Mugford - den blåa bollen

Fanny älskar Mugford. Ja, hon är nästan lite besatt faktiskt. En dag rullade hon omkring på honom i två timmar medan vi stökade i trädgården. Med Mugford på gräsmattan behöver man inte ha något staket. Fanny släpper honom inte en sekund. Blir hon trött, så makar hon in honom under magen och lägger sig och vilar - som en ruvande höna. Nåde den som kommer i närheten...

Jag tror att besattheten kommer att släppa precis som mycket annat har gjort. Rädslan för dammsugaren till exempel. Nu bryr hon sig inte ett skvatt om dammsugaren. Så småningom kommer nog Mugford också att bli en ointressant del i hennes vardag.

Men just nu är han het!

Den stora, blåa bollen är stenhård. Många har gått härifrån med stukade, lika blåa tår efter att ha tagit sats och sparkat till den utan att först kolla vad dom sparkade på. Aj. aj... Dom kunde lika gärna ha sparkat rakt in i väggen.

Bollen Mugford heter så efter sin "uppfinnare" Roger Mugford som är hundtränare/hundpsykolog i England. Han är en superkändis där och det var han som fick ta hand om drottningens corgihundar när de bet folk i benen. Det är möjligt att han kom underfund med att de var understimulerade och det är möjligt att han konstruerade bollen då. Jag köpte den 1994 och sedan dess har den varit med om tre rottweiler.

Garp tyckte att den var så där lagom rolig. Han ville inte rulla den. Han tyckte att man skulle bära på allting. Det var han som hjälpte husse med veden. Husse bar in ett par kubikmeter ved i vedbon och sedan gick han in och tog en lång kafferast. När han kom ut, hade Garp jobbat alldeles själv med veden. Nä, hade han inte burit in resten... Men han hade burit ut alla vedträn från vedboden och spritt dem över gräsmattan.

Nåväl, han kom på ett sätt att bära Mugford, så bollen är väldigt repig efter hans tänder. Ibland smeker jag reporna och tänker på hur mallig han var när han fick ett bra tag i bollen och bar den med huvudet högt. Han hade enorma nackmuskler den hunden.

Alice gillade också Mugford. Hon rullade honom och hon bar honom. Oftast ville hon göra båda sakerna samtidigt. Det såg mest ut som om hon snubblade omkring med bollen. Men det var inga problem om jag ville ha den. Då stod hon några meter ifrån och viftade på svansen... "kasta den, kasta den!"

Fanny är som sagt helt besatt.

Roger Mugford har säkert en hemsida och kanske kan man fråga honom om det är normalt att en åtta månader gammal rottweiler rusar runt med hans boll flera timmar i sträck. Hur många timmar vet vi inte, för vi tar den ifrån henne när tungan är en halv meter lång och ögonen går i kors. Då kan man sno Mugfordbollen om man lockar Fanny med en skiva leverpastej och kopplar upp henne snabbt som attan.

Äckligt sa räven..

Fanny på fel spår       

Korvspårningen i går gick åt skogen. Ja, spåret gjorde det också.... ledde till skogs alltså, men Fanny hittade inte spåret. Hon var inte alls motiverad trots att jag släpat en hel falukorv efter mig i 150 meter och lagt en stor bit korv i slutet av spåret. Där la jag hennes nya favorit, brandslangen, också.

Spårupptaget var uruselt. Fanny föredrog att leka med spårlinan och försöka kränga av sig selen. Väldigt mycket valp var hon just då.

Lite längre ut fick hon upp ett spår i alla fall. Men det var inte efter mig och korven. Kanske en hare, ett rådjur eller sorkarna som har perforerat hela ön i vinter. Jag fick locka henne med mig till det riktiga (sett ur min synvinkel) spåret.

Hon hittade det till sist och då var det nog bara 15 meter kvar till slutet. När hon kom fram, kastade hon sig över...... brandslangen!! Hon märkte inte ens att det låg en stor, fet bit falukorv där. Hon tog brandslangen och skuttade lycklig iväg över åkern.

Skam den som ger sig. I dag provar vi en ny metod att få Fanny intresserad av spår på marken. Vi kör utan lina och sele. Hon får spåra i koppel och det får bli efter husse i skogen. Hon får se honom försvinna och när hon kommer fram till platsen där husse gick upp i rök, måste hon spåra för att hitta honom. Eller också går hon på luftvittringen och då blir det inte "spår" utan "sök". I dag är kanske inte en bra dag för ett sådant spår. Det är nämligen vindstilla. Ett husse-försvinner-spår kräver att hunden går i medvind. Jag får klura lite till på lösningen.

Korven, som jag lämnade åt räven, låg kvar i morse när jag hämtade tidningen. Undrar om räven också hade valt brandslangen... 

Scanspår i morgon

                                                                 Foto: Lena Heimlén

Om du skulle se en liten tant, klädd i stövlar, lång kappa och stickad mössa nerdragen över öronen, gåendes på en åker... ja, då skulle du kanske titta en gång till och undra vad hon gör där. Hon drar någonting efter sig i ett snöre. Du tar fram kikaren och ser att hon släpar på en falukorv.

Den lilla tanten är på rymmen från någon institution kanske du tänker.

Eller också vet du exakt vad jag håller på med. Det är jag som är den lilla tanten.

Nu ska Fanny lära sig att använda näsan. Så fort hon kommer ut, börjar hon spana efter fåglar. Hon har varit sådan i hela sitt liv. Det måste vara något fel på hennes nacke. Den är konstant böjd i fågelskådarvinkel. Och jag som tänker lära henne spåra på marken.

Jag har förstått att jag måste ta till de fulaste knepen redan från början. Det är ingen idé att lägga några halvmesiga personspår och sedan stå och peka i backen och säga till henne:  Fanny, lukta här. Känner du inte? Någon har gått här..

Fanny känner säkert det. Men varför ska hon gå åt det hållet när två tranor just flög förbi åt andra hållet. Vi har alldeles för mycket fåglar av alla sorter här på Väddö.

Det är bara att klippa lagom stora hål i skinnet på en falukorvsring och sätta den på ett snöre. Sedan ska jag dra korven efter mig över hela åkern. Jag är vid mina sinnens fulla bruk. Bara så ni vet...

Det blir korvspårning i morgon. Scan till extrapris.

Fanny löper

Fanny löper. Hon har gjort det i två veckor nu och det är högst påtagligt att det är så. Jag tänker inte visa någon bild på hur hon ser ut bakifrån, men vilken potent hanhund som helst skulle bli helt vindögd om han fick se henne. Alla mattor är hoprullade och jag går efter henne med svabben mest hela dagen. Hon har ingen som helst förmåga att städa sig själv eller golven. Men det kanske hon kan lära sig under nästa löp. Nu är hon ju bara en osäker tonåring som knappt har märkt vad som händer. Det ska bli intressant att se vad hormonerna gör med henne. Häromkvällen var hon i alla fall kelig som en katt. Hon låg med huvudet i mitt knä och jag fick massera öronen och gulla med henne hur mycket jag ville. Jag vågade till och med pussa henne. Man får ju passa näsan...

I dag har Fanny för första gången varit på riktig träning i skogen på hundklubben. Planerna runt klubben var fulla med folk och hundar och det visste Fanny. Men hennes träning i skogen gick ut på att följa matte (bakom) över stock och sten och tvärs över kärren. Hon gillar inte att gå i vatten. 

Sedan tränade vi uppbindning. Då ska hon sitta kopplad, tyst och stilla vid sitt träd medan matte försvinner. Första gången försvinner inte matte utom synhåll förstås. Jag bara rundade närmaste trädstam och gick tillbaka. Men jag gjorde det några gånger på olika platser och Fanny satt så fint och väntade på att jag skulle återvända till henne.

Passivitetsträning kan vara svårt för en så aktiv hund som Fanny. Men även detta klarade hon galant. Hon satt vid min sida tyst och lugn och bara vädrade lite åt olika håll för att ha koll på skogen. Man kunde nästan tro att hon är en fullt utbildad bevakningshund.

Hon upphör inte att förvåna mig.

Nu ska jag gå och gulla lite till med henne.

Matbord - det är sånt man äter på

                                              Foto: Lena Heimlén

Vad menas med ordet matbord?  Ja, det är väl ett bord man äter på. Det gör i alla fall vi.

Tyvärr gör Fanny det också.

För att rädda matbordet sitter vi numera och äter vid soffbordet framför TV:n eller i köket. Varje gång någon sitter vid det stora matbordet, lägger sig Fanny under bordet och äter på det. Det gick väl an när hon hade mjölktänder, men nu karvar hon flera centimeter trä i minuten. Jag har provat att spruta "FY-sprej" på bordet. Men det luktar så illa, så då vill vi inte sitta kvar och äta där.

Det är något konstigt med det där bordet. Vi har haft det så länge att våra tidigare hundar, Garp och Alice, också haft möjlighet att knapra på det. Nu säger jag knapra... Deras framfart har inte lämnat mer än små märken. Fanny lämnar en flishög på mattan.

Jag har fått lite olika tips på hur jag ska tackla Fanny Flistugg. Det sägs att Tabasco är vidrigt. Men är inte det något som säljs i matbutiken? Vem äter Tabasco om det är så hemskt.

Stryk på Wasabi, sa någon. Det är japansk pepparrot som jag älskar. Risk för att Fanny får sällskap under bordet. Dessutom är det dyrt och jag undrar hur länge effekten sitter i. Och tänk om Fanny också gillar Wasabi... Hon äter ju precis allting. 

Det som är konstigast med hela knapra-på-matbordetsituationen är att Fanny inte rör bordet om ingen sitter där. 

Tabasco eller Wasabi? Eller kanske något annat? Och vad säger djurskyddsmyndigheten?

Fanny tar sig vatten över huvudet

Vi har grannar som kör förbi oss på fyrhjuling för att komma ut i skogen.  Fannys ögon tindrar och det kliar i tassarna. Häromdagen fick hon tyvärr tillfälle att springa efter. Det är inte så roligt att ha en rottweiler som jagar grannarna. Man bävar ju för vad som kommer att hända när hon springer snabbare än fyrhjulingen kör. Det är väl alla naturfilmer från Afrika som får min fantasi att skena iväg. Jag ser hur Fanny tar ett sista långt språng och hugger tänderna i nacken på Christer.

Hjälp vad ska jag göra?

Nu har jag sån tur att mina grannar är jätteschyssta människor och vi har känt dem sedan vi flyttade hit 1980. De har också haft hund och har känt våra tidigare hundar väl. Alltså ringer man grannen och frågar om han märkte att han var jagad av en rottweiler. Jo, det hade han ju sett...

- Men hon hängde inte med så långt, sa han och skrattade.

Vi kom överens om att Christer och hans fru ska hjälpa oss att få Fanny på andra tankar, så de ringde oss idag innan de satte sig på fyrhjulingen och körde till skogen. Och vi gick ut i trädgården med Fanny.

Hon hörde när de kom och satte förstås efter i full fart - totalt döv för all inkallning. När hon sprang bakom fyrhjulingen fick hon en hink vatten över sig. För att ytterligare förstärka hur otäckt det är att jaga fyrhjulingar, fick hon själva hinken på sig också. Jag lovar att detta var det obehagligaste Fanny varit med om i hela sitt liv. Hon hade ingenting emot att komma när vi ropade på henne. Och vi tyckte förstås väldigt synd om henne. Obehaget måste förstärkas.

Mina grannar vände och kom tillbaka på fyrhjulingen och då sprang Fanny och gömde sig. Men för att hon inte ska koppla ihop grannarna med obehaget, fick de kliva av och hälsa på Fanny, som vågade sig fram men benen var ovanligt korta...  Grannarna stod bredvid fyrhjulingen med motorn i gång. Det är bara själva jakten som ska vara obehaglig - inte maskinen.

Det är väl knappast troligt att det räcker med den här enda gången när det gäller Fanny. Jag är övertygad om att hon har minneskapacitet nog att komma ihåg obehaget. Men frågan är vilket som väger tyngst när fyrhjulingen kommer nästa gång. Är det lusten att jaga den? Eller är det minnet av en vattenkaskad och medföljande plasthink? 

Eller kommer hon kanske att göra ett snabbt övervägande - lite vatten och en hink kan man ta om man ska få nöjet att kuta efter en fyrhjuling?