Den ofrivilliga hundägaren

Okej, ni får som ni vill. Bloggen har kommit till på allmän begäran och kanske också för att jag ska minnas hur det är att ha en hundvalp. Om fem år kommer jag nog bara ihåg allt som var gulligt. Resten brukar man förtränga.

Rubriken "den ofrivilliga hundägaren" är sann. Det var inte meningen att vi skulle ha någon mer rottweiler. Vi har haft två, hanhunden Garp som blev tio år och tiken Alice som lämnade oss i augusti bara sju år gammal. Hon fick cancer. Det gick så väldigt fort och vi blev helt förkrossade.

Den här bloggen ska handla om Fanny - den nya lilla rottweilerdamen i våra liv. Men det är Garp och Alice som har präglat våra liv med rasen, så jag misstänker en och annan jämförelse. 

Alice var en önskehund på alla sätt. Hon var en riktig rottweiler men också den allra gladaste och mest sociala hund man kan tänka sig. Hon älskade alla människor och var snäll och försiktig med små barn. Och alla älskade Alice. Det kan omöjligt finnas en rottweiler till på denna jord som är så underbar som vår Alice var. Behöver jag säga mer? 

Vi kanske borde ha väntat med att skaffa en ny...

Jag hade inte tänkt mig någon mer rottweiler. Kanske en mindre, men ändå spänstig och rolig hund. En borderterrier ingick i planerna. Att Alice skulle dö ingick inte i planerna. 

Men vi kände att vi inte är färdiga med rasen rottweiler.  Är det klokt att ta en valp av en så pass krävande ras när man är pensionär plus? Absolut inte, skulle jag säga till alla som frågar. Gör inte det! En rottweilervalp kräver allt för mycket arbete och när den är i sina bästa år, är pluspensionären mogen för rollatorn. Fattar du inte det Ulla, sa jag och tittade mig i spegeln.

Sedan ringde jag Helena på Deminas kennel.