När Fanny var mindre ville hon ogärna släppa saker som hon ansåg att hon hade rätt till. Det kunde lika gärna vara hennes leksaker som stulna strumpor och annat förbjudet. När hon var kvar i valpstadiet var detta beteende rent livsfarligt - både för henne och för dem, som tänkte ta sakerna ifrån henne. Hon försökte svälja grejerna och hon lyckades ju en gång med att få ner en 20 cm lång leksak av silikongummi.
Det var farligt för oss också. Blev det strid om prylar, så högg Fanny. Och hon högg hårt. Mycket blod har runnit från mattes händer efter akuta insatser då det gällde att få tag i saker innan hon började svälja dem.
Nu tror du kanske att vi var väldigt olyckliga över hennes beteende. Det var vi inte.
Sån't här brukar man benämna att hunden har ett "stort föremålsintresse" och det ska man vara väldigt glad för när man tänker träna någon av bruksgrenarna lite längre fram. Så det var bara att köpa plåster i metervara och sedan försöka klura ut hur problemet (för då var det ett sådant) skulle lösas.
Det gick med köttbullar. Det är förunderligt hur mycket man faktiskt kan åstadkomma med en köttbulle.
Jag tog fram en tennisboll (stor nog att inte kunna sväljas!) och en köttbulle och visade dem för Fanny. Eftersom hon ville ha båda sakerna, blev det lite kortslutning i hjärnan, men det löste jag genom att snabbt stoppa in bollen i munnen på henne. Två sekunder senare, medan hon fortfarande stirrade på köttbullen, tog jag tag i bollen och sa "släpp!". Samtidigt förde jag köttbullen så nära munnen på henne att hon gapade för att ta den. Då lossnade bollen och blev min.
Fanny blev snopen. Hon hade ju aldrig släppt någonting frivilligt.
Så fort hon tuggat i sig köttbullen (och det gick också på två röda sekunder) fick hon tillbaka bollen. Det här upprepade jag några gånger om dagen - alltid på samma ställe i köket. Efter ett par dagar visade jag Fanny att jag hade bollen i ena handen och att jag lade köttbullen på köksbordet. Så rullade jag iväg bollen på golvet. Fanny sprang efter den så klart. I ungefär fem sekunder snurrade hon runt och tuggade på den innan hon kopplade ihop den med köttbullen. Då kom hon fram till mig och lät mig ta bollen när jag sa "släpp".
Så där började jag med träningen för att fortsätta likadant och lära in apportering. Man behöver ha en bergfast befäst apportering redan när man börjar träna sök. Annars blir det för mycket störande tjafs ute i skogen. Fast det var inte söket jag tänkte berätta om. Rubriken är plockepinn och bilden föreställer alla små pinnar som Fanny kommer med varje morgon när vi äter frukost. Det är resultatet av att lära henne lämna ifrån sig saker. Hon letar i vedkorgen, nedanför öppna spisen, i hallen och överallt faktiskt. Hon hittar lite skräp här och där. Ibland bara ett löv…
Och så kommer hon till Husse med sitt lilla fynd under läppen. Det spottar hon ut i knät på honom och förväntar sig en godis i utbyte. Vissa morgnar är pinnhögen gigantisk och Fanny studsar av lycka. Fanny-Panny vår egen lilla städerska. Ett tag tänkte jag lära henne att spotta ut skräpet i sopkorgen, men det kanske inte är så lyckat. Då vet man ju aldrig vad som hamnar där. Bäst att kolla sån't först.
Nu släpper Fanny allting på kommando. Det är bra. Men ännu bättre är att hon inte släpper några apporter utan att hon får ett kommando tack vare några köttbullar och rätt tajming.
