I stället för att fånigt stå och upprepa sitt tiggeri, lommar hon iväg. Ibland kommer hon tillbaka med en leksak.

Hon har alltså börjat lyssna, men så länge sträcker sig öronen inte längre än inomhus. Är hon ute, så struntar hon fortfarande i vad vi vill att hon ska göra. Förhoppningsvis mognar hon lite till. Hon är ju bara ett och ett halvt år. Det som är jobbigt utomhus är att hon jagar allt som rör sig. Jag har svårt att få ihop det med bra bruksegenskaper. Jaktlust är positivt. Om hunden har det, kan man få den att arbeta bättre. Jaktlusten är en drivkraft.

Okej, jag vet att det är så. Jag förstår hela sambandet - men just när det gäller Fanny hade jag önskat lite mindre av den egenskapen. Jag tror inte att jag kan kanalisera hela hennes lust in i rätt fack. Den som kan lägga ner fem timmars jobb varje dag på att göra det, skulle få en sjuhelsikes bra brukshund inom vilken gren som helst. Jag kan se henne som en perfekt narkotikasökhund. Hennes energi tar aldrig slut.

Just nu är jag bara glad över att hon har börjat fungera inomhus. Man kan göra väldigt många roliga övningar inne och det behövs inte ens stora ytor. Det tog tre minuter för henne att förstå ordet KORGEN och en minut till att förstå att detta var ett kommando som betydde att hon skulle gå och sätta sig i korgen. Det här är nämligen början till att hon ska rusa till korgen och ligga där varje gång det knackar på dörren.

Redan efter bara tio minuters träning kunde jag skicka henne från köket in till korgen i sovrummet. Där sitter hon och väntar tills jag kommer med belöningen. Jag säger tio minuter... Hon lärde sig det på tio minuter. Man ska inte gå för fort fram säger dom som kan. Fanny kräver att det händer något och att uppgifterna blir svårare, så nu kan jag skicka henne till korgen från vilken plats i huset som helst. Hon gör allt för en godis eller en boll.

Nu har vi börjat koppla ihop knackning på dörren med korgen. Det fungerar om vi samtidigt säger KORGEN! Det händer ju något spännande vid dörren och då har ett visst mått av tvång inträtt i momentet som tidigare bara var roligt och belönande. Ännu är det bara dörrknackningar. Ingen kommer in... Skynda långsamt var det. Vi släpper inte in någon förrän Fanny helt säkert rusar till korgen när det knackar på dörren.

Under träningstiden ska jag klura på hur jag ska få henne att stanna där när vi öppnar dörren och släpper in den som knackar. Vi stänger fortfarande in henne när vi släpper in gäster. Och Fanny kan aldrig vara säker på om dörren till sovrummet stängs eller inte efter att hon fått kommandot KORGEN. Ibland stänger vi en halv minut och belöningen kommer sedan i form av en fin köttbulle och extra många "duktig flicka".

För några månader sedan fick vi vara två som brottades med henne för att stänga in henne i samma rum. Jag kunde lika mycket (eller lite) om hundträning då som nu. Fanny var bara inte kontaktbar... Kanske kan det trösta några därute som har unga hundar med stor kropp, kraftiga muskler och liten hjärna. Jag har fått stå ut i ett och ett halvt år. Nu först börjar det bli roligt.

Fanny river röntgenrummet

Fanny är 15 månader. Dags för höftleds- och armbågsledsröntgen. Det är liksom obligatoriskt. Uppfödaren vill veta. Det hela skulle ske en tisdag och veterinärens order var att Fanny bara skulle ha en lätt frukost på morgonen och så skulle vi vara där klockan ett. 

Röntgen av lederna sker efter att hunden fått en lugnande spruta av något slag. Då blir den slapp och medgörlig och man kan lägga den på rygg på röntgenbordet.

Cirkusen började med att veterinären lyssnade på hennes hjärta. Fanny hoppar glatt upp på ett undersökningsbord. Hon hoppar glatt upp på vad som helst. Även på veterinärer som sticker fram något som ska nudda Fanny. Jag tog det vanliga brottargreppet på henne och förmodligen fick veterinären med några hjärtslag i stetoskopet för han var nöjd. Röntgenrummet nästa...

