Välkommen!

En blogg om valpen Fannys liv och leverne, äventyr och upptåg.

torsdag 20 juni 2013

Att få tyst på Fanny



Var det så här lätt? Jag håller fortfarande på och samlar ihop mina hakor som jag tappade när jag satte på Fanny ett anti-skällhalsband och hon blev tyst. Fullständigt knäpptyst.

Fanny har ju skärpt sig på många punkter det senaste halvåret, men i bilen har hon bara blivit värre och värre. Hon sitter i sin bur där bak och skäller som en galning på nästan allt hon ser där utanför. Jag behöver kanske inte räkna upp hennes hatobjekt, men stavgångare, cyklister och folk med huvtröjor (med huvan på huvet) är bland det värsta hon vet. Och bilar förstås. Mötande med bilar xenonljus och omkörande vita bilar kan få henne att välta buren.

Det här är inte roligt. Jag har ju tidigare berättat att hon skäller på hästar från bilen. Hon skäller på hästar när hon går kopplad. Men lös i en hästhage är hon väldigt försiktig. Hon vågar sig knappast fram till en häst. Det där är ett typiskt beteende för en hund som egentligen inte är jättetuff. Det är bara det, att jag inte har några hästar att släppa henne hos. Men det har hundpensionatet, så därför vet jag.

Att Fanny skäller i bilen är jobbigt. Ja, ibland så enerverande att jag väljer att inte ta henne med. Jag har funderat mycket och provat att täcka buren, men det är ingen bra lösning. Visserligen ser hon inte cyklisterna, men hon ser billyktorna och hör motorljud av stora bilar och bussar. Att gräla på en hund som skäller är fullkomligt meningslöst. Det bara uppmuntrar hunden att låta ännu mer eftersom den tror att matte hjälper till att skälla.

Fannys föregångare Alice var en hund som rullade ihop sig och sov som en baby när hon åkte bil. Och nu har jag ett vrålade monster.

Eller rättare sagt hade.

Ända till i går när jag provade anti-skallhalsbandet på Fanny. Det är en dosa som ger ifrån sig en liten vattendusch när hunden skäller. Finns med citrusdoft också, men det här är en luktfri variant. Det kommer ett vasst, pysande ljud också - typ det pfsscht som Cesar Millan säger till hundar som han korrigerar.

Fanny fick halsbandet på sig i går och vi tog en biltur runt kvarteret. Hon brukar börja med att vråla på grannens parkerade bil. Pfsscht sa halsbandet och gav henne en vattenstråle på hakan.

Nästa vrålande är alltid 50 meter senare när vi passerar ett fält. Jag vet inte vad hon skäller på, men där ger hon hals varje gång. Pfsscht sa halsbandet och Fanny tystnade mitt i skällandet. Ungefär 100 meter längre fram står en annan parkerad bil som brukar bli så utskälld att man som hundens ägare helst skulle vilja gömma sig under ratten.

Jag var beredd på det vanliga vrålet. Men det kom inget. Inte ett enda huff ens.

Sedan tog vi en sväng på byn. Hästarna var inte på plats, men det händer att Fanny skäller på deras tomma hage också… Hon satt helt tyst där bak.

I dag fick hon följa med på en två timmar lång utflykt. Hon harklade sig för att skälla på grannbilen när vi körde ut. Pfsscht sa dosan under hakan.

Sedan var Fanny knäpptyst under hela bilturen - med ett undantag. Vi mötte en vanlig röd buss. En sån som hon verkligen hatar. Då glömde hon för en sekund bort det obehagliga som händer om man skäller. Och det hände förstås. Pfsscht. 

Det blev en härligt avkopplande biltur för matte och husse för något mer sa inte Fanny på hela tiden.

Jag tror dock inte att den var lika avkopplande för henne för när hon kom hem, var hon så trött att hon sov som en stock i flera timmar. Detta med att inte få gorma i bilen var alldeles nytt för henne. Nu ska jag bara försöka lägga upp en vettig behandlingsplan för Fanny och anti-skällhalsbandet. Hon ska bara ha det i bilen. För övrig får hon skälla om hon har lust.

Det är klart att jag har funderat på om det här är en metod som man kan acceptera, men just nu kändes det som rena himmelriket att ha en tyst hund där bak. Alla som har egna erfarenheter är välkomna att höra av sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar