Sådärja... Nu är det inga vassa tänder kvar. Alla har ramlat ut och en enda har jag fått tag i. Den ryckte jag åt mig när den satt och glappade. Nya trubbiga tänder har kommit upp så nu är det slut med tuggben för bebishundar. Nu är det rejäla grejer som gäller.
Trubbigare tänder betyder inte mindre skador på matte. Med de nya tänderna kommer också mer kraft i käkarna.
I morse var Fanny inte alls samarbetsvillig vid kloklippningen. Eller också har hon missuppfattat ordet. Kloklippning betyder inte att man ska klippa matte i handen. Det gjorde hon nämligen. Med full kraft. Det är möjligt att hon inte gillade att jag höll fast hennes tass i ett hårt grepp. Eller också var den distraherande tuggbiten inte tillräckligt god i dag. Fanny klippte till och lät som om hon verkligen menade det.
Ja, det blev två hål i min hand och det är inte kul att bli biten av sin egen hund.
Det krävdes plåster på hålen, så jag var tvungen att fixa det innan jag avslutade kloklippningen. Det var ju tre tassar kvar. Man kan inte låta en fem månader gammal rottweilervalp vinna kampen om klorna.
Men jag får en klump i halsen när jag tänker på alla mysiga stunder jag hade i soffhörnet med Alice på lördagsmornarna. Jag klippte och filade hennes klor och hon låg och njöt av uppmärksamheten och kroppskontakten med halvslutna ögon. Och när klorna var färdiga brukade hon vända på sig och lägga sig med huvudet i mitt knä. Då masserade jag hennes öron och pussade hennes nos.
Fanny vill inte. Försöker man gulla med hennes öron, så tränger ett dödshotande morr upp från strupen. Gulla är överhuvudtaget inte hennes grej.
Men korta klor ska du ha! Nu är det krig Fanny!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar