Att få tyst på Fanny

Var det så här lätt? Jag håller fortfarande på och samlar ihop mina hakor som jag tappade när jag satte på Fanny ett anti-skällhalsband och hon blev tyst. Fullständigt knäpptyst.

Fanny har ju skärpt sig på många punkter det senaste halvåret, men i bilen har hon bara blivit värre och värre. Hon sitter i sin bur där bak och skäller som en galning på nästan allt hon ser där utanför. Jag behöver kanske inte räkna upp hennes hatobjekt, men stavgångare, cyklister och folk med huvtröjor (med huvan på huvet) är bland det värsta hon vet. Och bilar förstås. Mötande med bilar xenonljus och omkörande vita bilar kan få henne att välta buren.

Det här är inte roligt. Jag har ju tidigare berättat att hon skäller på hästar från bilen. Hon skäller på hästar när hon går kopplad. Men lös i en hästhage är hon väldigt försiktig. Hon vågar sig knappast fram till en häst. Det där är ett typiskt beteende för en hund som egentligen inte är jättetuff. Det är bara det, att jag inte har några hästar att släppa henne hos. Men det har hundpensionatet, så därför vet jag.

Att Fanny skäller i bilen är jobbigt. Ja, ibland så enerverande att jag väljer att inte ta henne med. Jag har funderat mycket och provat att täcka buren, men det är ingen bra lösning. Visserligen ser hon inte cyklisterna, men hon ser billyktorna och hör motorljud av stora bilar och bussar. Att gräla på en hund som skäller är fullkomligt meningslöst. Det bara uppmuntrar hunden att låta ännu mer eftersom den tror att matte hjälper till att skälla.

Fannys föregångare Alice var en hund som rullade ihop sig och sov som en baby när hon åkte bil. Och nu har jag ett vrålade monster.

Eller rättare sagt hade.

Ända till i går när jag provade anti-skallhalsbandet på Fanny. Det är en dosa som ger ifrån sig en liten vattendusch när hunden skäller. Finns med citrusdoft också, men det här är en luktfri variant. Det kommer ett vasst, pysande ljud också - typ det pfsscht som Cesar Millan säger till hundar som han korrigerar.

Fanny fick halsbandet på sig i går och vi tog en biltur runt kvarteret. Hon brukar börja med att vråla på grannens parkerade bil. Pfsscht sa halsbandet och gav henne en vattenstråle på hakan.

Nästa vrålande är alltid 50 meter senare när vi passerar ett fält. Jag vet inte vad hon skäller på, men där ger hon hals varje gång. Pfsscht sa halsbandet och Fanny tystnade mitt i skällandet. Ungefär 100 meter längre fram står en annan parkerad bil som brukar bli så utskälld att man som hundens ägare helst skulle vilja gömma sig under ratten.

Jag var beredd på det vanliga vrålet. Men det kom inget. Inte ett enda huff ens.

Sedan tog vi en sväng på byn. Hästarna var inte på plats, men det händer att Fanny skäller på deras tomma hage också… Hon satt helt tyst där bak.

I dag fick hon följa med på en två timmar lång utflykt. Hon harklade sig för att skälla på grannbilen när vi körde ut. Pfsscht sa dosan under hakan.

Sedan var Fanny knäpptyst under hela bilturen - med ett undantag. Vi mötte en vanlig röd buss. En sån som hon verkligen hatar. Då glömde hon för en sekund bort det obehagliga som händer om man skäller. Och det hände förstås. Pfsscht. 

Det blev en härligt avkopplande biltur för matte och husse för något mer sa inte Fanny på hela tiden.

Jag tror dock inte att den var lika avkopplande för henne för när hon kom hem, var hon så trött att hon sov som en stock i flera timmar. Detta med att inte få gorma i bilen var alldeles nytt för henne. Nu ska jag bara försöka lägga upp en vettig behandlingsplan för Fanny och anti-skällhalsbandet. Hon ska bara ha det i bilen. För övrig får hon skälla om hon har lust.

Det är klart att jag har funderat på om det här är en metod som man kan acceptera, men just nu kändes det som rena himmelriket att ha en tyst hund där bak. Alla som har egna erfarenheter är välkomna att höra av sig.

