"Fannys - i nödfall!"

Fanny är alltså väldigt förtjust i att sno våra strumpor. Roligast är att försöka dra dem av fötterna på oss, men vi kontrar med att stoppa fötterna i skor eller tofflor. I går gjorde Fanny mig sällskap i duschen. D v s hon väntar utanför tills jag är klar och då vill hon hjälpa till att torka sin matte. När det var klart - alltså när matte var slemmig istället för bara våt på benen, snodde Fanny en strumpa från bänken. Hon har fått så långa ben nu, så hon når upp till alla ställen som var "säkra" förut.

Strumpan var en liten socka modell ganska tunn.

Den ville jag ha tillbaka, så jag tänkte ta den från henne. Då slank hon in under bänken och jag såg till min fasa hur hon började tugga i sig strumpan. Hon gör så med saker som hon vet att hon inte får behålla. Gud vet hur många småstenar av tumnagelstorlek hon redan har svalt. På veterinärhögskolan i Ultuna finns en skåp i entrén. Där ligger på display olika prylar som alla är plockade ur magarna på hundar. Det står ingenting om ifall hundarna har överlevt eller inte.

Jag såg skåpet på näthinnan. Snabb livräddande aktion var nödvändig. Naken matte har inga fickor med bytesgodis...

Så jag högg tag i min valp och körde in högerhanden i munnen på henne. Sockan fick jag tag i någonstans vid tungroten och sedan fick jag lirka upp den ur en vilt morrande Fanny. När jag fått ut hela, tackade hon mig för att jag räddat henne från ett omfattande kirurgiskt ingrepp med att hugga mig i vänster tumme. Gårdagens blodvite alltså.

Tja, vad gör man då?

1. Tar fram ett plåster

2. Sätter på sig kläderna

3. Hämtar hundpsykologernas bästa böcker och börjar läsa?

Plåster och kläder, ja! Men böckerna har dåligt med lösningar på själva problemet, så jag gick ut i köket och skar upp sex små, men jättegoda ostkuber. Gick sedan tillbaka till brottsplatsen (badrummet) och rullade ihop den aktuella strumpan med sin partnerstrumpa till en svårsvald boll och så gav jag den till Fanny. Gissa om hon blev upphetsad!

Jag höll fortfarande hårt i strumpbollen och sa "släpp!!" och så höll jag en ostbit framför nosborrarna på henne. Risken var förstås att hon skulle föredra strumpan, men det hade varit extremt ovanligt. Hon ville ha ostbiten och släppte strumpan - sex gånger. Sista gången tyckte jag mig märka att hon spottade ut strumpan.

Badrummet utrustas nu med en skål Frolic märkt "Fannys - i nödfall"