Fanny landar mjukt

                                             Foto: Lena Heimlén

Fannys förhållande till fåglar är lite komplicerat. Redan som åttaveckorsvalp var hon besatt av att jaga fåglar i trädgården. Jag tror att hon fick många hjärnskakningar när hon sprang in i träd och husväggar bara får att hon tittade på flygande fåglar. Och hon ser dem även om de flyger högt. 

Det kommer att bli jobbigt för henne med svalorna i sommar.

Döda fåglar äter hon upp. Det händer att en och annan pippi kör ihjäl sig mot fönsterrutorna här. Det är tragiskt, men inte så mycket man kan göra något åt. Fanny har lärt sig var man ska leta och någon gång per månad hittar hon en död och djupfryst fågel som hon kastar sig över och slukar i två tuggor. 

Fanny äter som bekant upp allting hon inte vill dela med sig av - i storleken mindre än tennisbollar.

En dag hittade hon en fjäder, typ skata eller annan stor fågel. Det var bara en enda fjäder och jag tillät henne att ta den med sig in. Hennes beteende var mycket underligt. När fjädern låg på golvet satte hon tassen på den och "höll fast" den. Hon tog den i munnen och kastade med den och hon höll på så länge med den enda fjädern att den till sist blev till en tufsig fjäderboll. Katter brukar göra så. Men det står "djurslag: hund" i hennes försäkringspapper, så hon är väl det.

Just nu är det en underbart härlig vinterdag med 13 minusgrader och vi har varit ute och tränat sitt-stannakvar. Det fungerar medan jag lägger soppåsen i tunnan. Längre tid kräver jag inte. Dessutom är det kloklippningsdag på lördagarna. Inga som helst problem i dag. 

Bilden togs förra helgen när Fanny var på talgoxjakt. Kan hon hoppa efter fåglarna så gör hon det. Oftast landar hon på rygg. Det gör aldrig katter. Tur för Fanny att det är massor med snö kvar.

Fannys favoriter

Tänk att en gammal nagelborste kan vara så rolig. Den skulle kastas till förmån för en ny och fräsch (och lila). Den gamla låg på badkarskanten och så kom Fanny och snodde den. Inte mycket att bråka om, tänkte jag och lät henne behålla borsten.

Den har blivit en av hennes absoluta favoriter.

Hon tuggar på den och spottar ut den för att den är lite vass. Sedan anfaller hon den och dödar den. Och sedan sparkar hon på den så att den far över golvet med fart och då jagar hon den. När hon har dödat den en gång till, kan hon sitta med den i munnen en lång stund och se dum ut. När hon fattar att hon gör det (ser dum ut alltså) tar hon borsten och gömmer den i soffan.

Ni ska inte tro att hon glömmer bort var den är.

Ve den, som råkar sätta sig just på skarven mellan dynorna där Fannys skattkammare är. Där ligger, förutom nagelborsten, ett tuggben och ofta även en tennisboll. När Fanny har hittat borsten igen, kastar hon upp den i luften eller åt sidan. Hon kommer att slå sönder saker...Men hon ska få behålla borsten. Jag kanske till och med byter ut den mot en större som hon kan få ha utomhus till våren. 

Nu är det krig Fanny!

Sådärja... Nu är det inga vassa tänder kvar.  Alla har ramlat ut och en enda har jag fått tag i. Den ryckte jag åt mig när den satt och glappade. Nya trubbiga tänder har kommit upp så nu är det slut med tuggben för bebishundar. Nu är det rejäla grejer som gäller.

Trubbigare tänder betyder inte mindre skador på matte. Med de nya tänderna kommer också mer kraft i käkarna.

I morse var Fanny inte alls samarbetsvillig vid kloklippningen. Eller också har hon missuppfattat ordet. Kloklippning betyder inte att man ska klippa matte i handen. Det gjorde hon nämligen. Med full kraft. Det är möjligt att hon inte gillade att jag höll fast hennes tass i ett hårt grepp. Eller också var den distraherande tuggbiten inte tillräckligt god i dag. Fanny klippte till och lät som om hon verkligen menade det.

Ja, det blev två hål i min hand och det är inte kul att bli biten av sin egen hund. 

Det krävdes plåster på hålen, så jag var tvungen att fixa det innan jag avslutade kloklippningen. Det var ju tre tassar kvar. Man kan inte låta en fem månader gammal rottweilervalp vinna kampen om klorna.

Men jag får en klump i halsen när jag tänker på alla mysiga stunder jag hade i soffhörnet med Alice på lördagsmornarna. Jag klippte och filade hennes klor och hon låg och njöt av uppmärksamheten och kroppskontakten med halvslutna ögon. Och när klorna var färdiga brukade hon vända på sig och lägga sig med huvudet i mitt knä. Då masserade jag hennes öron och pussade hennes nos.

