Mugford - den blåa bollen

Fanny älskar Mugford. Ja, hon är nästan lite besatt faktiskt. En dag rullade hon omkring på honom i två timmar medan vi stökade i trädgården. Med Mugford på gräsmattan behöver man inte ha något staket. Fanny släpper honom inte en sekund. Blir hon trött, så makar hon in honom under magen och lägger sig och vilar - som en ruvande höna. Nåde den som kommer i närheten...

Jag tror att besattheten kommer att släppa precis som mycket annat har gjort. Rädslan för dammsugaren till exempel. Nu bryr hon sig inte ett skvatt om dammsugaren. Så småningom kommer nog Mugford också att bli en ointressant del i hennes vardag.

Men just nu är han het!

Den stora, blåa bollen är stenhård. Många har gått härifrån med stukade, lika blåa tår efter att ha tagit sats och sparkat till den utan att först kolla vad dom sparkade på. Aj. aj... Dom kunde lika gärna ha sparkat rakt in i väggen.

Bollen Mugford heter så efter sin "uppfinnare" Roger Mugford som är hundtränare/hundpsykolog i England. Han är en superkändis där och det var han som fick ta hand om drottningens corgihundar när de bet folk i benen. Det är möjligt att han kom underfund med att de var understimulerade och det är möjligt att han konstruerade bollen då. Jag köpte den 1994 och sedan dess har den varit med om tre rottweiler.

Garp tyckte att den var så där lagom rolig. Han ville inte rulla den. Han tyckte att man skulle bära på allting. Det var han som hjälpte husse med veden. Husse bar in ett par kubikmeter ved i vedbon och sedan gick han in och tog en lång kafferast. När han kom ut, hade Garp jobbat alldeles själv med veden. Nä, hade han inte burit in resten... Men han hade burit ut alla vedträn från vedboden och spritt dem över gräsmattan.

Nåväl, han kom på ett sätt att bära Mugford, så bollen är väldigt repig efter hans tänder. Ibland smeker jag reporna och tänker på hur mallig han var när han fick ett bra tag i bollen och bar den med huvudet högt. Han hade enorma nackmuskler den hunden.

Alice gillade också Mugford. Hon rullade honom och hon bar honom. Oftast ville hon göra båda sakerna samtidigt. Det såg mest ut som om hon snubblade omkring med bollen. Men det var inga problem om jag ville ha den. Då stod hon några meter ifrån och viftade på svansen... "kasta den, kasta den!"

Fanny är som sagt helt besatt.

Roger Mugford har säkert en hemsida och kanske kan man fråga honom om det är normalt att en åtta månader gammal rottweiler rusar runt med hans boll flera timmar i sträck. Hur många timmar vet vi inte, för vi tar den ifrån henne när tungan är en halv meter lång och ögonen går i kors. Då kan man sno Mugfordbollen om man lockar Fanny med en skiva leverpastej och kopplar upp henne snabbt som attan.