Hur blir jag roligare än min anka?

Jag tränar inkallning med Fanny och nu har jag hört om så många metoder att jag varken vet ut eller in. Jag har gått kurser med alla mina hundar sedan 1960 och sätten att lära ut inkallning har förändrats radikalt varje årtionde. Min första hund var en boxer och det var nog tur. Inkallning lärdes ut enligt metoden "springer du inte till matte så får du en konservburk i baken".

Konservburken hade några skramlande småstenar inuti sig och han som kastade var instruktör, militär och auktoritär. Vi som gick kurs var tonårsflickor och vi trodde förstås att det skulle vara så. Det var rätt auktoritärt hemma också, så varför skulle vi ifrågasätta brukshundklubben. Lärde sig boxern att komma på inkallning? Nej, nej.. men hon kopplade genast ihop ordet "hit" med att hon måste göra ett snabbt krumsprång åt något håll för att inte få en burk i rumpan. Hon blev oerhört skicklig på att undvika den där instruktören (och mig).

Sedan lärde jag mig att en konservburk med köttbullar är bra mycket effektivare.

Men nu får man visst inte muta sin hund heller. Inkallning ska läras in genom att ägaren är mycket roligare än allting annat runt omkring. Valpen ska släppa vad den håller på med när du ropar och när den kommer fram till dig, ska du vara så rolig att den väljer att stanna hos dig.

Det där låter jättebra. Vi jobbar på saken. Särskilt jag.

Ännu har jag inte lyckats bli skojigare än min badanka eller en lagom halvrutten grankotte eller en gräsbevuxen jordkoka. Jag hoppar runt och joddlar och Fanny fortsätter att tugga mossa och jord.

Det som smärtar mig mest är att jag inte ens är roligare än en hundbajs. Fanny älskar sina egenproducerade bajskorvar när dom har blivit djupfrysta. Då bär hon omkring dem med huvudet högt och svansen i vädret. 

Inte ens om jag slår en dubbel kullerbytta smäller jag högre än en hundlort. Och då har jag ändå en köttbulle i bakfickan. Nästa steg blir att ta fram hela köttbulleburken. Oöppnad!