Strandvägen, Stockholm, 10 februari klockan 10.00. Tycker ni att Fanny ser ensam ut? Väldigt folktomt, inga bilar... Nja, det här är en bild som ljuger riktigt rejält. Det blev så här för att min enda möjlighet att ta en bild av Fanny var just när inga människor passerade och alla bilar, bussar och spårvagnen står för rött ljus en bra bit bakom oss.
Fanny har alltså varit på huvudstadsterapi i dag - en timme på Strandvägen. Hon var mycket exalterad den första kvarten. Alla människor borde stanna och prata med henne tyckte hon. Inte en enda gjorde det.
Cyklister har hon aldrig sett förut. Inte barnvagnar heller och ett tvåspann hästar från Hovstallet gjorde henne fullständigt galen av upphetsning.
Efter 20 minuter brydde hon sig inte om bilarna. Men bussarna ville hon fortfarande hugga i baken. Så även de stora lastbilarna. Spårvagnarna glider ganska tyst förbi. Undrar om dom har gummihjul?
Uppenbarligen rids det en hel del i mittremsan på Strandvägen. Det var gott om gott där. Tyckte Fanny. Hon fick äta några nyvärpta hästkulor. Man får välja sina strider och i dag var det inte en sådan dag då jag bråkar om ett mellanmål på Strandvägen.
Jag hade fel om taxarna på Östermalm. Det måste vara Sveriges mest jack russelltäta område. Plus en mops, några labradorer och en whippet. Men varför går folk med småhundar över på andra sidan när de ser en rottweiler?
Nästa projekt måste bli hästar. Fanny behöver träffa hästar. Och sitta en förmiddag vid en cykelbana. Men det finns kanske på närmare håll än Strandvägen bara snön försvinner. Cyklar.... jo, jag vet! Vi åker till Uppsala. Många gröna bussar och tusentals cyklister.
När vår timme på Strandvägen var slut, gick Fanny faktiskt riktigt snyggt vid min sida och hängde med på mina tvära vändningar. Jag är ganska nöjd. En timme är väldigt kort tid att ta in så många intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar