Don't mess with me kids!

                                          Foto: Lena Heimlén

Fanny har varit ett dygn i Sundbyberg med matte och husse i släptåg. Och då menar jag verkligen släptåg. Det finns sååå mycket som matte och husse måste få se och upptäcka tycker Fanny. Bland annat en mycket trevlig och väl tilltagen hundrastgård i bortre delen av Golfängarna. Fanny har aldrig varit i någon hundrastgård förut, men där det finns sådana, känner de flesta hundar och deras ägare varandra. Det är kul att se vad som händer när man släpper in en helt ny hund i en rastgårdsflock.

Det var två halvårsgamla hundar i rastgården när vi kom. Plus en stor rhodesian ridgebackhane som visade sig vara 12 år gammal och ägde en hel del pondus. Fanny försökte få igång honom. Det var inte så att hon kastade sig över honom, men hon gjorde några mindre puffar och buffar. 

- Grr, sa lejonkungen.

Fanny dröp iväg så slokörad som hennes flaxiga öron kan bli. Hon började leka med de andra unga hundarna och så fort de kom inom en radie av tre meter från kungen, så blängde han bara på dem. Don't mess with me kids!

Och valparna drog till andra änden av rastgården. 

När lejonkungen hade lämnat rastgården, var det som att dra proppen ur en tunna. Valparna satte full fart och uppförde sig lite oförskämt mot varandra. Fanny både morrade och visade tänder åt den som hon ville ha under sig i rang. Det gjorde hon inte när ridgebackhanen var kvar i rastgården. Hans blotta närvaro hade hållit hela gänget i schack.

Mycket intressant. Visst, jag vet att det fungerar så, för det har jag läst och det har jag sett tidigare. Men nu var min egen hund där och det gjorde förstås att jag iakttog allihop ännu mer noggrant.