Dit kom det en sköterska med en spruta. Då var Fanny redan grymt misstänksam. Hon hälsade artigt svansviftande på sköterskan, men nån spruta i nackskinnet ville hon inte ha. Ett nytt brottargrepp fick henne att stå still så många sekunder som sköterskan behövde för att hugga sprutan i rumpan på henne. Fanny har en väldigt fin liten rumpa med präktiga lårmuskler. Hon tränar mycket drag. Är det inte i spårlinan så är det i kopplet...

- Det tar en kvart, sa sköterskan. Då bör hon vara trött nog att ligga på bordet.

Efter en kvart hade Fanny undersökt hela röntgenrummet, men inte ens satt sig ner. Hon fick en spruta till..

Hennes uppfödare Helena var bussig och kom till mottagningen ifall jag skulle behöva hjälp. Fanny blev jätteglad att träffa henne. Det var nog därför spruta nummer två inte hade någon som helst verkan.

Efter 30 minuter och den tredje sprutan blev Fanny lite groggy och satte sig ner en stund. Men när hon hörde en annan hund reste hon sig och vinglade fram till dörren. Sköterskan och Helena tyckte att det var dags att få upp henne på röntgenbordet. Då gick jag ut. Jag tyckte att jag behövde något lugnande... I varje fall en mer stillsam miljö, så jag satte mig i väntrummet.

Plötsligt fick jag höra ett våldsamt brak från röntgenrummet. Så låter inte röntgenapparater...

Ögonblicket efter kom sköterskan ut.

- Det kommer nog att dröja lite, sa hon. Vi ger Fanny en spruta till - i fall du undrar.

Jag var inte det minsta förvånad. Fanny hör till den sort som man inte får omkull med en lugnande spruta... Inte heller med två. Eller med tre.

Hon låg visserligen på rygg i plastvaggan på röntgenbordet efter den tredje sprutan, men när hon blev fasthållen fram och bak blev hon galen och ruskigt arg. Hon kastade sig ner från bordet och rev med sig hela utrustningen.

En munkorg och ännu en spruta senare var hon tillräckligt spak för att alla röntgenbilder skulle kunna tas. Någon uppvakningsspruta (antidot) behövde hon inte. Tio minuter senare vacklade hon på egna ben ut till bilen. Hon klarade till och med av att anfalla en förbipasserande bil på parkeringen. Jag hjälpte henne upp i bilen och faktiskt....  för första gången någonsin åkte Fanny bil utan att sitta upp hela tiden. 

Röntgenresultatet har kommit: höfter A, armbågar 1.

Fanny tuggar tuggummi

Grunkan som ni ser på bilden är en hundleksak i gummi. Det är en stor och rejäl grej. Gummit är hårt, men tänjbart. Den här grejen vann Garp och Husse i en lydnadstävling på ett rottweilerläger år 1996. Jag minns inte deras placering. Det är möjligt att detta var ett tröstpris...

Grunkan blev i alla fall mycket uppskattad av Garp som lekte med den i sju år. Han blev ju tio och ett halvt. När vi fick Alice, använde dom den båda två till dragkamp och sedan fick hon ärva den och hade väldigt roligt med den i sju år.

Grunkan var hel under alla dessa år.

Sedan kom Fanny. Hon fick förstås också ärva den och jag vågar påstå att den är en favorit. Hon kan slita och dra och slänga med den timmar i sträck. Men det bästa hon vet är att tugga.

Garp och Alice tuggade aldrig. Dom bet inte ens i saker och vad jag minns så hade åtminstone Alice en etta och en trea på gripande i sitt MH. Det betyder "griper inte alls" och "griper med tveksamhet eller med framtänderna". Inte undra på att alla leksaker (och husets möbler) var hela efter dom två hundarna.

Fanny griper!! Oh, yes! Med hela käften och alla tänderna och med full kraft.

Grunkan är demolerad. Men nu kommer det roliga. Fanny tuggar av en bit på sisådär två, tre centimeter. När jag såg det första gången blev jag lite betänksam. Jag vet ju vart alla saker tar vägen. Därför vågade jag inte försöka ta den lilla biten ifrån henne. Den hade hon svalt direkt.

Sedan såg jag att hon inte hade ätit upp den. Biten låg i soffan och jag kastade bort den.

Andra biten satt Fanny och tuggade på. Länge, länge. Med lite fjärrskådande blick och käkarna malande satt hon på altanen och tuggade tuggummi.

Jag tog med mig en köttbulle och tänkte idka lite byteshandel. Fanny spottade inte ut gummibiten, men slafsade i sig köttbullen. Jäklar! tänkte jag. Där svalde hon en bit blått, gummi....

Men nej då. Hon fortsatte att tugga. Hon hade bara gömt undan sitt tuggummi någonstans i munnen medan hon åt upp köttbullen. Fanny är verkligen en speciell hund - på alla sätt. Det som är riktigt kusligt är att se hur snabbt hon kan lära sig saker. Hon får behålla sitt "tuggummi". Hon gillar tydligen att sitta och mala runt dom där gummibitarna i munnen. Varför inte? Det kanske är avstressande för en hund som Fanny.

Grattis på födelsedagen Fanny

                                               Foto: Ulla Huhta

Det är Fannys födelsedag i dag. Hon blir ett år och kommer inte att fira detta eftersom hundar bara blir förvirrade och upphetsade när man ägnar dem sådan uppmärksamhet. Men jag kommer att fira att jag stått ut med henne så länge...

Nu kan jag bättre beskriva hennes personlighet och i den finns det faktiskt ingenting som är dåligt. Allt som inte funkat får jag tillskriva mig själv och det är jag pinsamt medveten om.

Fanny har en helt otrolig energi och envishet och det gör henne till den perfekta brukshunden. Hon vill verkligen jobba och hon blir så lycklig när hon får lära sig något nytt - även om det bara är en sån enkel och löjlig grej som att räcka "vacker tass". Hon har mycket bra föremålsintresse. Hon är social och gillar alla människor. Hon testar fortfarande om hon kan klättra i rang.

Hon är lekfull och kan sysselsätta sig med favoritprylarna långa stunder. Men är vi inte upptagna med annat så fordrar hon att vi deltar i leken. Det ska man inte göra vet jag. Så just då känns det hemskt att vända henne ryggen.

Fanny kan vara ensam hemma. Hon hatar det säkert, men vi vet att hon kopplar av och sover, för när vi kommer hem brukar hon sträcka på sig och se helt nyvaken ut.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om Fanny, men just i dag är vi ensamma hemma hon och jag och då vill jag inte sitta här framför datorn. Fanny ska få en födelsedagspresent av mig. Jag ska lägga ett spår åt henne. Ett med vinklar och apporter. Roligare kan en födelsedag knappast bli för en rottweilerdam med vältrimmad näsa och skarp hjärna. Grattis Fanny! Först ska du i alla fall få en puss.

Svårsmälta vegetabilier

Voffor gör hon på detta viset? Fanny fortsätter på den påbörjade banan som jakthund. Hon jagar precis allt som rör sig inom en radie på 300 meter. Fast oftast behöver hon inte titta så långt bort. Jaktbytena blåser förbi framför nosen på henne. Nu är de i form av de första gula bladen som lämnar björken för att bli till löv på marken.

Fanny upptäcker dem redan när de singlar ner. Fast roligast är det att få jaga dem när det blåser. Hon har en fenomenal taktik och kan göra så tvära kast att frambenen fastnar mellan bakbenen. Men löven får hon alltid tag i.

Vad gör hon med dem då?

Jo, precis som alla andra vilddjur som har lagt ner ett byte så äter hon upp dem. Det går också fort. Gulp... hon sväljer dem hela. Och det är väl det som är problemet. Jag tror inte att våra rasavlade rottweilerhundar är tänkta för en vegetarisk diet på vissna björklöv. De kan rent av vara giftiga när jag tänker efter. Xylitol, som finns i björk är ju farligt för hundar. Det där måste jag ta reda på.

Men för Fannys del kanske jag inte behöver oroa mig.  Björklöven stannar inte så länge. De hinner samlas 15-20 stycken i magsäcken. Sedan kommer de upp.

Vi har lövspyor överallt. Man får kanske vara glad att det mestadels hamnar på golvet. Men voffor gör hon på detta viset?

Fin fågel... får jag köttbulle?

Nu har hon gjort det igen! Fanny blir fullständigt galen när hon ser fåglar. Det har jag redan berättat. Måhända har jag också berättat om min fågelfobi. Jag klarar inte fåglar av något slag på närmare håll än fem meter. Döda är nästan värre än levande och halvdöda är värst. Särskilt när de hänger i mungipan på Fanny.

I morse lyckades hon igen.

Det händer att det flyger in förvirrade fågelungar i vårt uterum. Oftast hittar de ut själva. Ibland kan man få gå in och öppna alla fönster så flyger pippin ut. Men inte om Fanny får syn på fågeln först.

I morse såg jag aldrig att det var en fågel därinne, så Fanny hade säkert haft flera minuters härlig jakt på den lilla kraken innan hon fick tag i den. Och då kom hon till mig förstås. Fågelns vingar stack ut på var sida om Fannys gap och flaxade frenetiskt. Åh, vad jag förbannar att jag lärt Fanny lämna ifrån sig saker i utbyte mot en köttbulle.

"Fin fågel... får jag köttbulle? sa Fanny och försökte köra upp fågeln i skrevet på mig. Jag flydde. Fanny galopperade efter. Jag skrek på hjälp så att B skulle höra det borta i potatislandet. Grannarna hörde det med största säkerhet också.

B kom sättande över gräsmattan. Han hörde nog paniken i min röst.

- Hon har en fågel i munnen sa jag.

- Släpp, röt B och spände ögonen i Fanny.

Men det tänkte hon alls inte göra. Hon bara knep ihop käftarna ännu hårdare och i det ögonblicket flaxade det inte längre i hennes mungipor. Jag har ingen aning om hur B slutligen fick henne att släppa fågeln för jag sprang in och stängde dörren. Om jag inte hade lidit av fågelfobi, så hade jag kanske varit så sansad att jag kunnat ta en bild på Fanny med fågeln i munnen. Men det kommer jag aldrig att klara. Därför får ni nöja er med en bild av det som låg kvar på mattan där jakten ägt rum. 

Jag har inte längre någon katt för jag klarar inte av att dom kommer in med fåglar då och då. Fanny har redan fångat fler fåglar än vad våra tre katter gjorde under sin livstid. Det finns bara ett sätt att få bukt med det här problemet. Jag måste gå i någon slags terapi och bli av med fågelfobin.

Korta klor på vänster tass

Fanny har varit med matte och husse i Småland och hälsat på barnbarnen. Allihop skötte sig riktigt hyfsat. Katterna höll sig undan och Fanny hann bara med att döda två fotbollar. Hon snodde väl åt sig tio par strumpor också, men kommer artigt och lämnar dem till närmaste människa. Om det ska jag berätta nästa gång. Nu ska ni få höra hur det gick när hon fick klorna klippta på vänster framtass.

Det kom en besökare till det småländska hemmet. Jag visste att han är hundägare. Han har en rottweiler, en amstaff och en rhodesian ridgeback. Alltihop i en och samma förpackning - en ljuvlig och snäll liten tik. Han är alltså van att klippa klor.

Han gjorde entré med bar överkropp. Det var tryckande åskvädersvärme i Värnamo. Fascinerad beskådade jag hans tatueringar på armar och ben och hela ryggen och en grön Wunderbaum i armhålan. Dessutom hade han ringar lite överallt på kroppen.

- Wow... sa jag och stirrade lite till på tatueringarna.

Fast jag sa inte rakt ut vad jag tänkte. 

- Du ser ut som en som skulle kunna klara av att klippa klorna på Fanny sa jag medan jag tänkte "för du är säkert rejält smärttålig med alla dom där tatueringarna och ringarna".

Han erbjöd sig att klippa klorna, men man måste ju vara ärlig, så jag berättade att Fanny bits.

- Vi får väl prova, sa han och välte omkull Fanny och började klippa. Hon blev så paff att han hann klippa flera klor innan hon klippte tillbaka. Det blev bara ett litet jack i tummen.

När klipparen blivit omplåstrad tog han ett nytt brottargepp om Fanny och klippte lite till. Fanny var både förbannad och förvånad på en gång. Någon som klipper hennes klor och som hon samtidigt skulle kunna bita näsan av om hon ville. Hon gjorde ett halvhjärtat försök.

Resten av klorna på tassen blev klippta. Sedan tyckte klipparen att det räckte så bra.... För Fanny alltså. Han ville inte stressa henne mer och avslutade det hela med en kelstund och lite lek på gräsmattan. Det är synd att det är så långt till Värnamo.