Fanny ger upp

Titta noga på den här bilden för den är unik. Ja, ni tycker förstås att det inte alls är märkvärdigt att en hund fläker ut sig på rygg i en soffa, för det gör väl varenda jycke om dom får tillfälle.

Nej! Det gör dom inte alls! Att lägga sig på rygg betyder i hundvärlden att man är undergiven, att man ger upp eller att man har stort förtroende för den, som man lånar ut sin mage till. För de allra flesta hundar är det naturligt att göra det redan från valpstadiet och då lär de sig att det kan vara riktigt njutningsfullt att bli smekt på magen av någon man redan gillar väldigt mycket.

Somliga rottweiler sover med magen i vädret, blottade för alla fienden men dom sover ändå tryggt.

Fanny har aldrig nånsin lagt upp magen för någon tidigare. Inte ens när hon var en pytteliten valp. Som alla andra nyblivna valpägare försökte även jag pussa på den mjuka, gulliga magen. Skulle jag inte ha gjort… Fanny trodde nog att hennes sista stund var kommen och försvarade sig rakt i min överläpp. Sedan fortsatte det likadant. Fanny är en hund som inte ens låter någon titta på hennes underrede. Ni kan ju bara gå tillbaka en bit i bloggen och läsa om hur det var när hon skulle höftledsröntgas och läggas på rygg på röntgenbordet. Hon var i det närmaste medvetslös av alla lugnande sprutor, men lyckades ändå hugga vilt efter röntgensköterskan.

Och nu tittar du på en bild av en helt avslappnad Fanny som har ålat sig upp i Lenas knä och lagt magen i vädret. Lena fick smeka den hur mycket som helst. Länge.

Fanny är två och ett halvt år nu. Så lång tid har det tagit att komma hit. Det är absolut inte så, att hon inte har haft förtroende för oss eller för andra människor. Hon älskar folk så länge allt sker på hennes villkor. Ligga på rygg och släppa kontrollen har inte varit hennes grej. Det har vi fått arbeta hårt på. Det har tagit två och ett halvt år, men nu kan jag vända henne på rygg, jag kan hålla fast ett ben i taget en riktigt lång stund, jag kan borsta hennes tänder, klippa hennes klor och få henne att ligga plats riktigt länge om jag vill.

Nu förstår du varför jag var tvungen att rusa efter kameran när jag såg Fanny ligga på rygg i Lenas knä och bli gullad med. Lena har känt Fanny från dag ett och hon har träffat henne ofta, så hon vet hur vi har haft det och hur vi har jobbat. Men jag tror ändå att hon blev lika förvånad som jag när Fanny bara kastade sig på rygg och bad om att bli kliad på magen.

För det kan väl inte vara så att hon fått loppor och behövde hjälp med kliandet. Jag måste nog titta efter...

Fanny som badvakt

Fanny älskar alla årstider och just nu älskar hon att det är sommar. Då är det många som kommer och hälsar på oss. Ju fler, desto skojigare tycker Fanny och hon uppför sig väl. Annat var det förra sommaren när man mestadels fick hålla henne bakom galler för att hon välte småbarn, snodde mat ur händerna på folk och hängde i kjolar och byxben och nästan alla kände sig väldigt obekväma i hennes närhet.

När det gäller att hälsa på folk är Fanny helt olik sin föregångare Alice, som hoppade på alla och det fick vi aldrig bort. Hon var helt enkelt den undergivna sortens hund som ville nå upp och slicka alla i ansiktet. Fanny har aldrig haft behovet att slicka några mungipor… Följaktligen hoppar hon inte heller när hon vill hälsa. Hon slingrar sig i stället runt benen och stryker sig som en katt mot alla besökare. Det kan vara lite knepigt att parera 40 kilo rottweiler och vi har lärt våra vänner att inte bry sig om henne. Då slutar hon när hon anser att gästen är välkomnad. Helt normalt för rasen.

Ja, Fanny visar mer och mer att hon är normal. Hon lyssnar till och med på femåringarna när de säger ifrån att de inte har lust att leka med henne eller när de vill ha sin glass i fred. Häromkvällen satt vi på hundklubbens altan och i Fannys fan-club (jodå, hon har en sån) ingår 6-åriga Olivia som brukar bjuda henne på hundgodis och prata med henne.  Olivia kom och ställde sig tätt intill Fanny och klappade henne på huvudet med ena handen samtidigt som hon hade en stor chokladbit i den andra.

Fanny tittade längtansfullt på chokladen, men gjorde inte det minsta försök att sno den från Olivia.

Lilla fina Fanny. Detta är något som hon begripit alldeles själv att man inte ska göra. Man ska inte ta barnens godis. Då gråter dom och barngråt tycker inte Fanny om. Hon vet inte riktigt vad man ska göra då. Alltså tar man bara godis som barnen räcker fram. 

Och alldeles själv tog hon på sig rollen av badvakt när baren var i poolen. Hon ronderade den med stor iver. När husse och matte badar, bryr hon sig inte bara hon först får dricka lite poolvatten och få tuttarna och magen blötta. Sedan går hon och intar sig utsiktsplats så att hon kan skälla ut alla skator och björktrastar i trädgården. När det gäller fåglar, bilar och cyklister visar hon ännu inte ett normalt beteende. Vi får väl glädjas åt hennes övriga framsteg.

Varma servetter

Att ta emot någon med varma servetter betyder faktiskt att man bjuder motstånd eller rent av är elak mot någon. Ordet servett är franskt och från 1500-talet. Uttrycket "ta emot med varma servetter" är från 1800-talet men då var det snällt att möta sina gäster i hallen med varma servetter i de utkylda husen. När uttrycket gick från att vara en bussig handling till att bli en elak handling vet jag inte, men det går säkert att ta reda på för den riktigt nyfikne.

På flyget får man ofta varma servetter innan man landar. Och visst är det skönt att få torka ansiktet med en varm frottéservett.

Fanny har blivit en diva. Hon ska tas emot med varm servett varje morgon. Hon kräver det numera. Och hon får det också bara för att det är så härligt att se hur hon njuter av sin ansiktsbehandling. Det är inte ofta Fanny visar att hon njuter av beröring, så det är bäst att passa på.

Det började med att hon fick en riktigt äcklig ögoninfektion - i båda ögonen. Ja, ni vet säkert hur det blir då. Gult klegg som i värsta fall smetar ihop ögonlocken så att hunden knappt kan se. 

Jag köpte ögonsalva på apoteket, men borde ha begripit hur lönlöst det var att försöka närma sig ett Fannyöga med pipen på en tub ögonsalva. För att inte göra henne helt blind, gav jag upp och beslöt att hålla klegget borta och lite koll på att infektionen inte blev värre.

Klegget torkade jag bort med en frottéservett som jag blötte i hett vatten. Precis en sådan man får på flyget. Fanny fattade redan efter första torkningen att det var en procedur som var behaglig eftersom hon blev av med den irriterande geggan i ögonen. Efter några dagar var ansiktstvätten inlärd. Hon såg när jag blötte hennes servett under vattenkranen och satte sig tillrätta för ögontvätt.

Då utökade jag tvättandet till hela ansiktet och huvudet och Fanny bara suckade av välbehag.

Nu är ögoninfektionen utläkt sedan flera veckor, men Fanny kräver en ansiktstvätt varje morgon. Jag passar på att lyfta hennes läppar och gnugga lite på tänderna också. Det är en bra förberedelse för den kommande tandborsten. Tänk om jag kan få henne att njuta av tandborstning också... Jag tror att hon så småningom kommer att släppa till mer och mer av sin kropp. Ni ska veta att hon är en hund som aldrig har legat på rygg och njutit av att bli smekt och masserad på magen. Nej, försöker man välta omkull henne, blir hon spänd som en fiolsträng och blänger med den där blicken som betyder "bort med tassarna - annars tar jag bort dem".

För övrigt kan jag rapportera att jag har framgång som ensam kloklippare nuförtiden. Jag radar upp godisbitarna på soffbordet och lägger fram en och en på kanten. Fanny fixerar den med blicken och märker knappt att jag klipper en klo. Ljudet av klippet påminner nästan om klickerljud och godisen kommer bums. För ett år sedan var jag beredd att boka tid hos veterinären för att få hennes klor klippta under narkos. Men under det gångna året har jag förstått att Fanny inte är galen och inte heller elak. Hon är bara en rottweilertik med mycket energi och stor (egen?) vilja. Vi börjar komma överens hon och jag. I augusti blir hon två år.

Fanny och spökena

Husse har varit säker hela tiden. För honom var det otänkbart att Fanny inte skulle klara mentalbeskrivningen (ett slags test på den psykiska styrkan) efter att ha vuxit upp i vårt hem.

- Varenda gång man öppnar kastrullskåpet ramlar alla locken ut på golvet, sa han.

- Och varje morron när Matte kliver ur sängen ser hon ut som ett spöke.

Husses ärlighet har inte alltid gjort honom till en populär person och kastrullskåpet är det faktiskt han som har ansvar för. Man kan inte bara knöla in kastruller och lock och hålla igen det hela med dörren.

Nu är det alltså gjort. Fanny har gått igenom sitt MH. Det finns ju några nålsögon man måste passera om man är rottweiler. Det första är röntgen av diverse kroppsdelar så att man är säker på att hunden hänger ihop på korrekt sätt. Det andra är MH och sedan kommer det kanske några fler saker i den unga hundens liv - en utställning och några tävlingar.

MH betyder "mentalbeskrivning hund". I praktiken går det ut på att man utsätter hunden för en massa obehagliga saker och så ser man hur mycket den tål innan den helst vill gå hem. Det finns hundar som fallerar redan i första momentet och biter testledaren eller någon i publiken. Dom får åka hem bums…

Jag var faktiskt inte det minsta orolig för att inte Fanny skulle klara sig igenom ett helt MH. Nu, efter ett och ett halvt år, vet jag hyfsat bra vad hon går för. Men hon överraskade mig i en del moment. Att få hälsa på publiken och leka med testledaren tyckte hon var en bra början på dagen. Och sedan fick hon jaga en "hare" som for iväg längs en bana. Jakt är verkligen hennes grej, så hon satte efter den i full karriär.  Efter att ha gjort det två gånger och fått hetsa upp sig rejält, skulle hon hålla sig passiv intill matte i tre minuter…

Har ni sett Fanny passiv? Nä, kunde tänka mig det. Men det har jag gjort och nu fick alla på MHt också se hur hon lugnt stod eller satt bredvid matte utom allra sista stunden då hon tog ett par steg ner i diket och krafsade fram lite vatten. Fanny vet att om matte går ut och ställer sig i skogen och tittar i himlen, så betyder det att man ska stå still och vänta. Det har hon fått träna sedan hon var pytteliten.

Nästa moment är en gubbe som kommer ut från skogen helt övertäckt med en regncape och går konstigt. Han gör några underliga hopp och gömmer sig sedan bakom ett skynke. När han kommer fram har han en lektrasa med sig. Det är meningen att hunden ska springa fram till honom och leka. Om inte hunden vågar, så får man följa med och prata med gubben. Många hundar tycker att det är skrämmande och går ändå inte fram.

Vad tyckte Fanny? Jo, att han såg lockande och rolig ut redan när han hoppade runt i regnrocken. Där överraskade hon mig faktiskt. Hon blev glad i stället för misstänksam.

Nästa moment är ännu mer skrämmande. Man går på en stig i skogen och plötsligt far det upp en overall från ingenstans. Det är klart att hundarna blir överraskade och hoppar åt sidan. Det gjorde Fanny också. Men hennes nyfikenhet tog snabbt över och då gick hon fram till overallen och fann att den var helt tom. Jag tror att hon blev väldigt besviken. Ingen att leka med. Så hon bevärdigade inte overallen med en enda blick när vi fick passera den två gånger efteråt.

Sedan ska man passera en lång låda som har en botten av korrugerad plåt. När hunden går förbi, dras några grytlock på en kedja över plåten.  Ha, ha… Det kunde omöjligt skrämma Fanny med de erfarenheter hon har av vårt grytskåp. Hon gick fram och tittade vad det var som låg på botten av den lådan.

Efter detta trappas hoten upp ännu ett snäpp. Det kommer två spöken i skogen. Växelvis går de mot hunden och de står så att vinden ligger bort från hunden. Fanny blev rasande arg på spökena, som inte lät sig skrämmas. De gick närmare…. och närmare och Fanny skällde med sin djupaste basröst på dem. När de kom otäckt nära tog hon ett par steg bakåt, men bara för att hämta nytt mod och ny kraft att skälla ut dem. Ungefär samtidigt som spökena beordrades att vända sig om, spred sig nog deras människodoft fram till Fanny, som fick väldigt lång hals och slutade skälla.

Var det kanske bara någon i nattlinne? Vi har ofta nattgäster hos oss och de tassar omkring i huset för att gå på toa eller besöka köket. En del har nattlinnen… andra inte. Fanny brukar inte bry sig ett dugg om vad som rör sig i huset före klockan sju på morgonen. Hon blev i alla fall väldigt glad när hon upptäckte att skogsspökena var människor och att man kanske fick hjälpa till att dra av dem spökdräkterna.

Det sista momentet på ett MH är skottprovet. Då ska man leka med hunden och under tiden avlossas två skott från en startpistol alldeles i närheten. Jag var faktiskt lite orolig att hon skulle reagera på detta. Vi bor ju vid östra Svealands största skjutbana, så jag vet vad hon gör när det smäller. LV3 - det gamla luftvärnsregementets övningsbana ligger inte så långt från oss och den används fortfarande. Fast där skjuter man med kanoner och Fanny blir så arg och skäller mot skjutbanan när det smäller. Samma sak gör hon när det åskar. Hon skäller rakt upp i luften för att få tyst på mullret. Ibland lyckas hon med det…

När Fanny lekte och det small från startpistolen, reagerade hon inte det minsta. Inte heller när hon slutat leka och det small en gång till. Men så har ju en av hennes favoritlekar hemma varit att jaga ballonger och bita ihjäl dem. Det kan smälla rejält och då får man genast en ny ballong av matte. Det är viktigt att skotträna valpar redan när de är små och det kan man göra på många sätt - men det måste vara individanpassat. Det passar inte alla hundar att smälla ballonger. Men det har passat Fanny.

Jag trodde att Fanny skulle springa och kolla var skottet kom ifrån, men det gjorde hon ju inte alls. Det var väl en alldeles för liten smäll för en som vuxit upp med kanoner på bakgården.

Efteråt blev vi gratulerade från höger och vänster av alla till ett jättebra MH. Men jag säger bara en sak:

Tur att inte beskrivaren Monica Söderström är hemma hos oss när vi tar fram dammsugaren.

Plockepinn

När Fanny var mindre ville hon ogärna släppa saker som hon ansåg att hon hade rätt till. Det kunde lika gärna vara hennes leksaker som stulna strumpor och annat förbjudet. När hon var kvar i valpstadiet var detta beteende rent livsfarligt - både för henne och för dem, som tänkte ta sakerna ifrån henne. Hon försökte svälja grejerna och hon lyckades ju en gång med att få ner en 20 cm lång leksak av silikongummi.

Det var farligt för oss också. Blev det strid om prylar, så högg Fanny. Och hon högg hårt. Mycket blod har runnit från mattes händer efter akuta insatser då det gällde att få tag i saker innan hon började svälja dem.

Nu tror du kanske att vi var väldigt olyckliga över hennes beteende. Det var vi inte.

Sån't här brukar man benämna att hunden har ett "stort föremålsintresse" och det ska man vara väldigt glad för när man tänker träna någon av bruksgrenarna lite längre fram. Så det var bara att köpa plåster i metervara och sedan försöka klura ut hur problemet (för då var det ett sådant) skulle lösas.

Det gick med köttbullar. Det är förunderligt hur mycket man faktiskt kan åstadkomma med en köttbulle.

Jag tog fram en tennisboll (stor nog att inte kunna sväljas!) och en köttbulle och visade dem för Fanny. Eftersom hon ville ha båda sakerna, blev det lite kortslutning i hjärnan, men det löste jag genom att snabbt stoppa in bollen i munnen på henne. Två sekunder senare, medan hon fortfarande stirrade på köttbullen, tog jag tag i bollen och sa "släpp!". Samtidigt förde jag köttbullen så nära munnen på henne att hon gapade för att ta den. Då lossnade bollen och blev min.

Fanny blev snopen. Hon hade ju aldrig släppt någonting frivilligt.

Så fort hon tuggat i sig köttbullen (och det gick också på två röda sekunder) fick hon tillbaka bollen. Det här upprepade jag några gånger om dagen - alltid på samma ställe i köket. Efter ett par dagar visade jag Fanny att jag hade bollen i ena handen och att jag lade köttbullen på köksbordet. Så rullade jag iväg bollen på golvet. Fanny sprang efter den så klart. I ungefär fem sekunder snurrade hon runt och tuggade på den innan hon kopplade ihop den med köttbullen. Då kom hon fram till mig och lät mig ta bollen när jag sa "släpp".

Så där började jag med träningen för att fortsätta likadant och lära in apportering. Man behöver ha en bergfast befäst apportering redan när man börjar träna sök. Annars blir det för mycket störande tjafs ute i skogen. Fast det var inte söket jag tänkte berätta om. Rubriken är plockepinn och bilden föreställer alla små pinnar som Fanny kommer med varje morgon när vi äter frukost. Det är resultatet av att lära henne lämna ifrån sig saker. Hon letar i vedkorgen, nedanför öppna spisen, i hallen och överallt faktiskt. Hon hittar lite skräp här och där. Ibland bara ett löv…

Och så kommer hon till Husse med sitt lilla fynd under läppen. Det spottar hon ut i knät på honom och förväntar sig en godis i utbyte. Vissa morgnar är pinnhögen gigantisk och Fanny studsar av lycka. Fanny-Panny vår egen lilla städerska. Ett tag tänkte jag lära henne att spotta ut skräpet i sopkorgen, men det kanske inte är så lyckat. Då vet man ju aldrig vad som hamnar där. Bäst att kolla sån't först. 

Nu släpper Fanny allting på kommando. Det är bra. Men ännu bättre är att hon inte släpper några apporter utan att hon får ett kommando tack vare några köttbullar och rätt tajming.

Det kom ett brev

Det kom ett brev för ett par veckor sedan. Det kommer brev till oss varenda dag - ibland en hel bunt och ibland några stycken bara. Med två företag hemma och mycket annat på gång, så blir det många brev. Fanny är van att vi kastar en bunt brev på soffbordet och går loss på dem med brevsprätten. Hon struntar fullkomligt i detta eftersom det aldrig är några brev till henne.

Men plötsligt händer det.

Det kom ett brev från Svenska Kennelklubben. Inte heller det hade Fannys namn på kuvertet, men när Husse kom innanför dörren med brevbunten i handen, glimrade det till i Fannys ögon. Halsen blev såååå lång och näsborrarna fladdrade som fjärilsvingar.

Husse slängde som vanligt hela posthögen på soffbordet. Breven sprider ut sig naturligt och Fanny är så stor att hon kan nå över bordet från alla håll när hon går runt. Hon formligen kastade sig över brevet från Kennelklubben. Hon nosade och nosade... och gjorde sedan något som är väldigt förbjudet. Hon satte upp en tass på bordet och försökte riva åt sig det stora, bruna kuvertet.

Brevet innehöll bara en bunt papper. Det var tidningsklipp från ett år tillbaka som jag skulle få låna och läsa. 

På Svenska Kennelklubbens kontor arbetar många som har hundar även som egen hobby och många anställda har sin hund med på jobbet.

Tidningsklippen hade kanske legat på ett rum i ett år - men det är garanterat att ingen hund hade legat på klippen... Och jag tror inte att det bor en hund i rummet där klipparkivet är.  Fanny blev i alla fall oerhört upphetsad av doften på det där brevet. Hon ville ha det till varje pris. Jag satt bara och gapade... Nog för att jag vet att hundar har ett fantastiskt luktsinne. Och jag vet att Fanny är extremt intresserad av spårning, men att hon skulle gå i taket för ett brev med så lite (?) doft som det där kunde ha, det hade jag aldrig trott.

Hon fick beröm förstås för att hon markerade något som var annorlunda.

Nu är frågan hur jag ska kunna gå vidare med detta och utnyttja att hon har en fenomenal näsa. Dessutom lär hon sig saker på fem sekunder. Och hon tröttnar aldrig på att arbeta. Hon skulle kunna bli en suverän knarkhund. 

Nu har brevet och dess innehåll legat på mitt rum ett par veckor. I dag tog jag kuvertet och la det på soffbordet bland dagens övriga post. Vad tror ni hände?

Men det är klart! Fanny hittade rätt kuvert igen. Visserligen kastade hon sig inte över det, men hon markerade det och sedan tittade hon på mig. Matte, belöning kanske? Hjälp, vad ska jag göra med den förmågan.