Fanny är 15 månader. Dags för höftleds- och armbågsledsröntgen. Det är liksom obligatoriskt. Uppfödaren vill veta. Det hela skulle ske en tisdag och veterinärens order var att Fanny bara skulle ha en lätt frukost på morgonen och så skulle vi vara där klockan ett.
Röntgen av lederna sker efter att hunden fått en lugnande spruta av något slag. Då blir den slapp och medgörlig och man kan lägga den på rygg på röntgenbordet.
Cirkusen började med att veterinären lyssnade på hennes hjärta. Fanny hoppar glatt upp på ett undersökningsbord. Hon hoppar glatt upp på vad som helst. Även på veterinärer som sticker fram något som ska nudda Fanny. Jag tog det vanliga brottargreppet på henne och förmodligen fick veterinären med några hjärtslag i stetoskopet för han var nöjd. Röntgenrummet nästa...
Dit kom det en sköterska med en spruta. Då var Fanny redan grymt misstänksam. Hon hälsade artigt svansviftande på sköterskan, men nån spruta i nackskinnet ville hon inte ha. Ett nytt brottargrepp fick henne att stå still så många sekunder som sköterskan behövde för att hugga sprutan i rumpan på henne. Fanny har en väldigt fin liten rumpa med präktiga lårmuskler. Hon tränar mycket drag. Är det inte i spårlinan så är det i kopplet...
- Det tar en kvart, sa sköterskan. Då bör hon vara trött nog att ligga på bordet.
Efter en kvart hade Fanny undersökt hela röntgenrummet, men inte ens satt sig ner. Hon fick en spruta till..
Hennes uppfödare Helena var bussig och kom till mottagningen ifall jag skulle behöva hjälp. Fanny blev jätteglad att träffa henne. Det var nog därför spruta nummer två inte hade någon som helst verkan.
Efter 30 minuter och den tredje sprutan blev Fanny lite groggy och satte sig ner en stund. Men när hon hörde en annan hund reste hon sig och vinglade fram till dörren. Sköterskan och Helena tyckte att det var dags att få upp henne på röntgenbordet. Då gick jag ut. Jag tyckte att jag behövde något lugnande... I varje fall en mer stillsam miljö, så jag satte mig i väntrummet.
Plötsligt fick jag höra ett våldsamt brak från röntgenrummet. Så låter inte röntgenapparater...
Ögonblicket efter kom sköterskan ut.
- Det kommer nog att dröja lite, sa hon. Vi ger Fanny en spruta till - i fall du undrar.
Jag var inte det minsta förvånad. Fanny hör till den sort som man inte får omkull med en lugnande spruta... Inte heller med två. Eller med tre.
Hon låg visserligen på rygg i plastvaggan på röntgenbordet efter den tredje sprutan, men när hon blev fasthållen fram och bak blev hon galen och ruskigt arg. Hon kastade sig ner från bordet och rev med sig hela utrustningen.
En munkorg och ännu en spruta senare var hon tillräckligt spak för att alla röntgenbilder skulle kunna tas. Någon uppvakningsspruta (antidot) behövde hon inte. Tio minuter senare vacklade hon på egna ben ut till bilen. Hon klarade till och med av att anfalla en förbipasserande bil på parkeringen. Jag hjälpte henne upp i bilen och faktiskt.... för första gången någonsin åkte Fanny bil utan att sitta upp hela tiden.
Röntgenresultatet har kommit: höfter A, armbågar 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar