Fanny tar sig vatten över huvudet

Vi har grannar som kör förbi oss på fyrhjuling för att komma ut i skogen.  Fannys ögon tindrar och det kliar i tassarna. Häromdagen fick hon tyvärr tillfälle att springa efter. Det är inte så roligt att ha en rottweiler som jagar grannarna. Man bävar ju för vad som kommer att hända när hon springer snabbare än fyrhjulingen kör. Det är väl alla naturfilmer från Afrika som får min fantasi att skena iväg. Jag ser hur Fanny tar ett sista långt språng och hugger tänderna i nacken på Christer.

Hjälp vad ska jag göra?

Nu har jag sån tur att mina grannar är jätteschyssta människor och vi har känt dem sedan vi flyttade hit 1980. De har också haft hund och har känt våra tidigare hundar väl. Alltså ringer man grannen och frågar om han märkte att han var jagad av en rottweiler. Jo, det hade han ju sett...

- Men hon hängde inte med så långt, sa han och skrattade.

Vi kom överens om att Christer och hans fru ska hjälpa oss att få Fanny på andra tankar, så de ringde oss idag innan de satte sig på fyrhjulingen och körde till skogen. Och vi gick ut i trädgården med Fanny.

Hon hörde när de kom och satte förstås efter i full fart - totalt döv för all inkallning. När hon sprang bakom fyrhjulingen fick hon en hink vatten över sig. För att ytterligare förstärka hur otäckt det är att jaga fyrhjulingar, fick hon själva hinken på sig också. Jag lovar att detta var det obehagligaste Fanny varit med om i hela sitt liv. Hon hade ingenting emot att komma när vi ropade på henne. Och vi tyckte förstås väldigt synd om henne. Obehaget måste förstärkas.

Mina grannar vände och kom tillbaka på fyrhjulingen och då sprang Fanny och gömde sig. Men för att hon inte ska koppla ihop grannarna med obehaget, fick de kliva av och hälsa på Fanny, som vågade sig fram men benen var ovanligt korta...  Grannarna stod bredvid fyrhjulingen med motorn i gång. Det är bara själva jakten som ska vara obehaglig - inte maskinen.

Det är väl knappast troligt att det räcker med den här enda gången när det gäller Fanny. Jag är övertygad om att hon har minneskapacitet nog att komma ihåg obehaget. Men frågan är vilket som väger tyngst när fyrhjulingen kommer nästa gång. Är det lusten att jaga den? Eller är det minnet av en vattenkaskad och medföljande plasthink? 

Eller kommer hon kanske att göra ett snabbt övervägande - lite vatten och en hink kan man ta om man ska få nöjet att kuta efter en fyrhjuling?