Kopplad på tomten

Nu råder strikt koppeltvång dygnet runt hemma på tomten. Fanny tycker att det är trist. Hon kan inte ens leka med bollen Mugford. Anledningen ser ni på bilden.

Mamma Bambi, som ser lite luggsliten ut, har just fått sitt kid. Den lilla har jag inte sett, för den ligger platt i gräset i grannens äppelträdgård. Jag vet var, för jag har sett Bambi gå dit och lägga sig också. Konstig plats. Varför går hon inte in i skogen?

Ja, det här rådjuret är konstigt på alla sätt. Hon är orädd och står helt still och glor på mig när jag går ur bilen 20 meter ifrån henne. Hon går ogenerat omkring i vår trädgård och smakar på det mesta. 

Vi har två skogsdungar där det bor väldigt många rådjur just nu. Jag vet inte om de är flockdjur vid den här tiden på året.. Men Bambi har valt att bosätta sig hos oss och jag vill verkligen inte att något ska hända henne. Okej, jag kan äta upp henne. Inga problem. Men Fanny ska inte få nöjet att fixa steken.

Så nu är det koppel på och jag önskar mig innerligt ett staket runt delar av tomten i alla fall, så att man slipper ängslas för rådjursjakt. Fanny har full koll på var rådjuren är. Hennes näsa är mycket, mycket bra.

Jag hoppas att Bambis utseende bara beror på att hon fäller vinterpälsen och inte på att hon är sjuk. Hon har i alla fall fullt med mjölk till kidet. Det ser man på bilden.

Fannys första fight

Nej, det var inte med den här snälla boxerpojken som heter Zasco. Fanny och han fick en stund för sig själva när lydnadskursen var slut i dag. På boxrars och rottweilers vis älskar de att brottas. Fanny älskar dessutom att visa tänderna. Man kan tro att hon betalat några tusen för tandblekning och gillar att visa upp resultatet.

Dagens fajt började med att en kursdeltagande airdaleterrier har bestämt sig för att inte gilla just Fanny. Det är en typisk grej. Jag känner så väl igen den. Har man ett gäng på 30 hundar som möter varandra i olika situationer på en hundklubb, så är det alltid några som inte gillar varandra. Och den här, annars så trevliga terriern, bestämde sig från början att Fanny har alldeles för hög svansföring. Dessutom är Fanny mer än ett yngre och såna näbbiga uppstickare ska sättas på plats.

Terriern har morrat några gånger. I dag fick hon chansen.

När det är inkallningsövningar är hundarna lösa så klart. Terriern såg sin chans. Nu tänkte hon slita minst ett öra av Fanny.

Fanny trodde först att hon kom fram för att leka. Det trodde jag också. Och instruktören. Och alla andra kursdeltagare. Den enda som fattade vad som skulle hända var terrierns matte, men hon var inte ens i närheten. Hon stod 50 meter bort och skrek "kom hit" till en fullständigt döv terrier, som bara inväntade en bra blotta på Fannys strupe.

Nu hör det ju till saken att Fanny har riktigt hög svansföring vid möte med en del hundar. Så hon får väl skylla sig själv. Hon är stöddig helt enkelt och då får man räkna med lite spö. 

Oj, då - måste jag försvara mig? Nej, hundar tänker inte - dom bara gör saker och Fanny visade med all tydlighet att hon visst kan försvara sig. 

Vår instruktör märkte vartåt det hela barkade, så hon ingrep. Hon tog ett stadigt tag i terrierns svans och släpade bort henne från Fanny, som också hade tagit fram sitt torra krut och börjat ladda.

Så fick vi en lektion i var man lämpligen stoppar händerna när man ska avstyra ett begynnande hundslagsmål.

Resten av lektionen var inga problem för Fanny i alla fall. Hon skakade snabbt av sig obehaget och tittade inte ens åt terriern. För hennes del avslutades dagen med en trevlig lekstund med boxern. Det är det ni får se på bilden. Dom hade jätteroligt. Tro inget annat!

Vissa saker funkar

Vissa grejer funkar med Fanny och då funkar dom riktigt bra. Som till exempel med matning. Fanny är snuskigt glupsk. Hon gör vad som helst för mat och hon är ständigt hungrig. Vi försöker utnyttja det vid all inlärning...

Hon stjäl mat om vi vänder ryggen till. Hon är värre än måsarna på Skansen om man håller något i handen och äter på det.  Ja, om det är jag som håller i det vill säga.

Men titta på bilderna med Fanny och bebisen Agnes. Båda var lika hungriga och maten var god. Gudskelov är Agnes mamma en riktigt cool mamma. Hon har inga problem med att hundar pussar barn och heller inte med att mata bebis och hund samtidigt.

En tugga till Agnes, en tugga till Fanny.

Och kan ni tänka er... Fanny sitter så fint och väntar på sin tur. Hon har fattat att det är mamman som delar ut maten till valparna. Just detta får mig ibland att tro att hon är en normal hund. Hon visar tecken på det mellan varven.

Och annars då? Ja, det tar vi en annan gång.