Fanny vill inte. Försöker man gulla med hennes öron, så tränger ett dödshotande morr upp från strupen. Gulla är överhuvudtaget inte hennes grej.

Men korta klor ska du ha! Nu är det krig Fanny!

200 delar och tre dagar

- Nä, det här paketet kan inte vara till mig, sa jag när chauffören i den enormt stora lastbilen lyfte ut ett helt platt paket och ställde på marken. Jag har köpt en hundbur. I den här lådan får det inte plats mer än ett par illrar - överkörda såna.

- Du, det kanske är nåt du ska montera själv. Som IKEA eller så.. sa chauffören och lämnade mig med paketet, som i alla fall ingav visst hopp om en hundbur genom att väga 20 kilo.

Fanny måste buras in i bilen. Alla hundar ska givetvis åka säkert, men det finns bra säkerhetsselar till hundar också. Då kan vovven ligga skönt i baksätet och allt bagage kan lastas bakom galler i utrymmet som är avsett för bagage. 

Men det gäller bara hundar som inte äter bilar inifrån.

Fannys bur kom alltså i ett platt paket som innehöll exakt 200 delar - en tjock gummimatta, fyra nycklar och häftet med monteringsanvisningen oräknade. Monteringsanvisningen började med att uppmana mig att kontrollera så att alla delarna fanns med innan jag började sätta ihop buren. Gjorde jag det? Satt jag mig ner och räknade skruvar, muttrar, plåtbrickor och allt det andra?

Det hade jag nog gjort om inte maken varit med.

Det är inte elakt att säga att han saknar tålamod med vissa saker. Det vet ni alla och det vet han själv också. Tekniska grejer är en av dem. 

Dag ett: mitt tålamod tröt också efter ett par timmar. Vi tar resten i morron...

Dag två: ringde jag firman som sålt buren. Fick svar bums och hon som svarade hade skruvat ihop några burar under årens lopp. Hon förstod precis var i processen jag befann mig och vilken skruv jag höll i handen och hon lät inte det minsta irriterad över att jag hade vänt upp och ner på det mesta. Men vi hade inte bråttom. Vi hade ju lånat Noras bur.

Dag tre: botten, sidostycken och tak på plats. Återstod dörrar och bakstycke. Det blev väldigt många delar över. Nu förstår jag att det är en bur med mellanvägg - om man vill ha sådan.

Allra sist sätter man in buren i bilen och justerar storleken på djupet. Sedan bäddar man mjukt och bekvämt i buren och visar vovven hela härligheten. Än så länge hoppar inte Fanny varken in eller ut ur bilen själv. Hon förväntar sig ett hjälplyft i rumpan. Till sist kan jag bara berätta att hon blev stormförtjust i sin nya bur. Hon kunde nämligen få ut så mycket av framtänderna genom gallret att det gick att knapra på baksätet.

Där sjönk den bilens värde med x antal tusenlappar. 

Flickorna i Paris!

Vi försöker lära Fanny några konster. Matte jobbar hårt med apporteringen, inkallningen, kvarsittning vid tröskel, att inte hoppa på folk bakifrån och att inte sno mat från bordet.

Husse tar lättare på sin del i uppfostran av Fanny.

- Hur gör flickorna i Paris? säger han och då kastar hon sig på rygg. Han håller också på att lära henne fånga köttbullar i luften, men hon verkar ha noll bollsinne. Eller också är hon alltför skelögd. Jo, hon är skelögd!

Alltså en helt vanlig lördagkväll i Fannys flock.

Trött valp i kväll

Fanny har varit på "dagis" hos sin uppfödare Helena några timmar i dag. Där finns kullsyrran Qora som kastade sig över Fanny redan innanför dörren. Jag såg på Fanny vad hon tänkte - "Nej, inte hon! Jag blev mobbad av henne redan i valplådan".

När vi hämtade Fanny fyra timmar senare var rollerna ombytta. Fanny höll som bäst på att ge igen för gammal ost. 

Fast på lek.

Det var vild brottning på parketten. Helena rapporterade att det hade tagit en stund för Fanny att komma fram från gömstället hon hittade åt sig när hon blev övergiven av oss. Det tror jag säkert. Fanny är ganska försiktig. Häromkvällen träffade hon sin gamla polare jätteschäfern Attacken - han som hade henne som pipleksak en gång tidigare. Nu var Tack kopplad och Fanny vågade sig ända fram för att ge honom en försiktig slick på nosen.

Resultatet av dagens korta visit hos Helena och mötet med Qora blev att Fanny sov som en stock hela kvällen. Många nygamla intryck var säkert jobbiga för henne. Hon kände nog igen sig - men ändå inte.. 

Vi fick släpa ut henne för att kissa innan vi skulle gå och lägga oss. Hon tog bara tre steg utanför dörren. Där satt hon ner rumpan och kissade med ögonen halvt slutna. Trött valp i kväll.