Fanny har firat jul. Sett ur hennes synvinkel har det varit en utomordentligt rolig helg. Sett ur mattes har det inte varit fullt lika roligt. Det kunde ha slutat illa, men nu är vi lyckligen hemma och Fanny sover gott i sin egen hundsäng.
Hemma hos barnbarnen i Småland fick vi börja med att ta bort alla leksaker, lägga undan alla kläder och hänga upp alla skor i taket. Precis som vi har det hemma hos oss nuförtiden. Och då var det liksom bara själva barnbarnen kvar att bita i...
De lärde sig snabbt att ta sig fram utan att nudda golvet. Det är visst en gammal populär barnlek. Jag minns den från min egen barndom. Då gjorde vi det utan att ha ett vasst rottweilergap nedanför. Nu blev det på riktigt.
Dagen före julafton var det ett barn som inte kunde hålla sig utan tog fram en leksak. Det var en 20 cm lång tusenfoting av silikongummi. Ja, det är rätt. Det är den ni ser på bilden! Fanny hoppade och försökte ta den och barnet kastade ifrån sig tusenfotingen. Matte kom snabbt på fötter och tänkte rädda leksaken innan den blev biten mitt itu. Jag fick tag i Fannys nackskinn och på precis två sekunder hade hon svalt hela tusenfotingen. Hon gör så med saker hon vill behålla för sig själv.
Nell kastade sig på telefonen och ringde alla jourveterinärer i hela Småland och de gav samma besked. "Det är bara att komma in med hunden!"
Jag ringde väninnan Ulla som också är veterinär. Hon gav två handfasta råd och ett mer lugnande besked. "Mata Fanny med sparris och ge henne hundmaten också. Sedan ska ni promenera henne så mycket ni kan. Sparrisen kapslar in leksaken och maten kommer att skjuta på. Promenaderna sätter igång tarmsystemet ordentligt. Sedan avvaktar ni. Med största säkerhet kommer grejen ut den naturliga vägen."
Sparris fanns inte i dotterns hus, ej heller i grannarnas eller närmaste släktens. Det var bara julmat överallt. Natten blev lång... Dessutom var det 17 minusgrader. Jag släpade ut den stackars valpen på tre långpromenader på tre kilometer vardera. Klockan fyra på morgonen ville hon inte ens följa med ut.
På julaftonen var vi bjudna på släktkalas. Fanny var pigg och inte alls påverkad av att ha en jättestor silikonorm i tarmsystemet, så vi bestämde oss för att gå på festen. Där fick hon leka och härja med två dandie dinmont terrier. Vi berättade naturligtvis för alla vad som hänt och hur förfärligt oroliga vi var för henne. En gång i timmen blev hon rastad och hon hatade verkligen att gå ut i den då 19-gradiga kylan.
Klockan 20.12 passerade jag genom värdfolkets TV-salong och såg en konstig sak på husets dyraste matta. En brun och grön klump... Yes!! Yes!!!
Jag ropade till alla gäster att komma och titta. Alla hurrade och applåderade och kramade om oss. Säkert första gången i världshistorien som så många blivit glada för hundskit på finaste mattan.
Lypsylen var inte med i magen. Den ligger där bara för att ni ska få begrepp om storleken på tusenfotingen. På bilden är den dubbelvikt och det var den nog när hon svalde den.
Och för den som undrar... nej, barnbarnet ville inte ha tillbaka sin leksak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar