När Fanny var 8 veckor gammal var det ganska näpet att hon visade lite humör och lite egen vilja. Man kunde ana ett bra bruksämne i den valpen - en hund som är målinriktad, har föremålsintresse och dessutom hur mycket energi som helst.
Hon har aldrig sovit på dagarna. Valpar sover normalt ganska mycket dygnet runt. Mina vänner har börjat jämföra henne med s k bokstavsbarn. DAMP och ADHD är diagnoser hon redan har fått av dem. Jag undrar om de utbildade hundpsykologerna har liknande diagnoser för sina patienter. Ska fråga...
Gullig valp har hon aldrig varit. Och hon vill inte bli gullad med heller. Jag tror att hon helt enkelt är lite för mycket tysk rottweiler. Fast ännu får man en puss om man sticker ner huvudet först. Men vill man ha tandvisning är det bara att hålla fram handen...
Det är inte lika roligt längre när föremålsintresset är så intensivt att hon inte släpper ifrån sig en enda stulen pryl utan fajt. Byteshandel funkar inte alltid. Köttbullar? Nä, inte så spännande längre. Bollar? Nä, inte det heller. Just nu är det "skramla-med-kopplet-vid-ytterdörren" som kan få henne att släppa ett stulet föremål.
Vi har just haft gnagbensträning Fanny och jag. Husse är på resa, så vi ska klara oss själva några dagar. Fanny fick ett smarrigt gnagben att sysselsätta sig med en stund (efter en halvtimmes hopp-i-snö-lek). När benet var lagom mjukt i ena änden och smakade som allra godast försökte jag ta det från henne.
Numera köper jag plåster på rulle. Det blir billigast så.
Det gick inte. Fanny behöll sitt ben och jag klippte till en ny plåsterbit och satte över hålet.
Sedan gjorde jag om försöket. Eftersom jag är högerhänt, stack jag fram vänster hand mot hennes huvud. Och medan hon ägnade sig åt att hugga mig i vänsterhanden, måste hon ju släppa benet. Då var jag där, snabb som en iller, och ryckte åt mig det smaskiga benet.
Sedan fick hon gnaga på det medan jag höll i det. Då kom hon på att hon kunde få loss små bitar som hon kan tugga i sig. Det går inte om hon har benet för sig själv. Det är alltså jättebra om matte håller gnagbenet i en gnagvänlig vinkel.
Så fort jag insåg det, släppte jag benet och sa: "Du kan behålla ditt jävla ben" och sedan satte jag mig vid köksbordet med dagens tidning.
Det tog inte ens 30 sekunder förrän Fanny kom med gnagbenet och la det i mitt knä. Hon är så smart och klok att det är skrämmande. Hur ska det här sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar